fredag 31 december 2010

#170. Corrections...



Hittade en spännande liten widget som gör om last.fm-statistik så den baseras på antal spelade minuter istället för antal spelade låtar. Bilden ovan bör ge en mer rättvisande bild av mina lyssningsvanor under 2010. Nu blev ju skillnaden mot tidigare listan inte enorm direkt, men lite kul ändå.

torsdag 30 december 2010

#169. Årets 30 mest spelade skivor.



1. Wilco - Summerteeth
2. Frida Hyvönen - Silence Is Wild
3. Doves - Kingdom Of Rust
4. Håkan Hellström - 2 Steg Från Paradise
5. The XX - The XX
6. Hauschka - Room To Expand
7. Van Morrison - Veedon Fleece
8. Paul Weller - Wild Wood
9. Smog - Dongs Of Sevotion
10. Jeanette Lindström - Attitude & Orbit Control
11. Palace Music - Lost Blues & Other Songs
12. Badly Drawn Boy - Born In The UK
13. Bonnie "Prince" Billy - Beware
14. Lloyd Cole - Cleaning Out The Ashtrays
15. Basia Bulat - Heart Of My Own
16. Electrelane - No Shouts No Calls
17. Port O'Brien - Threabare
18. Lloyd Cole - Broken Record
19. The Millenium - Begin
20. Asobi Seksu - Citrus
21. Steve Mason - Boys Outside
22. Arthur Lee Harper - Dreams & Images
23. Françoise Hardy - The Vogue Years
24. The Left Banke - There's Gonna Be A Storm
25. Bruce Springsteen - Darkness On The Edge Of Town
26. Bart Davenport - Palaces
27. The Boo Radleys - Learning To Walk
28. Townes Van Zandt - Our Mother The Mountain
29. Jeremy Dormouse - The Toad Recordnings
30. The Monochrome Set - Love Zombies

Observera att det på inget sätt är en lista över vilka skivor jag tyckt bäst om det här året, då den bara bygger på högst antal spelade låtar. Rent krasst skulle en skiva med 30 usla låtar hamna högre än en skiva med fem mästerverk.

onsdag 22 december 2010

#168. Årets händelse.


För exakt ett år sedan, 22 december 2009, fick jag veta att jag skulle bli pappa. Den 6:e september kom Frank till världen. Helt klart, utan konkurrens, årets händelse.

lördag 18 december 2010

#167. Årets "32 år för sent".



Det har pratats och skrivits mycket om Bruce Springsteens "The Promise" i höst. Samma vecka som jag första gången läste om den, ramlade jag över ett ex av "Darkness On The Edge Of Town" på Stadsmissionen. Lustigt. "The Promise" består ju av överblivet material från inspelningen av just den skivan. Och i och med det växte mitt intresse från det obefintliga till ett, tja, ganska stort. För "Darkness..." är ju en fantastisk skiva. Ta bort ostiga "Adam Raised A Cain" och det är en tiopoängare. Ibland är man omedvetet synkad med sin samtid, vare sig man gillar det eller ej.

onsdag 15 december 2010

#166. Årets tegelsten.

Läste jag ut Joyce Carol Oates "Blonde" i år? Eller var det förra året. Och när påbörjade jag den? 2007? 2008? 2009? Ingen aning. Vissa böcker är evighetsprojekt. Det har sällan enbart med tjockleken att göra. Det handlar lika mycket om tuggmotståndet. Lars Noréns dagböcker började läsa redan i somras. Det sträcker sig över fem år. Jag blev precis klar med första året. Här handlar det inte så mycket om tuggmotståndet. "En Dramatikers Dagbok" är relativt lättuggad. Ja, det är ångest, magproblem och ältande. Men det är på inga sätt ointressant att läsa om. Dagboksformatet ger den dessutom naturliga avbrott, det är enkelt att läsa några sidor, lägga den ifrån sig och sedan fortsätta lite senare. Dessutom tycker jag om det vardagsliv som alltid tas upp i dagböcker. Oftast tycker jag bättre om att läsa om hur någon dricker sitt morgonkaffe vid ett regnspräckligt köksfönster än skildringar av fantastiska intriger i exotiska miljöer.

Nej, i Noréns fall är det bokens fysiska omfång som gör den svårforcerad. Jag har inte särskilt mycket tid över för läsning längre. Mest sidor plöjer jag i kollektivtrafiken. "En Dramatikers Dagbok", med tjocklek på dryga decimetern, är inte något jag gärna släpar med mig utanför lägenhetens gränser. Hur mycket jag än gillar den.

#165. Årets "i sista sekunden".



På de flestas årsbästalistor återfinns Arcade Fires "The Suburbs" och Beach House "Teen Dream". Själv köpte jag dem igår. De låter mycket bra. Men om de är några av årets bästa skivor törs jag inte dra några slutsatser om ännu.

fredag 10 december 2010

#164. Årets snuttefilt.



Galago.

Varje gång jag slagit upp ett nytt nummer av Galago har det känts lite som att komma upp till ytan efter en lång tid på botten av en djup tjärn.

Samtiden är en vedervärdig tid att leva i. Jag sa en gång, för några år sedan, till en skolkamrat, i ett anfall av naiv optimism: "Det känns ju ändå som om vi går åt rätt håll, som om samhället blir lite bättre för varje år som går". Någonstans vände kurvan (eller så fanns aldrig några positiva tendenser, det var bara i min lilla krets det kändes så)

Rasism, antifeminism, islamofobi, Alliansen, utförsäljningar av välfärden, utförsäkringar, svaghetsförakt, Pär Ström, SD, MUF, Timbro. Där har vi hamnat. Där har vi samtiden. Och jag hatar den. Folk är helt galna.

Galago känns som motvikten till allt det här. I Galago har den goda sidan samlats. För varje debil MUF:are som svamlar indignerat om kommunister och manshatare finns en bitsk serieruta. För varje politiskt beslut som ytterligare utvidgar klyftorna finns en berättelse. Ungefär så känns det. Galago ger mig en känsla av att inte vara ensam. En klapp på axeln. Upprättelse. Lite vind i seglen. En styrketår.

"Sveriges enda radikala serietidning" stod det på senaste omslaget. Galago är mer än så. Sveriges enda tidning där intelligens, passion, ilska, patos och humor blandas på ett sätt som gör summan så mycket större än delarna.

torsdag 9 december 2010

#163. Årets besvikelse

Magnetic Fields - Realism

De flesta Magnetic Fields-skivor har några delar trams och några delar fantastiska poplåtar. Ju färre av de förstnämnda och ju fler fantastiska poplåtar, desto bättre skiva. På "Realism" är tyvärr förhållandet det motsatta. Här finns nog inte mycket mer än en, kanske två låtar jag kommer att spela frivilligt. Resten? "The Dolls Tea Party", "Everything Is One Big Christmas Tree". Trams. Och konserten i Filadelfiakyrkan var egentligen inte mycket mer än okej, särskilt jämfört med deras fantastiska framträdande på Cirkus två år tidigare. Är Magnetic Fields ett band som har sin storhetstid bakom sig? Så kan det mycket väl vara. Tråkigt.

onsdag 8 december 2010

#162. Årets skivfynd.



2010 var året då jag kompletterade skivsamlingen med två skivor jag letat efter i åratal. The Left Banke-samlingen "There's Gonna Be A Storm" och Kevin Rowlands "My Beauty". Inga fynd i verklig bemärkelse eftersom jag fick betala en del för dem. Hauschkas "Room To Expand" är inte en skiva jag direkt letat efter, men jag hittade den för en tjugo på Stadsmissionen, och slog till. Rätt beslut. Otroligt vacker pianomusik. En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år.

#161. Årets flickpop.



Förra året lyssnade jag en hel del på Girls "Album". Jag lyssnade på det när jag var i behov av skamlöst, oemotståndligt smittande pop. Jag lyssnade på det så pass ofta att det var förra årets mest spelade skiva. Det här året fyllde Best Coasts "Crazy For You" en liknande funktion. Bandnamnet får en ju att genast tänka på Göteborg, och ljudbilden är också den götlaborgskt murrig. Att lyssna på hela "Crazy For You" är ganska påfrestande. Lite som att äta jättemånga jättegoda karameller som alla smakar likadant. En och en är dock varje låt ett litet mästerverk. Hur de låter? Som om The Ronettes varit lätt personlighetsstörda, haft distade gitarrer och sjungit om gräs (den sorten man röker) istället för om kärlek.

tisdag 7 december 2010

#160. Årets mest hjärtslitande verk (av förbluffande genialitet).



Dave Eggers - Vad Är Detta Vad?


Och jag trodde jag var färdig med Dave Eggers. Trodde att hans historier där bråddjupa tragedier varvas med en ibland ganska irriterande käckhet var något jag lagt till handlingarna. Men den sanna historien om Valentino Achak Deng (Eggers har skrivit boken tillsammans med Deng), en av många tusen pojkar som flydde folkmordet i Sudan för att tillbringa hela sin uppväxt i olika flyktingläger, är djupt tragisk, ibland ganska käck, men aldrig någonsin irriterande. Humorn som ofta dyker upp där man minst anar det gör bara att historien känns närmare. Att Valentino inte heller är rädd för att tycka riktigt jävla synd om sig själv här och där känns bara uppfriskande. Jag köper inte historier om överlevare som tagit sig genom katastrofer och tragedier endast genom sin otroliga livsglädje.

En annan anledning att läsa boken är att få mer inblick i Sudan, ett land där de senaste 30 åren kantats av blodbad efter blodbad, katastrof efter katastrof. Ett land där vår egen utrikesminister Carl Bildt smutsat ner fingrarna i styrelsen för Lundin Petroleum. Ibland är världen bra liten.

(Nej, "Vad Är Detta Vad" kom inte i år, men i min värld är det faktum att jag läste den i somras tillräckligt för att den ska platsa på årsbästalistan.)

måndag 6 december 2010

#159. Årets "Jag kan inte fatta att jag ignorerade".



The Radio Dept. - Clinging To A Scheme


Jag har verkligen älskat allt jag hört med The Radio Dept. Så varför har jag inte gjort något allvarligt försök att skaffa mig deras senaste album? Den är ju bara ett par musklick bort. Bara en tunnelbaneresa till närmaste skivbutik. Det är inte det att jag är ointresserad, det har bara kommit saker emellan. Andra skivor som känts mer angelägna just där och då. Och så har det fortsatt. Jag vet att jag kommer att älska "Clinging To A Scheme". Jag ska bara ha tid att göra det.

Bubblare: The Clientele - Minotaur EP.

#158. Årets "Nej förresten, jag står nog över".

Nicolas Makelberge - The Unforgettable Planet

Ja, till en början blev jag ju själaglad. Jag har längtat efter en ny Nicolas Makelberge-skiva ungefär lika många dagar som gått sedan den förra släpptes. Men så hörde jag ett smakprov. Och det lät inte jättekul. Och så märkte jag inget snack. Ingen annan verkade upphetsad. Vanligtvis ett kvalitetstecken - hype tenderar att döda mitt intresse mer än något annat, men jag sloknade mer och mer.
Frågade efter skivan på Record Hunter en dag. "Den saknar svensk distribution".
Läste om skivan i Sonic. En sjua i betyg. Det mest intetsägande betyget.
Läste att Johan Tuvesson knappt medverkade längre. Hans röst var ju halva grejen med "Dying In Africa".
Någon skrev att skivan lät som ljudspåret till ett naturprogram i tv.
Jag kanske missar något fantastiskt, men jag väljer att ignorera "The Unforgettable Planet". Ett tag till.

#157. 2010.

Här börjar den! Sammanfattningen av år 2010. 2010 i böcker, i skivor, i låtar, i filmer, i teve, och inte minst: i livet. Häng med!

onsdag 1 december 2010

#156. From a window.

Det är, som Aftonbladet uttrycker det, orimligt kallt. Så skönt då att onsdag är lika med ledig dag. Större delen av dagen har jag med gott samvete kunnat observera vinterns härjningar genom fönstret. Då och då genom kameralinsen.

Läsarkommunikation! Vilket indieband släppte i början av 1996 en singel med samma namn som det här blogginläggets rubrik? Och vilket annat bands sångare producerade deras debutalbum?





#155. Vackra bilder av den tid som flytt.

Eftersom Denver Post kanske blir arga om jag lägger upp deras bilder direkt på min egen blogg nöjer jag mig med att länka. Länka, och be er att faktiskt göra slag i saken och klicka på länken. För där, på andra sidan, finns fantastiska färgfotografier tagna i USA mellan -39 och -43. En enklare tid. En svårare tid. Har du minsta droppe rött blod i dina ådror lär du älska det här lika intensivt som jag.

Bilden på den ensamme järnvägsarbetaren i en öken av järnvägsräls pryder numera skrivbordet på min MacBook.

Länk.

tisdag 30 november 2010

#154. Steve Mason - Boys Outside.



Jag köpte senaste numret av Sonic idag, och plöjde genom årsbästalistan. Inte så många överraskningar, men glädjande att Steve Masons "Boys Outside" återfanns. Förmodligen kommer den finnas på min också, om jag nu orkar göra någon lista. Ett helt självklart val är den inte. Den har fortfarande en del kvar att bevisa. Det finns ett par stunder av dödtid, av låtar som jag inte tycker kommer någon vart. Samtidigt är det en skiva som fortfarande, nästan ett halvår efter att jag köpte den, överraskar och fascinerar. Som har vuxit från likgiltighet till försiktigt gillande till ivrigt inlyssnande. Och det är ju inte alls illa.

Steve Masons röst har ända sedan The Beta Bands dagar legat som ett filter mellan mig och musiken i övrigt. Det är något med den som inte tilltalar mig. Hesheten tror jag. Har alltid haft svårt för hesa röster. Och så sjunger han så långsamt, så långsamt, som om han vore lite pitchad. I och med "Boys Outside" börjar min motvilja släppa. Till musik som ibland låter som tidiga Saint Etienne på stark psykofarmaka passar ju rösten utmärkt.

Lustigt förresten att det är Beta Bands quirkiness (med facit i hand mer musikalisk än textmässig) som, vid sidan av rösten, varit mitt största problem med dem. "Boys Outside" är allt annat än quirky, tvärtom väldigt tung. Skivan har helt enkelt några av de mest hjärtskärande textrader jag någonsin hört.

"And to the children that I never had
Here is the love
I was your dad
There is a reason that I never got to hold you tight
But what it is
I'll never know"

söndag 28 november 2010

#153. Jag drömmer om en svart jul.

Det är första advent idag. Det har firats med tändandet av ljus, förtärande av diverse saffransbakverk, drickandet av glögg och beskådandet av snöflingornas dans utanför fönstret. En repig "Elvis Christmas Album" har snurrat under nålen. Då och då har den bytts ut mot annan musik, som "A Christmas Gift For You From Phil Spector". Allt gott så. Det har varit en behaglig dag. Men nu när kvällen kommer, och med den den obligatoriska melankolin, känner jag att det vore fint en med en lite mörkare julskiva. En lite rökigare julskiva. Tom Waits, ett piano och en sorgsen trumpet. Soundtracket till en ensam jul med whiskyflaskan på ungkarlshotellet. Tänk er något i stil med klippet nedan, från fantastiska filmen "Blast Of Silence". Någon som har ett tips på vilken skiva jag letar efter?



torsdag 25 november 2010

#152. Philip Marlowe, bättre på originalspråk?



Nu har jag snart nått slutet på "Den Stora Sömnen", och precis som var fallet med "Fönstret" (ja, jag läser Marlowe-böckerna i fel ordning, so sue me!) är jag måttligt imponerad. Det är egentligen inget större fel på den. Men jag dras aldrig riktigt in. Kanske är Marlowe lite för hård, lite för orubblig. Han slänger snärtiga oneliners omkring sig, men verkar själv aldrig riktigt engagerad i sitt fall. Han gör sitt jobb, som vem som helst. Tufft, förvisso, men det blir inte särskilt mycket dramatisk laddning. Sen tycker jag Raymond Chandler är lite träig i sina miljöbeskrivningar. Los Angeles på 30-talet borde vara en spännande och fascinerande miljö, men det blir den aldrig riktigt. När Chandler beskriver ett rum är det oftast bara ett pladdrigt uppräknande av detaljer. "Mattan var röd, gardinerna gröna". Jag tror att mycket är översättarens fel. Det måste vara så. Min utgåva av boken är full av stavfel och den hårdkokta dialogen är taffligt förmedlad. Fanns tiden till det skulle jag leta upp böckerna på originalspråk och läsa om dem. Kanske när jag blir gammal. Äldre.

lördag 20 november 2010

#151. Ännu en bild.



En fantastisk bild på en fantastisk trio: The Impressions. Gillar färgerna, och framförallt kläderna. Elegans kombinerat med street smartness. Lite samma känsla som i omslaget till Marvin Gayes "What's Going On". Men jag kommer nog alltid hålla Curtis Mayfield högre än Marvin.

fredag 19 november 2010

#150. Grattis Sonic!



Var på blixtvisit på Sonics 10-årsfest igår. Var egentligen för trött för att orka närvara, men eftersom jag lyckats tävla till mig en plats på gästlistan kände jag verkligen att jag borde. Dessutom gillar jag en del av artisterna som skulle uppträda. Och i husbandet spelade Goran Kajfeš och Johan Berthling, namn som återfinns både här och där i min skivsamling. Jag gick hem efter två timmar. Inte för att det var dåligt på något sätt, men småbarnslivsdimman grumlade mina ögon lite för mycket frammåt slutet, och nattsömnen ropade mitt namn. Det var kul så länge det varade. Hann tyvärr inte se Olle Ljungström, som jag sett mest fram emot, men är nöjd med att ha sett El Perro Del Mar igen. Sist jag såg henne var i Kalmar, för säkert fem år sedan. Hon har aldrig varit någon storfavorit tidigare, så att jag skulle gilla hennes framträdande så här mycket var överraskande. Hon var fantastiskt karismatisk, uttrycksfull, och nästan utomjordiskt cool. Hon avslutade med en elektrisk cover av "Strange Fruit".

Annars då? Ja, kul att se ett så pass blandat klientel. En del skivsamlarryggar, en del hipsters, en del indiepopare av den där typen man aldrig ser längre (plugghästlooken), en och annan panda. Det gjorde mig oväntat glad att se att det fortfarande finns pandor.

Och så några rader om Sonic:

Jag får numera mina musiktips främst från bloggar och vänners tips, men under Sonics första tre utgivningsår var varje nytt nummer en liten bibel. Jag läste, jag lyssnade, jag antecknade. Skrev någon att Al Green hade en gudabenådad röst skrev jag ner Al Green i mitt anteckningsblock. Skrev någon att Sebadohs "Harmacy" var en klassisk lo-fi-skiva skrev jag ner Sebadoh, utan att ha en aning om vad som menades med "lo-fi". Tillsammans med Sonic grävde jag åt alla håll, och upptäckte genrer jag tidigare förkastat. Kanske hade jag gjort det ändå, men jag har ändå tidningen och dess skribenter att tacka för mycket. Grattis, som sagt!

onsdag 17 november 2010

#149. Våld.



Vad är egentligen grejen med vissa filmers frossande i våld? Jag är inte känslig eller så, inte egentligen, kan till och med tycka att övervåld på film är rätt underhållande. Men då ska det fylla en funktion.

Jag såg om "Watchmen" häromdagen och insåg vilka stora brister den faktiskt har. Den är tekniskt snygg
och storyn är bra (jag älskar serien), men den är också fullständigt själlös. Stendöd. Och Zack Snyders fullkomliga vältrande i obefogat våld är bara äckligt. Får någon en smäll på käften räcker det inte så. Det ska vara en lång närbild på när vederbörande gurglar upp sina blodiga tänder. Ett slagsmål får inte bara vara ett slagsmål. Benpipor ska sticka ut genom armar och knivar ska penetrera huvuden, gärna i slow motion. Blir någon skjuten ska kulan gå genom handen så fingrarna flyger som fyrverkerier genom rummet. Är det en vuxen människa som regisserat, eller en högstadieelev?



Lika våldsam, och faktiskt fruktansvärt usel i övrigt också, är "Repo Men". Det enda som hindrar denna film från att vara ett fullständigt magplask är att grundidén är rätt smart. Allt annat är otroligt korkat och ologiskt. Och våldsamt i överkant. För att vara en film som utspelar sig i framtiden (en framtid där cybernetiska organ finansieras av ett girigt bolag som bokstavligen går över lik för att ta tillbaka dem när deras kunder hamnar i obestånd) slåss det väldigt mycket med knivar och hammare, medieval style. Det funkade ju bra i "Oldboy", men det var också en film som var sevärd i övrigt. Här hackar sig Jude Law
genom horder av väktare och kontorsråttor, och det liknar mer än något annat en osmakligt slafsig filmatisering av det gamla arkadspelet "Double Dragon". Det blir aldrig mer engagerande än så. Och även här är våldet utstuderat sadistiskt, med kameran dröjande kvar vid knivar och mejslar genom ben och händer och hammarslag mot huvuden.

Det frossades en hel del i våld även tidigare, men det fanns då ofta en tafflighet i det som gjorde det lättare att uthärda. Och när regissörer gottade sig som mest i det, så var det i filmer där det liksom hörde till. Där det förväntades. En film med titeln "Texas Chainsaw Massacre" måste ju rimligtvis innehålla blod och äckel, eller hur? I "Watchmen" och "Repo Men" behövs våldet, det för handlingen framåt. Men inte i den här omfattningen. Bara för att den moderna tekniken gör det lättare att få blodet att spreja realistiska mönster över hela scenerna, innebär det inte per automatik att det bör göra det.

söndag 14 november 2010

#148. Ur balans.

Jag var på väg ner i Skarpnäcks tunnelbanestation, och hade Frank, min son fastselad mot bröstet. Bara hans röda toppluva stack upp. Vi hade varit på vernissage i Skarpnäcks kulturhus, och nu ville jag komma hem innan han vaknade började och skrika. Jag gick försiktigt, navigerade förbi människorna jag mötte i trappan. Ett tåg hade just ankommit, så perongen och trapporna upp mot friheten vara fulla med folk.
"Grattis!" hojtade någon. Jag tittade upp och såg ett okänt grabbansikte - 18 till 25, med den lätta berusningens rodnad på kinderna - flina mot mig innan det försvann uppför trapporna.
"Tack", muttrade jag och satte mig på tåget. Jag satt där en stund med knuten näve. Jag kom på mig själv med att vara oerhört irriterad. Hur kunde någon understå sig att tala till MIG?
På natten, när jag låg i min säng och skulle sova, återkom jag till den där irritationen. Var den berättigad? Eller är jag bara fånig? Nej...

Häromveckan befann jag mig i en tobaksaffär. Frank satt även då i sele på bröstet. Mannen bakom disken började tala med mig, frågade om Frank, och jag berättade gärna. Det var en helt annan situation. När den mannen började tala med mig var det en inbjudan till en konversation. Killen i tunnelbanan ville inte konversera, och jag tror inte hans "grattis" var ett utrop av spontan glädje heller. Han hade precis lika gärna kunnat ropa "Öy!" eller "Du!" eller "Hej!" eller "Bu!". Effekten hade blivit densamma. Det är äldsta tricket i boken om man vill spela Allan inför sina polare: få en främling ur balans.
Det irriterar mig att jag hamnade ur balans.
Det irriterar mig att jag gav honom den tillfredsställelsen.

lördag 13 november 2010

#147. Neil Halstead - Sleeping On Roads.



Jag såg Neil Halstead på en av de två Hultsfredsfestivaler jag besökt. Jag minns inte vilket år. Men jag vet att det inte var den mest spännande spelning jag någonsin lånat mina öron till. Men jag minns också att det vände framåt slutet. Att sista låten han spelade var så vacker att jag kände tårar tränga fram.

Jag har lyssnat mycket på Neil Halsteads olika band, både före och efter den spelningen. Slowdive och Mojave 3, där han var, respektive är, sångare, är båda hörnstenar i min skivsamling. En regngrå lördagsmorgon som denna, med småfåglarna kretsande kring fågelbordet på balkongen, och en son på lugnt solskenshumör, är det dock hans första soloskiva som passar bäst. Egentligen är det ingen större skillnad på Halstead solo och Halstead med Mojave 3. Det är exakt samma sorts bomullsmjuka slowmotionmelodier, melankoliska och melodiska, som något ur en gammal speldosa. En Nick Drakesk stämning vilar över musiken. Det är inte utan svärta, men för dåsigt för att någonsin göra ont. Halsteads väna (på gränsen till menlösa, skulle man kunna säga om man vill vara elak) röst, är nästan som ett instrument i mängden. Det blir varken trött eller sorgligt som på Hultsfred. Bara väldigt rogivande, rakt igenom. Hade jag möjlighet att vakna till musik skulle jag vilja vakna till den här skivan, varje morgon. Jag tror mina käkmuskler skulle må bra av det.


tisdag 9 november 2010

#146. The Walking Dead.



"The Walking Dead"
är en av de serier jag inte missar ett nummer av. Den är oerhört beroendeframkallande, utan att egentligen på något sätt vara fantastisk. Köpte nyligen den tjocka samlingsvolymen med de första 48 numren, och kunde konstatera att den inte riktigt håller vid en omläsning. Det är en snygg och spännande serie, med ett rätt tajt manus av Robert Kirkman, och Charlie Adlards teckningar blir bara bättre och bättre - hans karaktärsdesign är fenomenal; hela persongalleriet har distinkta utseenden utan att vara mer extrema än du och jag.

Men den är ibland lite klumpig i sitt berättande. Lite yxig i dialogen. Kirkman vill berätta en realistisk pågående historia om livet under och efter zombiekatastrofen, men tar ibland lite väl stora kliv bort från formulan. Från den diskbänksapokalyptiska stämningen i "28 Dagar Senare" till George Romeros överdrivna b-filmsfrossa i campiga "Land Of The Dead". inom loppet av ett par sidor. "The Walking Dead" lever rätt mycket på spänningen. Vem ska stryka med härnäst, och hur? Kirkman räds inte att mörda sina älsklingar. Vid en omläsning, när dödsfallen inte kommer som några överraskningar längre, försvinner en del av tjusningen. Och de senare numren av tidningen har i ärlighetens namn känts ganska trötta.

Återstår att se då hur den nya tv-adaptationen fungerar. Så här två episoder in är mina känslor kluvna. Jag har vissa invändningar. Jag förväntar mig inte en mångbottnad kvalitetsserie med känslomässigt djup, i stil med "Six Feet Under" eller "Mad Men". Karaktärernas handlingar är inget att diskutera över ett par glas vin på en middag, eller skriva artiklar om i DN Kultur. Zombiegenren lämnar liksom inte utrymme för sånt. Men lite mer teknisk finess hade inte skadat. Såväl fotot som själva berättandet känns stundtals lite daterat. Jämför med en serie som "Lost" (förvisso en onödigt krånglig serie med fler red herrings än riktig story, men den är berättartekniskt briljant i övrigt - se bara hur den under den första säsongen lyckades bolla ett brett persongalleri utan att någon kändes direkt ointressant, överflödig eller bortprioriterad) och skillnaden är milsvid.

Samtidigt kittlar "The Walking Dead" fanboynerven i mig som få tv-serier tidigare gjort. Jag hade hellre sett Peter Krause i rollen som Rick Grimes, men i övrigt är det närmast perfekt casting. Glenn och Dale är som utklivna ur varsin serieruta. Så här långt har man dessutom, i ganska stora drag, varit serien trogen, utan att det blir förutsägbart för mig som redan läst den. Karaktärer har lagts till, de bästa bitarna och har utökats och förbättrats. Att det ibland är lite småtaffligt kan jag se förbi.
"The Walking Dead" är, på tv liksom i pappersform, en guilty pleasure.
Jag längtar efter nästa avsnitt.
Med ansiktet rodnande som efter ett zombiebett.

torsdag 4 november 2010

#145. Vigrass & Osborne - Queues.



Paul Vigrass
är ett sånt där mystiskt namn som dykt upp på psychsamlingar som Jörgen Johanssons "Fading Yellow" och Bob Stanleys "Tea & Symphony", och som visat sig stå för skivornas höjdpunkter. Så är fallet även när han gör musik tillsammans med Gary Osborne. "Queues" (maken till svårmemorerad albumtitel får man leta efter) är ett ganska ojämnt album, och jag inbillar mig att det till stor del är Gary Osbornes fel. Han skulle senare komma att samarbeta med Elton John, och det hörs både här och där på skivan. Inget större fel på Elton John förstås, men groovy pianorock fungerar rätt illa när den ställs rygg mot rygg med låtar som "Ballerina", som är närmast spöklikt suggestiv och vacker. Skivan har ett par sådana ögonblick till, och är värd att leta upp enbart av den anledningen.


onsdag 3 november 2010

#144. Darwyn Cooke!



Jag tror jag börjar bli ett fan av Darwyn Cooke. Hans teckningar ekar av gamla tiders popkonst. Breda penseldrag, mörka skuggor, matta färger. Hans senaste projekt är en seriefiering av Richard Starks romaner om "Parker". Jag har smygläst dem i nerladdade versioner, men insåg ganska snart att det här är för snyggt för att läsas på skärm. Cooke kan inte bara slänga ihop en snygg teckning, han har berättandets gåva också..

Jag vill ha de inbundna utgåvorna på gammalt hederligt papper. Det är snart julafton, och jag fyller år den 18:e december, okej?

Mina favoritrutor kommer jag att skriva ut och tapetsera väggarna med.

tisdag 2 november 2010

#143. Tystnaden.

Jag har ett tag tänkt att jag borde skriva något. Att jag borde bryta tystnaden. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om. Ämnen och uppslag saknas egentligen inte. Jag har inte energin och inte inspirationen. Och inte tiden. Sen läste jag en rad av Andres Lokko i hans krönika om nya brittiska tidningen "i" och insåg att det var lika bra.

Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro
på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda
lösningen.
Så sant så, och väldigt välformulerat. Och jag fortsätter tiga tills jag har lust att säga något.

tisdag 26 oktober 2010

#142. Tradera-mysterier.

Har upptäckt något lustigt/märkligt.

När jag jagar skivor på Tradera är det ett gäng återkommande namn som oftast är med och duellerar om dyrgriparna. Samma personer lägger ofta också själva ut skivor till försäljning. Inte så konstigt. Men samtidigt...
Samma person som sålde på mig ett gäng skivor med Smog och Felt var nu med och slogs om Teenage Fanclubs debutskiva.
Samma person som sålt mig skivor med Bonnie "Prince" Billy och Archers Of Loaf kämpar med näbbar och klor om Robert Forster och BMX Bandits.
Jag försöker frammana en bild av hur deras skivsamlingar ser ut (eftersom de budar på skivor bör de ju rimligtvis ha skivsamlingar, eller hur?) och tycker mig ana hyllor liknande mina egna. Ändå är det skivsamlingar där man uppenbarligen har gjort sig av med element som är så fullkomligt omistliga i min egen. Inget Felt men däremot Teenage Fanclub? Ingen Bonnie "Prince" Billy men däremot BMX Bandits?
Det går inte ihop.

måndag 25 oktober 2010

#141. This Is England '86.



Såg första avsnittet av Shane Meadows tv-uppföljare till "This Is England" igår.
Mitt omdöme:
Njaaaa.
Det här funkar ju inte riktigt. För lite allvar, för mycket buskis. Var karaktärerna så här mycket färgglada seriefigurer i filmen? I så fall har jag helt förträngt det. Det är helt enkelt mer Ulf Malmros än Ken Loach (om "Tjenare Kungen" hade utspelats i England hade den sett ut precis så här), och så vill vi ju inte ha det. Man kan ackompanjera debila rullstolsracescener med hur mycket Housemartins som helst, det är fortfarande debila rullstolsracescener. "Happy Hour" innebär inte automatisk friskrivning. Men jag kommer fortsätta kolla ändå. Fortsätter det lika illa är pinan kort - bara fyra avsnitt - och serien har hyllats rejält av folk som brukar veta vad de snackar om. Kanske tar det sig.

söndag 24 oktober 2010

#140. En hjälte!



Har nu kommit till sista avsnittet av "Prime Suspect", och det känns rätt sorgligt. Ännu sorgligare är att DS Jerry Rankine bara fick vara med i ett avsnitt. Rankine är nog min nya idol. Han har lika många ansiktsuttryck och tonlägen (sur) som han har kulörer i garderoben (urblekta jeans) och påminner därmed mer om en medlem i The Bear Quartet än en snut från Manchester. Men snut är han, en rättskaffens, modig och kompromisslös sådan med tonvis av integritet. Han spelas av David O'Hara, som jag inte visste att jag sett i filmer som "Braveheart" och "The Departed". Kommer hålla utkik efter honom nu. Jag gillar inte ordet "cool", men ordet uppfanns för skådespelare som David O'Hara.

onsdag 20 oktober 2010

#139. Nytt med Nicolas Makelberge.



Så sent som i våras
efterfrågade jag en ny Nicolas Makelberge-skiva, och nu ser det ut som om gud hör bön. Redan nästa tisdag släpps nya albumet "The Unforgettable Planet", och en fantastisk skivhöst blir ännu bättre. "Dying In Africa" släpptes precis när jag flyttat till Stockholm, hösten 06. Den fick agera ljudspår till ett helt nytt liv. Förutsättningarna för nya är minst lika goda. Det var länge sedan jag var så förväntansfull. Tack SG för tipset!

måndag 18 oktober 2010

#138. Faces.



Såg klart min första Cassavetes imorse. Klockan var fyra, och jag kunde inte somna om efter att ha flaskmatat min son. Hade börjat kolla under liknande omständigheter några nätter tidigare, men det var först nu jag kom till slutet. Att se filmer uppstyckat på det sättet kan givetvis grumla ens omdöme något. Att se ena halvan i en sinnesstämning, andra halvan i en annan... Klart det får konsekvenser. Och jag vet inte alls vad jag egentligen tycker om John Cassavetes "Faces". Å ena sidan - en briljant film. Å andra sidan - en rätt jobbig film. Och egentligen - pudelns kärna, ett bättre filmiskt hantverk än en bra film.

Richard och Maria är ett par i kris. Han, grånande, i sextioårsåldern, hon på väg mot fyrtio, men med ungdomen i behåll. Under en blöt utekväll träffar Richard en prostituerad som han förälskar sig i. Dagen efter meddelar han Maria att han vill skiljas. På en nästan lika blöt utekväll med väninnorna träffar Maria en yngre kille, kanske en gigolo, kanske en sol-och-vårare.

Filmen består egentligen av ett fåtal, men långa scener, små kammarspel med dialog som pendlar mellan att vara briljant och ganska infantil. Det pratas mycket, men det mesta måste läsas mellan raderna, som i en Hemingway-novell. Det är underhållande ibland, men väldigt sällan engagerande på riktigt. Ingen känns riktigt sympatisk, ingen känns riktigt intressant. Bara ett människoöde griper tag - den berusade gamla damen som faller handlöst för Seymor Cassels slemmige toyboy.

Men tekniskt finns inget att klaga på. Snyggt (nervigt och närgånget) foto, bra skådespeleri, överlag bra energi och driv, som gör att filmen inte tappar tempo, trots att inget särskilt händer. Samma berättartekniska skärpa och ett mer tilltalande manus, och vi snackar storverk. Jag är säker på att John Cassavetes uträttade ett par sådana. Det blir mer av honom framöver.

fredag 15 oktober 2010

#137. Den otidsenlige Håkan Hellström.

Jag köpte "2 Steg Från Paradise" igår. Fyra lyssningar senare är jag helt golvad. Vilken skiva! Och som den växer! Det finns mycket att säga om den, och ont om tid att säga det på. Just nu känns det mest angeläget att tala om hur befriande och underbart otidsenlig han är, Håkan. Bara en sån sak som att han vågar sjunga om trasiga och smutsiga människor, ni vet, den sortens folk som inte riktigt får plats i det här landet längre. Bara en sån sak som att han vågar sjunga om något så obehagligt och kommunistiskt som solidaritet.

"Hur många mornar bakom kyrkan
har jag inte mött Boubacan,
det Gambianska fyllot,
en vän är en vän hur taskigt livet än gått"

tisdag 12 oktober 2010

#136. En låt #8.

Take It Easy Hospital - My Sleepy Fall

"Noone Knows About Persian Cats" var tyvärr inte riktigt så bra som jag hade hoppats på, men likväl en sevärd film. Iranska filmer ser jag inte så ofta som jag borde, och Iransk film om den Iranska indiescenen ser jag än mer sällan. "...Persian Cats" skildrar ett gäng band och artister som fortsätter spela rock'n'roll fast regimen gör allt för att stoppa dem (I Iran har man, milt uttryckt, märkliga lagar och bestämmelser kring framförande av musik). I mörka källarlokaler, vindsrum och ladugårdar i öknen gömmer sig unga killar och tjejer i snedlugg och Strokes-tischor och gör sitt bästa för att imitera de västerländska artister de snappat upp på internet. I en rörande scen berättar den manliga hälften av Take It Easy Hospital om sin allra högsta dröm: att åka till Island och se Sigur Rós.
Att överhuvudtaget lämna landet är ett övermäktigt projekt bara det.

Den musik Take It Easy Hospital är långt ifrån något revolutionerande. Tänk dig din lillebrors kompis indieband som du oengagerat unnat en lyssning på MySpace, och du vet ungefär hur de låter. Men "My Sleepy Fall" är en genuint rar låt. Och även om jag inte skulle springa ut och köpa någon av duons skivor skulle jag dö för deras rätt att få släppa dem.


söndag 10 oktober 2010

#135. Vila i frid, Solomon Burke.



Solomon Burke
dog idag, 70 år gammal, på Amsterdams flygplats. Tråkigt. Jag spelar "We're Almost Home", en skiva jag hittade för en tia i en excentrisk skivsamlares källare i Karlskoga för många herrans år sedan. Jag brukade inte tycka den var något speciellt, och tänkte länge att Solomon inte var en soulsångare för mig. Men när jag nu lyssnar på skivan, dagen till ära, låter den faktiskt toppen. Inte rakt igenom, men enskilda låtar är lysande.


lördag 9 oktober 2010

#134. Den jävla staden, och de jävla människorna.

Min mormor ska flytta från sitt hus på landet och in till en lägenhet i stan. Det är bra. Hon är för gammal för att ensam kunna hålla efter ett hus med tillhörande trädgård. Huset ska hon ändå ha kvar, för att kunna vistas där på somrarna. Det gläder mig. Jag älskar det huset. Som liten flyttade vi ofta, men mormor och morfars hus fanns kvar. Det är fortfarande en plats som jag blir trygg och avslappnad bara att känna doften av. Senaste tiden har jag tänkt rätt mycket på hur det skulle vara att flytta dit.

Jag har tidigare skrivit om hur verklighetens landsbygden sällan eller aldrig lever upp till illusionen om landsbygden. Det spelar ingen roll.
På en punkt kommer landsbygden alltid vara överlägsen staden:

Färre. Jävla. Idioter.

Ja, det är ju en sanning med modifikation. Jag flyttade ju till Stockholm just för att komma bort från alla idioter. Småstaden är full av trångsynta människor som finner stolthet i sina snäva världsbilder. Men småstaden - eller i det här fallet, ett ensligt hus i utkanten av småstaden - ger större möjligheter att stänga dem ute. Slippa se dem. Slippa höra deras röster. En bra dag i mormors hus i Linnebäck behöver man inte se en enda människa. På sin höjd ett par bilar som passerar nere på landsvägen.

Vissa dagar, exempelvis dagar då man läst läsarkommentarer på Aftonbladet.se, låter det som en absolut utopi, en drömtillvaro. Det stora problemet är ju vad jag skulle ta mig till när jag tröttnat på den.

tisdag 5 oktober 2010

#133. These past weeks.

Som ni säkert märkt har mina "This past week"-inlägg uteblivit de senaste veckorna. Det beror inte på att mitt liv urvattnats på innehåll. Det tar helt enkelt för mycket tid att sitta och klippa och klistra från Facebook en gång i veckan. Om någon av er blir desperat efter mysiga tidbits från mitt fascinerande liv får ni väl rota fram mig på Fejjan helt enkelt. Niklas Sörensen heter jag. Så, då har man outat sig också. Mordhot undanbedes.

söndag 3 oktober 2010

#132. Prime Suspect.



Igår kväll avslutade vi del 3 av "Prime Suspect", och jäklar vilken bra serie det är (eller var, den har ju några år på nacken, även om det inte märks annat än i fotot och i somliga karaktärers frisyrer).

Jag har i regel svårt för polisserier, men det här är något alldeles extra. Jag har svårt att sätta fingret på varför. Det är ett flertal subtila faktorer som gör det. Egentligen är det ju ett koncept som gjorts till leda. Lite polisarbete, lite politiskt intrigerande, lite gnabb på kontoret, lidande privatliv, kedjerökande och drickande. Det är bara det att det är så finslipat in i minsta detalj, så perfekt konstruerat. Trots att varje del är närmare fyra timmar långa är det väldigt ont om dödtid. Knappt märkbart bygger manusförfattarna upp våra relationer till karaktärerna, och snart vill vi stanna hos dem, se mer av dem, hur ruttna de än må vara. Och Jane Tennison måste ju vara Helen Mirrens paradroll.

tisdag 28 september 2010

#131. Wow, The Crookes!



Oj, det här var ju som själva definitionen av "bedårande". Ett Sheffield-band som förlyssnat sig på band som Aztec Camera, Housemartins och The Smiths (om man nu kan förlyssna sig på bra musik). I en recension i Sonic menade man på att det var ett band som sprunget ur en annan tid, och det håller jag med om. Det här är väldigt långt från chillwave, bloggelectro och häxhouse. Bara gediget låtsnickrande och indie som indie lät förr. Som åldrande indiefarbror kan jag inte annat än finna det oerhört sympatiskt.

#130. Huka er!



Den här förmiddagen bör alla invandrare, kommunister, kulturarbetare och homosexuella hålla sig inne och regla sina dörrar. Gatorna lär inte vara säkra när Sverigedemokraterna får en anledning att gå ifrån datorn ett par timmar...

måndag 27 september 2010

#129. Joe Hill.



En scen som dröjt sig kvar, som dyker upp i tankarna vid de mest udda tillfällen, är scenen från "Joe Hill", där Joe Hill själv (spelad av Thommy Berggren) berättar för en sympatisk fängelsevakt om sin bror "Pålle". På bruten engelska (där Berggrens göteborska då och då skiner igenom, trots att den verklige Hill var från Gävle) berättar han om hur han sökt land och rike runt efter sin bror. Ropat hans namn från bergstopparna. Det är en sällsynt gripande scen. Joe Hill sitter i fängelse i väntan på avrättning. Han är dömd för dubbelmord, men är med största sannolikhet oskyldig, Hans engagemang i fackföreningsrörelsen har gjort honom obekväm, och nu ska han tystas.

Det fina i Bo Widerbergs filmatisering är att legenden om Joe Hill aldrig kommer i vägen för människan Joe Hill. Till skilnad från den knastertorra och fotnotspepprade biografi jag just nu läser, som fokuserar mer på IWW, pamfletter och strejker (vilket förvisso inte heller är ointressant) är detta en berättele om en svensk som emigrerade till USA, som arbetade i USA, som kämpade och dog i USA. Bo Widerberg förklarar inte så mycket. Hans film är inte faktaspäckad. Personer virvlar förbi, men de är sällan mer än förnamn. Vi ser världen som Joe Hill själv såg den, där och då, inte genom ett dammigt historieboksfilter. Det är det där som skiljer Bo Widerberg från andra regissörer. Samma film regisserad av, säg, Ken Loach, hade nog sett rejält annorlunda ut.

torsdag 23 september 2010

#128. Dialog Cet - Konsumera Era.



Dialog Cet - Konsumera Era

Ni vet hur det kan vara (eller så vet ni det inte alls, och då är det här bara en beskrivning av hur det kan vara att vara jag) - man slinker in på någon second hand-butik, loppis eller skivbod med ett par tjugor på fickan, hittar ett par skivor som verkar habila, köper dem mer i tristess än av genuint intresse ("läste jag inte en recension av den där skivan för sju år sen?") lyssnar ett par gånger för att sedan glömma bort. Och då och då hittar man något som kan betraktas som ett riktigt fynd, inte för att det kan betraktas som en raritet, utan för att det helt enkelt är en bit aluminium eller vinyl innehållandes riktigt bra musik. Dialog Cets "Konsumera Era" är en sådan bit aluminium.

Jag har varit så fruktansvärt arg de senaste veckorna. Arg på landet Sverige, dess regering och dess invånare. Det faktum att jag blivit far har bara gjort att det katastrofala valresultatet känts ännu mer katastrofalt. Insatsen har ju varit så mycket högre. Själv klarar jag mig alltid, men vad är det för land min son ska växa upp i? Dialog Cets musik har varit som ett ledmotiv till min frustration. Det är musik som surrar som ett uppretat bålgetingbo. Postpunkgitarrer och distad sång. När de är som bäst påminner de en del om The Bear Quartet, som de lät på första tre skivorna.

Jag vill ha mer Dialog Cet nu. Det smärtar mig att de lagt av. Mer än någonting annat behöver vi just nu musik och kultur som skränar, sticks, stör och provocerar.

söndag 19 september 2010

#127. En låt #7.

Mamas & The Papas - Safe In My Garden

Håll för öronen, för nu ska jag svära i kyrkan: "If You Can Believe Your Eyes And Ears" är inte en jättebra skiva. Visst, "California Dreaming" kvalar nog in på listan över världshistoriens femtio bästa låtar, men sen då? Utöver den och "Monday Monday" har jag, trots idogt lyssnande, svårt att komma ihåg en enda låt från skivan. Överlag är Mamas & The Papas ett band som har ett gäng lysande singlar, men som har haft svårare att leverera högklassiga album. Nu äger jag själv ingen samlingsskiva med gruppen, men skulle jag själv komponera en tror jag den skulle bli fantastisk.

Gruppens allra mest underskattade låt heter "Safe In My Garden".
En melankolisk och ganska dramatisk - utan att någonsin bli annat än bomullsmjuk - liten låt i vaggvisetempo, som paradoxalt nog också är bland det mest politiska de spelat in. Det är det här jag hade velat höra mer av hos The Mamas & The Papas. Harmoni, mjukhet, skönhet och böljande melodier.

En rolig parantes: Thorleifs har spelat in en svensk cover på den. "En Dag I Juni" heter den. Finns på Spotify. Överraskande fin. Förmodligen är detta enda gången Thorleifs nämns på denna blogg.


lördag 18 september 2010

#126. My Effortless Brilliance.



Två snubbar som sitter och snackar i en stuga i skogen - låter mer som en gammal Åsa Nisse-film än som något värt att låna ut en och en halv timme åt sitt liv åt, eller hur? Men "My Effortless Brilliance" är en kolossalt underhållande film.

Eric och Dylan är vänner från skoltiden. Eric är hyllad och hyfsat framgångsrik författare. Han är också extremt självupptagen. Så full av sig själv att Dylan en dag ber honom dra åt helvete. Två år senare är Eric på promotionturné i Washington. Han bestämmer sig för att ta en omväg och hälsa på sin gamle vän, som bosatt sig i en stuga i skogen. Dylan är inte överlycklig över att se honom, men inte helt fientlig heller. De tillbringar ett dygn i sällskap med varandra och ett gäng groggar. Så mycket mer händer egentligen inte. De pratar strunt, pinsam tystnad uppstår, små ögonblick av sentimentalitet och sorg, oftast är det riktigt riktigt roligt, ibland försiktigt gripande. När eftertexterna börjat rulla har regissören Lynn Shelton återigen visat vilken expert hon är på en alldeles särskild sorts manlig vänskap (fina "Humpday" var en enda orgie i manliga vänskapsmekanismer). Jag längtar efter att få se mer av henne. I väntan på att Noah Baumbach ska göra en ny "Highball" är hon ett ypperligt substitut. Och mer än så, naturligtvis.

fredag 17 september 2010

#125. Skivhösten.

Skivhösten ser ut att bli makalös. Flera av de artister jag älskar mest innerligt och intensivt (och som fortfarande är aktuella) släpper nya album. Håkan Hellström, Belle & Sebastian, Lloyd Cole, Bear Quartet. Jag har fortfarande inte lyssnat på senaste Arcade Fire-skivan, som det östs lovord över från pålitliga källor. Och även om det var länge sen jag älskade Sufjan Stevens senast, så känner jag viss nyfikenhet inför hans kommande. Det kommer bli kostsamt för plånboken, men förhoppningsvis trivsamt för öronen.

tisdag 14 september 2010

#124. Pressens förräderi.

Lars Linder i DN idag:
"...men överlag har de stora tidningarnas redaktioner visat ett större intresse för dem som beställer Ruts tjänster än för Ruts arbetsvillkor. Och de verkar anta att fastighetsskatten för höginkomsttagare är en angelägnare fråga för deras läsare än hyresnivåerna".
Lars Linder oroar sig för att tidningarna håller på att bli en "allt blekare angelägenhet för en självupptagen medelklass". Jag vill mena att det är allvarligare än så, men han sätter ändå ord på något jag gått och retat mig på hela hösten.

När jag pluggade journalistik (och till viss del också arbetade som journalist) fick jag lära mig att människan alltid måste komma först. Föreslår en politiker ett motorvägsbygge så låter man inte politikern oemotsagd få sjunga motorvägens lovsång. Man berättar om familjen som måste flytta eftersom motorvägen ska dras över deras tomt. Fattar man ett beslut som rycker bort sjukpenningen för tusentals sjukskrivna så skriver man inte om hur många procent man fått fått ner "utanförskapet" med (särskilt som det bara handlar om att transferera människor från ett utanförskap till ett ännu värre), man skriver om den ensamstående mamman som fått söka sig till Socialen, tvingats låna pengar av vänner och bekanta, rent av gå till kyrkan för att få hjälp, sedan något som tidigare var hennes rättighet helt plötsligt har tagits ifrån henne.


Nu har man valt att göra precis tvärtom. När politikerna pratar siffror, då skriver man om siffror. Här har pressen förrått folket. Det är ett större problem än Lars Linder får det att verka som, även om jag är tacksam att han berör ämnet.

måndag 13 september 2010

#123. This past week #7.

Vecka 36 i Facebook-statusar! Riv ur och spara!

http://www.youtube.com/watch?v=YDThMGSfOq4
23 hours ago


Hur mycket kan en 1 vecka gammal bebis vara vaken egentligen? Senaste två timmarna har Frank legat och iakttagit sin omgivning med sina små pepparkornsögon.
Yesterday at 7:25pm

--
Äntligen, äntligen, äntligen hemma! Så ofattbart skönt! Nu börjar det verkliga jobbet, och stödhjulen är borttagna. Och det känns så sjukt spännande.
Saturday at 4:23pm


Pressbyrån idag. En gräslig upplevelse. Sahlins femton år gamla skandaler granskas i Expressen, Reinfeldts självgoda tryne flinade på både Kings och Cafés framsidor. Samtidigt vill Alliansen strypa presstödet till kulturtidskrifter vars innehåll inte är just kultur. På så vis tystar man debatten. Snart är Alliansens sanning den enda sanningen.
Saturday at 11:12am
--
Alltså... sjukhusmat. Det är bra att den serveras, såklart. Men ibland funderar man på hur man har tänkt. Kalvsylta, rödbetssallad och kall potatis. Känns som om de förväxlat "ljuvlig mat" med "julig mat". Höhö.
Friday at 5:10pm
--
Har tagit en promenad utanför SÖS med bebisen i bärsjal. Funkade riktigt bra, men jag blev ofattbart trött.
September 9 at 5:15pm

Spelar skivor i taskiga laptop-högtalare medan Mikaela ammar och höstsolen skiner utanför BB-fönstren. Lätt sakral stämning.
September 9 at 10:58am

--
Klockan 07:05 i måndags morse kom vår lille son till världen. Vi är kvar på BB, mår bra men är lite trötta och medtagna. Bilder kommer upp i afton. Tack alla som hört av sig och grattat!

September 8 at 9:32am

#122. This past week #6.

Vecka 35 i Facebook-statusar! Riv ur och spara! (Denna vecka är en aning försenad. Skyll det på min son.)

Chicken tikka balti till kvällsmat. Har nog aldrig varit så mätt i hela mitt liv. Eller så snorig.
September 4 at 10:41pm

Kryper till kojs och kollar på "Black Dynamite".
September 4 at 4:52pm
--
Whisky on the rocks och Tindersticks. I medicinskt syfte. Whiskyn alltså. Inte Tindersticks. Tindersticks är för stämningen.
September 3 at 7:38pm

Dricker en massa varm dryck för att kurera halsen. Har ingen direkt effekt på halsen. Däremot måste jag springa på toa rätt ofta.
September 3 at 3:59pm

http://www.aftonbladet.se/debatt/article7716994.ab
September 3 at 12:40pm
--
Ska titta på när Reiniz blir grillad i SVT *fnizz* Hoppas de inte är taskiga mot han ^.^
September 2 at 8:55pm

Är det faktum att jag har ont i halsen ett tillräckligt gott skäl för Facebook att införa en unlike-knapp?
September 2 at 5:09pm

http://www.youtube.com/watch?v=yg46DWI_fCE&feature=player_embedded
September 2 at 12:03pm
--
Wow! Dialog Cet - Konsumera Era låter ju nästan exakt som tidiga Bear Quartet! Riktigt riktigt bra!
September 1 at 7:22p

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/dansk-kritik-valcensur-i-sverige_5222981.svd
Har Danmark en lag mot hets mot folkgrupp?
September 1 at 12:11pm

http://copyriot.se/2010/09/01/sag-hej-till-justitieministerns-son/
September 1 at 10:54am
--
Malcolm Middleton - Into The Woods, den här lyssnade jag mycket på första hösten i Stockholm.
August 31 at 8:48pm

Men fan vad man ska sitta och reta upp sig då... Den här valrörelsen tar knäcken på mig. Någon som har något tips på ett land att emigrera till? Eller; kom ut nu lilla barn så jag får något annat att tänka på.
August 31 at 5:13pm

http://matsjonssonbloggen.blogspot.com/2010/08/en-paminnelse-om-hur-mycket-pengar.html
August 31 at 10:56am
--
Idag i City står det om vad som händer när man säljer ut allmännyttan till oseriösa spekulanter med tjocka plånböcker.
August 30 at 11:56am

torsdag 9 september 2010

#121. Lloyd Cole på El Mundo.

Började ana att Lloydan skulle dyka upp på El Mundo när någon googlat sig in på min blogg på just sökorden "Lloyd Cole + El Mundo". Att det skulle vara redan natten till idag var ju lite trist. Ni som läst mitt tidigare inlägg vet varför. Jaja, det är väl bara att njuta av klippet här nedanför. Och acceptera att konserthösten 2010 inte blir fullt så livlig som andra konserthöstar.

(Varning utfärdas för att klippet kan utlösa gråtattacker hos nyblivna, hormonella mödrar. "Den är fin", och "Han ser ut som en snäll farbror" är kommentarer som kan förekomma).


onsdag 8 september 2010

#120. Tillfälligt avbrott.


Eftersom livet kommit emellan ett tag.

lördag 4 september 2010

#119. Några rader om valet.

Det stundande valet och den valrörelse vi just nu befinner oss mitt i påminner mig en hel del om Killinggängets sketch här nedan. Och då är det inte enbart Sverigedemokraterna jag syftar på.



fredag 3 september 2010

#118. Första recensionen av "Norweigan Wood".

The Hollywood Reporter har recenserat filmatiseringen av Haruki Murakamis "Norweigan Wood", och den verkar lovande. Jag är nyfiken, om än en smula skeptisk. Tvivlar inte för ett ögonblick på att det är sevärd film, och jag har självklart ingenting emot att boken filmatiseras. Men vad jag minns av "Norweigan Wood" är inte så mycket berättelsen i sig, utan hur den berättades, Murakamis språk. Jag tvivlar på att den melankoliska känslan som ligger som ett filter över Murakamis text går att förmedla på film. Men jag är glad om mina farhågor är ogrundade.

#117. Scarlet.



"Scarlet"
är Brian Michael Bendis och Alex Maleevs nya serie, och faktiskt det mest lovande jag plockat upp sedan Jason Aarons "Scalped". Precis som "Scalped" är den skitig, blodig och elak, men ganska mycket enklare och rakare. Där "Scalped" är en komplex serie med många karaktärer, har "Scarlet", så här långt, bara en huvudperson, Scarlet själv. Serien börjar med att hon skjuts i huvudet efter att hon och hennes pojkvän konfronterats av en korrumperad polis. Hon vaknar senare upp efter en tid i koma. Hennes pojkvän har klarat sig sämre, han är död och har dessutom getts skulden för incidenten. Scarlet försöker förklara honom oskyldig, men ingen tror henne. Hon skaffar en pistol och bestämmer sig för att skipa rättvisa på egen hand.

Bendis är en sån där författare som man verkar älska eller hata. Själv känner jag mig ganska neutralt inställd. Tycker han är kompetent, men han berör sällan. Han har en, för seriemediet, egen stil, uppenbart (och erkänt) influerad av filmvärldens David Mamet. Det är en stil som känns rätt malplacerad i superhjältegenren, där Bendis främst härjat runt de senare åren. Här kommer den mer till sin rätt. "Scarlet" är en hårdkokt serie, hjältinnan cool som en Tarantino-skapelse, utan att för den sakens skull kännas ansträngd. Att hon ibland vänder sig bort från handlingen, bryter den fjärde väggen och talar direkt till läsaren är ett grepp som förvisso inte är nytt, men som jag gillar. Det ger en ökad känsla av delaktighet och gör mig mer engagerad än jag annars skulle bli. Och Alex Maleevs teckningar är utsökta.

torsdag 2 september 2010

#116. PM Nilsson och barnomsorgen.

Ett uppslag i dagens City fick mig att sätta mitt imaginära kaffe i vrångstrupen. Kajsa Ekis Ekman och PM Nilsson hade fått varsin kolumn där de fick framföra sina åsikter om barnomsorgen. Med tanke på vilket parti som får min röst i valet är det kanske inte överraskande att jag fann Kajsa Ekis Ekmans kolumn enormt läsvärd - alla borde läsa. Mer förvånande var den enorma arrogansen från PM Nilssons sida. Hans text var också läsvärd, då den känns rätt talande för hur Alliansens politik fungerar. Vilka som prioriteras och vilka som bortprioriteras. Sånt som man aldrig talar om i den här valrörelsen. Han förlorar mig redan i första meningen.

"Om man vill ha sina 45 000 i månadslön, en hyggligt utvecklande karriär och bo med barn i eller nära Stockholm så får man ligga i".

Ursäkta, men vem har 45 000 i månadslön? Medelinkomsten i Sverige är ca 21 500 enligt Statistiska centralbyrån. PM Nilsson fortsätter i sin krönika att tala för att stanna hemma så mycket som möjligt med barnen. Gott så. Det är jag helt för. Men med en månadslön på 45 000 är detta naturligtvis enklare än med en på 21 500. Och då handlar det om att göra större uppoffringar än han så finurligt beskriver det; att avstå från att äta hummer på Gondolen. PM Nilsson, har du lust att diskutera detta över en matlåda i min personalmatsal?

PM avslutar sin text med raden: "Stockholmarna borde älska sina barn mer och gnälla mindre".

Stay classy PM Nilsson, Stay classy.

tisdag 31 augusti 2010

#115. Pepp?



Idag släpps The Clienteles minialbum "Minotaur". Jag har inte hört det, och kan således inte säga så mycket om det. Men det är säkert en fin samling låtar, och Clienteles musik kommer säkert fungera lika fint som ljudspår till den här hösten som till den förra. Och omslaget, det ser lite Charles Burns ("Black Hole") ut, eller hur?

På lördag spelar Jeremy Jay på Debaser Medis. Jag kommer inte att vara där, men låt för allt i världen inte det stoppa er. Jeremy Jay är egentligen för bra för att missas. En perfekt och småqueer blandning av David Bowie, Joy Division och tidiga Go-Betweens.

måndag 30 augusti 2010

#114. This past week #5.

Vecka 33 i Facebook-statusar! Riv ur och spara!

Jag har hudfärgade strumpor på mig. Det ser lagom fräscht ut. Som om jag hade två väldiga klumpar som växt ut på benen, utan tår.
15 hours ago

Jaha. Om inget händer innan kvällen eller inatt ser det ut som om det blir vanlig arbetsdag imorgon igen.
17 hours ago

http://www.youtube.com/watch?v=A1q994Mh92w

"I trapped a spider underneath a glass
I kept it for a week to see how long he'd last
He stared right back of me
He thought that he could win
We played the waiting game
He thought that I give in"

Black Box Recorder - England Made Me - en av de svartaste texterna jag har hört.
Yesterday at 1:56am
--
Fredagskväll med Mikaela efter en omtumlande dag. Sett en usel film och lyssnat på nya skivor. Just nu Rufus Wainwright - Poses. För övrigt känns det som om väntan börjar bli lång, och ganska utmattande...
Friday at 11:39pm

Okej, jag börjar låta som en skiva som hakat upp sig kanske, men vad fan är det här för artikel? http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7685723.ab
Skäms Aftonbladet!
Friday at 5:07pm

Såg just Sverigedemokraternas reklamfilm. Vill nu gärna ha tips på öde öar det går att bosätta sig på, gärna så långt från a) Sverige och b) resten av mänskligheten, som möjligt.
Friday at 4:53pm

Fredrik Strage är briljant:
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/2996

Friday at 9:30am
--
People ain't no good.
August 26 at 10:58pm

Idag ska jag hämta ut min parkas (om tid finnes och Posten varit flitig).
August 26 at 4:12pm
--
Underhållande om kvinnokarln Julian Assange:

http://m.gawker.com/5620888/the-sexual-demigod-wikileaks-founder-worshipped-by-christian-women


På tal om detta; någon har ramlat in på min blogg genom att googla "Julian Assange + flickvän".
August 25 at 1:59pm

Har ätit stark, stark thaimat, och fått ett glädjande besked på telefonen: mina glasögon är färdiga att hämta ut!
August 25 at 1:50pm

Udda situation på tvärbanan: Det kliar på örat. Jag kliar på örat. Det slutar klia. Det börjar klia på örat igen. Jag kliar. Kvinnan i sätet brevid mig börjar också klia på mitt öra. "Du har en myra på örat" förklarar hon.
Aha.
August 25 at 12:14pm
--
Då: Svininfluensa är jättefarligt! Stor brist på vaccin! Vaccinera dig medan tid är!
Nu: Vaccinet kan ha gett dig narkolepsi! Farligt farligt! Ställ nån till svars!
August 24 at 4:39pm

Har simmat en halvtimme på lunchrasten, därefter ätit. Känner mig faktiskt lite piggare och - vågar jag skriva det? - gladare än innan. Det här får vi göra om tycker jag!
August 24 at 12:37pm

Ca 15 miljoner vill Metropolis Comics ha för "Detective Comics #27", serietidningen med Batmans första framträdande. Jag har självklart kontaktat min bank och lagt mitt första bud.
August 24 at 10:21am

Höststorm. Jag gillar't. Och idag är min kavaj färdig för hämtning på kemtvätten. Clothe yourself for the wind.
August 24 at 7:17am
--
Vad kostar mest; en Toblerone eller en taxiresa?
August 23 at 7:42pm

Den här natten blev det inte mycket sömn inte. (Insert random "Vänj dig!"-kommenterar här) Sov, drömde att jag jobbade, vaknade, somnade om, drömde att jag jobbade, vaknade, somnade om.
August 23 at 8:55am

söndag 29 augusti 2010

#113. Paprika.



När Satoshi Kon gick bort härom veckan hade jag ingen aning om vem han var. Men så är mina kunskaper om japansk tecknad film inte vad de en gång var (och även när de var vad de en gång var var de inte de bästa). Nu har jag sett hans "Paprika", och förstår vad allt snack handlar om. "Paprika" är en kolossalt snygg film, en kolossalt smart film, en film som är precis vad "Inception" hade varit om Charlie Kaufman, Spike Jonze eller Michel Gondry hade regisserat den. Lite mindre gravallvarligt, lite mer sjuka infall, lite mer fantasifullt. Utan att för den sakens skull vara bättre - "Paprika" är, tyvärr, en film som är bättre i teorin i praktiken. Men fortfarande väldigt sevärd.

"Paprika" följer ett forskarteam som utvecklat en maskin som låter dem dela och spela in drömmar. Maskinen är tänkt att användas inom psykvården för att hjälpa människor komma tillrätta med problem med det undermedvetna. Maskinen blir förstås stulen, och snart börjar människor runt omkring, såväl vakna som sovande, att sugas in i en och samma märkliga dröm. Chiba, en av forskarna, dyker in a astralplanet i form av sin avatar Paprika, för att utreda vad som hänt.

Snyggt och smart är det, som sagt, men kanske ibland lite för skruvat och invecklat. De som hade problem att hänga med i "Inception" göre sig icke besvär. Tycker man det är svårt att hänga med i turerna med drömmar i drömmar och inplanterade minnen är det ingenting mot det här. När vissa scener dessutom känns som om David Cronenberg möter Transformers blir det lite svårt att ta filmen helt och hållet på allvar. Det blir mer fascinerande och intressant än engagerande på allvar. Trots det ska jag definitivt se mer av Satoshi Kon. Han är - förlåt, var - en auteur i ordets rätta bemärkelse.

lördag 28 augusti 2010

#112. Dagens roligaste.



För några månader sedan köpte jag Joakim Pirinens "Kvarteret Kolossen" av Daniel, en vän i bloggosfären. När den kom bläddrade jag lite förstrött i den och ställde sedan in den i bokhyllan. Inte för att den verkade ointressant på något sätt, jag hade bara inte tid att läsa den då. I bokhyllan har den sedan stått, tills idag. För nu meddelade Daniel att han dessutom skickat med Action Bikers skiva "Hesperian Puisto" i paketet. Inte kunde jag väl ha missat det? Den måste ha fallit ur paketet när jag öppnade det? Jag minns, trots att det var många månader sedan, att jag, min vana trogen, öppnade paketet redan på vägen hem från postutlämningsstället och slängde omslagspapperet i en papperskorg...

Nu tog jag ut boken ur hyllan, och mycket riktigt. Mellan pärmen och första sidan låg en Action Biker-skiva och en handskriven lapp. Hade jag sett det då hade jag självklart tackat. Nu får jag tacka i efterhand istället.

Tack Daniel!