lördag 31 december 2011

#288. Årets 30 mest spelade skivor.


Här är de 30 skivor jag spelat mest under 2011. Ha i åtanke att detta är enligt Last.fm, vilket betyder att det är antal spelade låtar, inte antal spelade minuter och sekunder, som räknas. En skiva med 20 korta låtar rankas därmed högre än ett epos på två timmar och tre sånger.

1. Mattias Alkberg - Anarkist
2. Midlake - The Courage Of Others
3. Sandy Denny - North Star Grassman And The Ravens
4. The Mountain Goats - Heretic Pride
5. Laura Veirs - July Flame
6. Don Peris - Ten Silver Slide Trombones
7. Bill Wells & Aidan Moffatt - Everything's Getting Older
8. Woody Guthrie - The Ultimate Collection
9. Ryan Adams - Heartbreaker
10. Wilco - Being There
11. Grizzly Bear - Veckatimest
12. Pastels/Tenniscoats - Two Sunsets
13. PJ Harvey - Let England Shake
14. Isolation Years - Sign Sign
15. J Mascis - Several Shades Of Why
16. Isolation Years - Inland Traveller
17. The Chills - Soft Bomb
18. Thomas Denver Jonsson - Hope To Her
19. Sonic Youth - The Eternal
20. Saint Etienne - Continental
21. Loney Dear - Dear John
22. Neil Young - Neil Young
23. Linda Perhacs - Parallelograms
24. Christian Kjellvander - I Saw Her From Here, I Saw Here From Her
25. Peter Broderick - Home
26. Lucinda Williams - Car Wheel On A Gravel Road
27. Gravenhurst - Flashlight Seasons
28. The Chamber Strings - Month Of Sundays
29. Cass McCombs - Catacombs
30. King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine.

lördag 24 december 2011

#287. Hoodelady, hoodelady...

...hoppsan vilken dag! Så fick Niklas sin Lone Pigeon-box till sist. Den gick att beställa från Dominos hemsida, och med deras generösa julrabatt kostade den inte många hundralappar. Igår låg den på hallmattan (eller nåja, paketavin, och efter många om och men kunde jag hämta ut själva boxen på Coop.) En tidig julklapp till mig själv. Mellandagarna kommer gå i den knasiga skottepopens tecken.

God jul!

onsdag 21 december 2011

#286. Årets läsning.

De enda två romaner jag läst som faktiskt har getts ut 2011 har råkat vara serieromaner. Länge såg det ut som om Mats Jonssons "Mats Kamp" skulle vara ohotad etta på listan över det bästa jag läst i år, men så läste jag ut Craig Thompsons "Habibi" för bara någon vecka sedan, och den kändes genast självklar på prispallens guldplats. Berättelsen om två förrymda slavar och deras öden i ett fiktivt mellanösternland var vackrare, mer spännande, engagerande och genialt berättat än det mesta jag läst de senare åren. Jag gillade "Blankets", Thompsons förra serieroman, men tyckte den kunde bli lite för gullig och innerlig ibland. "Habibi" är också gullig då och då, men är lika ofta gripande, sorglig, brutal, hemsk och våldsam. Ramberättelsen omges också av små bihistorier om arabisk kaligrafi och berättelser ur Koranen. Se där, allmänbildning på köpet. Ordet "episk" uppfanns för romaner som denna.

tisdag 20 december 2011

#285. Årets bästa filmer.


 Drive / Midnight In Paris

Ingen av de här filmerna är egentligen några fullpoängare, men jag har sett ovanligt lite film i år, och då min energi varit begränsad har det oftast handlat om lättsamma filmer som i slutändan mest visat sig vara slöseri med tid. Men Nicholas Winding Refns "Drive" var en visuellt bländande, om än lite tom, modern film noir som jag verkligen sögs in i. Ryan Gosling var som alltid jättebra. Woody Allens "Midnight In Paris" - bra för att vara senare års Woody Allen eller bra för att vara bra? Jag vet inte. En ganska banal historia som jag kanske gillade mer än jag borde just för att jag kunde plocka litteraturpoäng och känna mig lite smart. Men den är faktiskt också en oerhört mysig film, och det ska ju inte underskattas.

fredag 16 december 2011

#284. Årets bästa skivor.


 1. King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine

King Creosotes senaste skivor har inte varit dåliga, men inte heller särskilt bra. Han har begått klassiska misstag: Istället för fina melodier - långa låtar. Istället för kreativitet och hantverk - tvångsmässigt resultatlöst experimenterande. Han vill nog gärna se det som att han varit på upptäcktsfärd, men för oss som lyssnat har det mest känts som om han gått vilse. Varningsklockor hade kunnat börja ringa när det talades om ett samarbete med electronicaartisten Jon Hopkins, men eftersom det också talades om en återgång till en tidigare ljudbild förblev det tyst i kyrktornet. Och så kom skivan. Sju låtar på 32 minuter. En koncentrerad och mycket vacker enhet av försiktiga melodier och Kenny Andersons änglalika stämma. Av Jon Hopkins hörs mest ett atmosfäriskt brus i bakgrunden, som ljudet av vaggande vågor mot skrovet på någon båt förtöjd någonstans längs Skotska ostkusten.


2. Mattias Alkberg - Anarkist

För alla som inte känner sig riktigt hemma i högerutopin Sverige är Mattias Alkbergs "Anarkist" ett fantastiskt soundtrack till sakernas tillstånd. Med lika delar ilska, sorg, uppgivenhet och humor målar han upp bilder av livet i norra Sverige och livet som Mattias Alkberg, med allt vad det innebär. Som ett tonsatt vykort från en god vän som berättar vad som hänt sedan sist. Det smärtar mig lite att inte kunna sätta "Anarkist" på första platsen, men det finns ett par spår som inte ger mig så mycket, och det drar ner den ett snäpp. Ändå en fantastisk skiva. Den medföljande boken var inte dum den heller.


3. PJ Harvey - Let England Shake

Har alltid uppskattat det jag hört av PJ Harvey, men ändå aldrig riktigt lyssnat på hennes musik. Det har varit något i det där mörka som jag tyckt känts lite sökt, lite "Jag Vill Vara Farlig". På senaste skivan sjunger honom om skyttegravar, om stank av lik, människokroppar fyllda med bly. Men det morbida blandas med musik som är ömsom rasande vacker, ömsom intensivt pulserande. Och PJ själv sjunger som ett klagande spöke, dömt att irra över världshistoriens slagfält. Det är kusligt vackert, och låter genomgående ungefär som om Arcade Fire hade kompat Emmylou Harris och Linda Ronstadts tolkning av "1917". Vilket i min bok är ett mycket gott betyg.

torsdag 15 december 2011

#283. Ej på listan, men kanske...




Precis som var fallet med Arcade Fires "The Suburbs" och Beach Houses "Teen Dream" förra året, finns det två skivor från 2011 som jag köpt men inte hunnit lyssna tillräckligt mycket på för att kunna ge en rättvis bedömning. Jag talar om Real Estates "Days" och Tapes "Revelationes". Av första lyssningarna att döma lär det dock vara skivor att återkomma till många gånger, och de hade säkerligen hamnat högt upp om jag köpt dem lite tidigare. Nåja.

onsdag 14 december 2011

#282. Bubblare på albumlistan.

Här. Ett par skivor som inte riktigt klättrade upp till toppen, av olika orsaker. Bra skivor allesammans, men inte SÅ bra.

 

J Mascis - Several Shades Of Why & Thurston Moore - Demolished Thoughts

Två åldrande indierockikoner släppte finstämda gitarrskivor som ekade av Neil Young respektive Nick Drake. Jag har lyssnat mycket på båda, tyckt om dem, men de har inte riktigt satt sig så djupt som jag önskat. Thurston låter lite för mycket som Sonic Youth med stråkar, vilket inte är så tokigt, men lite fantasilöst. J Mascis låter som Dinosaur Jr:s ofta låtit när de taggat ner, vilket inte heller är tokigt, men lite... gjort. Ändå skivor jag kommer fortsätta lyssna på, säkert rätt ofta.


Bill Wells & Aidan Moffat - Everything's Getting Older

När det är vackert är det världsklass. "Everything's Getting Older" innehåller några av årets allra bästa låtar. Men också ett gäng rätt plumpa touretteshistorier, såna där som Aidan Moffat verkar spotta ur sig tvångsmässigt. Lite mer fokus, och vi hade haft ett mästerverk. Nästa gång kanske?

 
 
 
Bill Callahan - Apocalypse

Bill Callahan är aldrig dålig, men "Apocalypse" känns som en mellanskiva. Förvisso musik jag skulle älska att avnjuta sittandes på en veranda vid en dammig landsväg - skivan är verkligen laddad med en väldigt fysisk lantligt lunkande stämning, men den är också lite lös i konturerna, det saknas verkligt minnesvärda låtar. Samtidigt en skiva som har potential att växa med tiden. 

#281. Dags att sammanfatta 2011 då.

Ja, det börjar ju dyka upp årsbästalistor här och var, och jag ska väl inte vara sämre. Som vanligt har mitt år inte innehållit några mängder av kultur som skapats eller släppts just detta år, så därför har jag inte särskilt många skivor, filmer eller böcker att välja på. Risken att jag missat något stort och revolutionerande är därför stor. Risken att min lista är väldigt lik andras listor är väl också överhängande. Jag är inte jätteoriginell. Eventuellt slinker någon gammal klassiker igenom, om jag tycker den på något sätt har färgat mitt år.

Ta det för vad det är.
Väl mött!

tisdag 13 december 2011

#280. Real Estate.

Ja, Real Estate, ja. Ännu ett sånt där bandnamn som flimrar förbi på bloggarna jag läser, ännu ett sånt där bandnamn som får mig att tänka: "Det där är nog inget för mig" och bläddra vidare. Men läser jag om deras mixtape på Throw Me Away, och blir genast mer nyfiken. Yo La Tengo, Prefab Sprout, Pavement. Band jag älskar. John Fahey. En musiker jag är otroligt nyfiken på (hans box "Your Past Comes Back To Haunt You" önskar jag mig i julklapp, om någon undrar). Med de influenserna kan väl musiken inte bli dålig?

Så läser jag en recension av deras Debaser-konsert i DN, där recensenten nämner The Go-Betweens, och jag är såld. Idag köpte jag senaste skivan, "Days" på Pet Sounds. Kommer inte hinna lyssna på den idag, men jag återkommer säkert med ett utlåtande vad det lider. Det här ska bli spännande.


söndag 11 december 2011

#279. Adjö Twitter.

Idag skrev jag mitt sista inlägg på Twitter. Det kanske blir ett nytt konto någon gång i framtiden, jag kan inte lova att jag håller mig borta för alltid, men för den här gången är det finito. Jag insåg att av alla företeelser man kan stressa upp sig över på nätet är Twitter det mest stressande. När man, som jag gjorde, följer ganska många människor, börjar det ticka på med olästa tweets ganska snabbt. Den där ettan i webbläsaren som indikerar att det finns något oläst blir snabbt en tvåa, och en trea, en fyra, en tia... Och då blir impulsen genast att titta efter vad som skrivits. Har man tur är ett av tio av alla dessa tweets något som är värt att läsa. Resten är slöseri med tid och energi. Jag har heller inte haft tålamod nog att verkligen lära känna någon på Twitter. Det finns ett antal personer jag inte har kontakt med genom andra kanaler, och dem kommer jag att sakna, men det har hela tiden rört sig om en ganska sporadisk kontakt, så det kommer inte lämna något större hål efter sig, i negativ bemärkelse. Däremot kommer det lämna en lucka (eller snarare: mängder av små, små luckor) i mitt dagliga schema, som jag ser fram emot att fylla med annat. Bloggande, kanske.

#278. Helgens bokfynd.

Torsdag: Jag står och håller i Tom Rachmans "De Imperfekta" på Akademiebokhandeln. Tänker att jag hört både bu och bä om den, men att jag tilltalas av upplägget. Lite murvelromantik vore väl mysigt just nu? Tittar på prislappen. 229 kronor. Nej, en annan gång. Den kanske kommer på bokrean.

Lördag: Torgloppis i Högdalen. Bläddrar bland böckerna. Hittar fyra, bland annat Tove Janssons "Solstaden". Det gör mig glad. Har inte läst henne sedan gymnasiet, men varit sugen på det en längre tid. Tar en titt till, och hittar... Mycket riktigt. Tom Rachmans "De Imperfekta" i fint skick. Prislappen på baksidan säger även här 229 kronor. Jag betalar femtio kronor för hela högen. Ibland är det gott att vara jag.

onsdag 7 december 2011

#277. Aidan Moffat i tomtedräkt.

Aidan Moffat har släppt en digital julskiva. Tänkte ni kanske ville veta. Själv vill jag ju gärna ha mina skivor i fysiskt format, så jag hoppar nog över den här. Det faktum att jag klarar mig rätt bra utan karaokeversioner av Whams "Last Christmas" framsluddrade på bred skotska spelar naturligtvis också in. Hade det varit jullåtar mer i stil med magiska "The Copper Top" hade det varit en annan femma. Jakten på den perfekta julmusiken går vidare.

#276. "Öster Om Eden" och Midlake.

 När jag slog upp "Öster Om Eden" för första gången tidigt i höstas hade jag precis klickat fram Midlakes "The Courage Of Others" på iPoden, också det för första gången. Det krävdes inte många sidor eller låtar för att jag skulle förstå att jag hade hittat ett perfekt soundtrack till John Steinbecks roman. Det är ju sällan det riktigt klickar på det viset, men ibland verkligen gifter sig en roman med en skiva. När jag nu, ikväll, efter att ha läst ut boken för några dagar sedan, lyssnar på skivan för femtioelfte gången - det är en av de skivor jag lyssnat allra mest på i år - seglar tankarna genast tillbaka till familjerna Hamilton och Trask och deras umbäranden.

Nu hade jag förmodligen älskat "The Courage Of Others" oavsett vad - det är en väldigt stark skiva. Och förmodligen hade den fungerat bra som ljudspår även till någon annan mustig roman om generationer av vindpinade människor i lika vindpinade landskap. Men de teman som tas upp i texterna på "The Courage Of Others"; uppriktighet, mod, närheten till naturen och den jord som föder oss, kombinerat med det stora allvaret och tyngden i musiken, gör att det nästan låter som om John Steinbeck själv vore medlem i bandet. Eller åtminstone deras textförfattare.

Härnäst ska jag se filmatiseringen av "East Of Eden" med James Dean, se till att skaffa mig resten av Midlakes skivor, och gå vidare med Steinbeck. Jag älskade "Möss Och Människor", och "Vredens Druvor" är en av mina allra starkaste läsupplevelser. Där ligger faktiskt "Öster Om Eden" i lä. Jag har "Missnöjets Vinter" oläst i bokhyllan, men känner mig mer sugen på "Buss På Villovägar". Någon Steinbeck-kännare som vill ge mig en knuff i rätt riktning?

onsdag 30 november 2011

#275. Adrian Tomine - Summer Blonde.

Det kom ett brev. Eller rättare sagt, ett paket. Det vägde 8,2 kg, och fick precis plats under barnvagnen. Tur det, annars hade det varit svårt att transportera hem från paketutlämningsstället. Vad det innehöll hade jag ingen aning om, förrän jag öppnade det. Jag fruktade att finna ett avsågat människohuvud stirrande på mig, istället fann jag seriealbum i mängder som en vänlig själ valt att skicka mig som tröstpris i en tävling jag deltagit i. Mycket rart!

Bland mycket annat fanns här två album av Adrian Tomine, en för mig ny bekantskap. Även om jag stött på hans namn här och var, är det första gången jag läser något han skrivit. Jag känner mig hemma direkt. I såväl stil som ton påminner det otroligt mycket om svenske serietecknaren Daniel Ahlgren, bara aningen skarpare. Det är tydligt och realistiskt tecknat, precis som hos Ahlgren, även om Daniel Clowes förmodligen är Tomines inspirationskälla. Och serierna skildrar samma sorts ensamma, vilsna och patetiska existenser som dessa författare skildrat med kärlek och empati. Det är ingen upplyftande läsning, men det är väldigt bra. Som moderna noveller av Richard Yates, i serieform. Ser redan fram emot att läsa det där andra Tomine-albumet. 

lördag 26 november 2011

#274. En låt #16.

The Ivy League - Funny How Love Can Be

För några år sedan såg jag barockpopljuset och i samband med det gav jag mig själv ett uppdrag. Nu är jag på ständig jakt efter den där låten som kan mäta sig med "Walk Away Renee" eller "Hung Up On A Dream". I åratal har jag jagat runt på loppisar, skivbörsar, bloggar och Tradera. En del fynd har jag gjort, men en hel del stenar har jag också huggit i. Och så plötsligt, som det heter i Triss-reklamen, händer det.
Okej, ska vi vara helt realistiska så är kanske "Funny How Love Can Be" inte riktigt där uppe med The Left Banke och Zombies.
Men bra nära.
Närmare än mycket annan hypad psychedelica. Och till skillnad från många av de är nitlotterna jag tidigare dragit, så hade jag aldrig hört talas om vare sig The Ivy League eller "Funny How Love Can Be" innan jag, mer eller mindre slumpmässigt, kom över "Sounds Of The Ivy League" för några månader sedan. Jag hade inga som helst förväntningar på den, och skivan i övrigt är på inga sätt fantastisk. Men så plötsligt, ett spår in på sidan två: stämsång och harmonier och jangliga gitarrer. En diamant framvaskad ur leran. Gör jag någonsin en lista lik den ambitiösa 60-talslistan på This Is Pop? så kommer "Funny How Love Can Be" hamna högt upp, var så säkra.


torsdag 24 november 2011

#273. Tillägg på önskelistan.

Tape - Milieu
Tape - Rideau
Tape - Luminarium
Tape - Revelationes

Tapes
"Opera" är kanske den bästa skivan jag har. Det är inte den jag lyssnar oftast på, det är inte den jag helst lyssnar på, men det finns nog ingen skiva i min samling som är så genomgående fantastisk, som förmedlar en så kompakt och behaglig stämning och så totalt tar rummet i besittning varje gång jag slår på den. Det är inte en skiva som lämpar sig för alla tillfällen, men när den lämpar sig är det en direkt omvälvande upplevelse som inte kan jämföras med särskilt mycket. Därför är det direkt skamligt att "Opera" är den enda skivan jag har med Tape. Det finns inga godtagbara skäl till varför det är så. Jag har ju köpt på mig andra skivor där människorna bakom "Opera" medverkar, enbart av den anledningen att det finns en Tape-koppling.
Men jag har inte gått tillbaka till källan.
Är jag rädd att bli besviken?

Att jag inte beställer skivorna nu med det samma beror på att jag just loggade in på min internetbank och såg de beklämmande siffrorna där. Men ni vet, jag fyller ju 30 om mindre än en månad...?

måndag 21 november 2011

#272. Bill Callahan live på Kägelbanan.

Vissa dagar är bättre än andra dagar. Vissa dagar visar sig Stockholm från sin bästa sida. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Söndagsmiddag på ett Kvarnen som inte är mycket mer befolkat än mitt eget vardagsrum brukar vara. Fläsklägg med rotmos. En öl på det. En öl till på ett Carmen som är så lågmält att det känns mer som ett café än som en krog. Och så att avrunda alltsammans med Bill Callahan på Kägelbanan. Det bästa jag sett i konsertväg på mycket, mycket länge.

Callahan öppnar med "Riding For The Feeling", bästa spåret från senaste skivan "Apocalypse". En skiva jag i ärlighetens namn inte föll sådär handlöst för som jag hoppats på - den är lite för lös i konturerna för min smak. Men den växer ju mer jag lyssnar på den. Och på scen vecklar de där låtarna jag tidigare inte uppskattat ut sig ytterligare. Sida vid sida med klassiska Smog-låtar som "Blood Red Bird" och "In The Pines" låter de precis lika bra. Exempelvis blir "America", som jag tidigare bara tyckt varit fånig, rent av en av konsertens höjdare. Jag förstår den fortfarande inte, men den blir liksom lite störd och obehaglig på ett väldigt fascinerande vis.

Utöver Bill själv finns en trummis och en elgitarrist på scen. Bill spelar munspel och akustisk gitarr. Ibland utbryter kakafoniska dueller mellan honom och elgitarren, och det låter som Red House Painters glansdagar. Men oftast är det mer stillsamt, med fokus på de mer långsamma och lunkande låtarna ur repertoaren. Det finns ju som bekant ett par sådana. Den som ropar efter "37 Push Ups" har inget att hämta. Det blir uppenbart hur långt Bill Callahan har kommit sedan de tidiga lo-fi-inspelningarna. Som förberedelse inför konserten passade jag på att lyssna igenom mina gamla Smog-skivor både en och två gånger, vilket jag för övrigt borde göra oftare. I "A Hit"  från "Accumulation: None" sjunger han:

"I'll never be a rock and roll saint
cause I can't sing, oh no, I can't sing
that's not the only reason"


Numera sjunger han faktiskt bättre än de flesta. Varmt, tydligt, uppriktigt. Och även om han inte riktigt är någon rockikon ännu, så är han inte långt ifrån. Uppslutningen på Kägelbanan den här kvällen, värmen i lokalen, applåderna som aldrig vill ta slut. Det är bevis.

fredag 18 november 2011

#271. Så kunde "One Day" ha blivit bättre.

Såg just Lone Scherfigs filmatisering av David Nicholls populära roman "One Day", som jag läste tidigare i höstas. Jag var inte helt övertygad om förlagans storhet, men den tog sig mot slutet. Den lyckades faktiskt förmedla en känsla av hur tiden går, hur år läggs på år, ofta utan någon märkbar skillnad, och den vågade göra små avstickare från det sliskigt romantiska ner i smuts och misär. En bitterljuv historia som lämnade blandade känslor, men som jag absolut inte ångrar att jag läste.

Filmen då? Ja, den hade väl sina förtjänster, men på det stora hela - ingen höjdare. Framförallt funkar det här med ett år i taget ganska dåligt på film. Dramaturgin blir helt uppåt väggarna. Vissa år hoppar man i princip över, eftersom där inte händer så mycket som för själva kärlekshistorien framåt. Synd för mig, som tyckte kärlekshistorien var det minst intressanta i boken. Det fanns mycket mer i bakgrunden, om hur åren och erfarenheterna förändrar oss som människor, som var mer givande. Ganska självklara grejer, men ändå fascinerande. I filmen blir allt sådant bara rekvisita, vilket tyvärr blir ofrånkomligt när alltsammans trots allt ska tryckas in under två timmar.

Däremot tror jag "One Day" hade kunnat bli en alldeles ypperlig tv-serie. En dag, ett avsnitt. Mindre hoppigt, mindre ytligt, karaktärerna skulle få riktig dialog, istället för att tala i klatschiga one-liners. Med tanke på David Nicholls bakgrund som manusförfattare till "Cold Feet" är det väl inte helt långsökt att misstänka att det kanske var planen från början?

onsdag 16 november 2011

#270. Electric Eden: Unearthing Britain's Visionary Music.

Här sitter jag känner in The Incredible String Bands "The 5000 Spirits Or The Layers Of The Onion", och tycker inte alls den känns så tokig längre. Det faller sig ju ibland så märkligt att det man tidigare förkastat, i det här fallet brittisk folk, plötsligt inte längre skaver lika obehagligt. "Painting Box" som rullar just nu, den låter rent av riktigt trevlig, trots en yster flöjt som virvlar runt i bakgrunden. Jag har helt enkelt börjat uppskatta den brittiska folkmusiken. Kanske började det med att jag slutade slentriandissa Fairport Convention och upptäckte att "Unhalfbricking" var en fantastisk skiva. Eller så är det något klövfotat väsen från Avalons hedar som lockat mig i fördärvet med sin magiska tuta. Oavsett vad känns det som ett ypperligt tillfälle att läsa Rob Youngs "Electric Eden: Unearthing Britain's Visionary Music", en 672 sidor tjock tegelsten om den här härliga, härliga, men farliga farliga musikgenren. Bli inte förvånade om jag kommer ut på andra sidan med ett yvigt skägg, doftande flugsvamp och rökelse. Jag ska bara beställa den först. Eller, hint hint, få den i julklapp eller födelsedagspresent.

tisdag 15 november 2011

#269. Lovely redneck.



Så oerhört förvirrande att jag inte har The Go-Betweens "Lee Remick" på någon skiva. Var säker på att den fanns på samlingsskivan jag köpte för typ elva år sedan. Minns ju tydligt felhörningen när jag lyssnade första gångerna, utan att känna till titeln.

"I, I, I, I, I, love Lee Remick, she's a darling" blev "Ay, ay, ay, ay, ay, lovely redneck, she's a darling..."

Måste åtgärdas. Att jag saknar låten alltså. Felhörningen går inte att göra så mycket åt.

lördag 12 november 2011

#268. Mina nya vantar.

För några månader sedan hittade jag ett par toksnygga Paul Smith-vantar på Ebay, som fick det att rycka i köpnerven. Lyckligtvis hejdade jag mig. Jag har ju en partner som är fantastisk på att sticka. Vi kan knappt lämna lägenheten utan att någon överöser oss med komplimanger för Franks fina mössor, tröjor och byxor. Så jag bad henne helt enkelt att sticka ett par likadana vantar, och nu, lagom till att vantsäsongen inträder på allvar, är de alltså klara. Så här blev resultatet. Visst är de snygga?

fredag 11 november 2011

#267. John Cale live på Strand.

Okej, du var med och grundade ett av världens kanske viktigaste band, The Velvet Underground. Du har jobbat med legender som Nick Drake, Patti Smith och Jonathan Richman, för att bara nämna några. Du har en imponerande samling soloskivor bakom dig, där du kastat dig vilt mellan konst och pop på ett sätt som annars bara David Bowie och Brian Eno lyckats med. Nu står du två meter framför mig, på scenen på Strand, du håller i en gitarr och du ser nästan oförskämt vital och välbehållen ut. Och så börjar du spela.

Och jag undrar hur du tänkte egentligen, hur snacket gick Kanske bläddrade du förstrött i din bakkatalog och sa till dina bandkamrater:
"Nu hörrni, nu spelar vi på en liten svettig rockklubb, nästan som i mina glansdagar, då tycker vi ser till att rocka loss ordentligt!"
Och kanske nickade dina unga, hippa bandkamrater gillande. Absolut, lira lite rock är ju aldrig fel.
Och kanske slog du då ihop händerna och sa: "Just det, nu ska vi rocka loss som om det var 1985!"

Du skulle ha kunnat spela låtar som "The Endless Plain Of Fortune", "My Maria" och "Taking Your Life In Your Hands", odödliga, ödesmättade mästerverk från några av dina bästa skivor. Din röst är uppenbarligen välbevarad. Din inlevelse är det uppenbarligen inget fel på. Synten du står parkerad bakom under större delen av konserten kan säkert, med rätt programmering, imitera en flygel. Det skulle kunna bli så bra. Och istället blir det så här. Så här som det blev när The Zombies spelade på Debaser Medis för några år sedan. Skorrande syntar, "tunga" gitarrer, musikskoleslap-bas. Som ett destillat av 80-talets allra värsta musikaliska brott mot mänskligheten.

Varför, John?

onsdag 9 november 2011

#266. Fleet Foxes live på(/i?) Annexet.

För det första: Fleet Foxes och jag har knappt någon historia alls. Deras första skiva lyssnade jag på några gånger medan jag gjorde annat, och det var bara "He Doesn't Know Why" som fastnade. "Helplessness Blues" har jag hört i förbifarten, aldrig hela skivan, aldrig något aktivt lyssnande. Så vad gör jag då på/i Annexet en tisdagskväll i november? Tja, min bror bjöd med mig, och trots min ytliga relation till bandet så har jag väl alltid vetat att Fleet Foxes är bra, och att jag skulle gilla dem om jag bara lade lite tid och energi på dem.

Och det börjar bra, med förbandet Alela Diane, som med ganska enkla medel lyckas skapa riktigt hyggliga förväntningar. Deras jordnära små countrylåtar med stänk av bluegrass och kryddade med sympatiskt återhållen stämsång, låter som om de aldrig lämnat uppväxtgården på amerikanska landsbygden. Det har de, naturligtvis, men att bandet ikväll är en liten familjekonstellation bestående av Alela, hennes make och hennes far, förstärker illusionen. Ingalunda en fantastisk spelning, men trevlig. Och Alela Diane låter som jag hoppas att Fleet Foxes ska låta - jag tänker mig "He Doesn't Know Why" i samma form, och tanken svindlar. De ska dock visa sig låta radikalt annorlunda.

Efteråt. Jag står utanför Annexet och väntar på min bror som inte kommit ut ännu. En annan konsertbesökare, för mig tidigare okänd, frågar mig vad jag tyckte.
"Jodå, det var riktigt bra...", säger jag, med en aning tvekan i rösten.
Det var ju riktigt bra. Och ändå...
"Ja, det var det absolut", säger min nyfunne vän, också han med viss tvekan. Han tillägger: "Men med risk för att låta som en kritiker så tänkte jag ibland att det lät som 'Lejonkungen goes indie'. Det blev lite väl sakralt ibland".

Och han har helt rätt. Fleet Foxes på scen är ett otroligt väloljat maskineri. Det finns egentligen ingenting att klaga på. Men de svävar hela tiden tio meter över marken, en aning konturlösa, en aning svårgripbara. Och det är väl fantastiskt om man gillar sånt. Jag kan absolut uppskatta det, men kanske inte riktigt i det här sammanhanget. Jag hade önskat mig ett Fleet Foxes med rötterna i myllan, barfota i gräset. Istället fick jag se dem sväva runt i ett rymdskepp från något av Electric Light Orchestras skivomslag. En märklig upplevelse.
 

måndag 7 november 2011

#265. Fuckety-fuck.

Efter väldigt många om och men har jag börjat komma in i "The Wire". Det brukar vara den och "Sopranos" som nämns när världens bästa teveserie ska koras. Tänkte därför titta på den redan för något år sedan, men det blev aldrig av. Sen började SVT visa den på nytt, och jag började följa den på SVT Play, vilket kändes smidigt och sympatiskt. Såg ett avsnitt, veckor gick, när jag sedan ville se episod två var den redan borttagen. Fuck.

Tur då att det finns andra sätt att få tag i en teveserie. Är nu framme vid avsnitt fem, och är ganska fängslad. Det finns mycket att gilla, och av vad jag har hört att döma blir det bara bättre. Blev dock lite irriterad på senaste avsnittet. Där fanns en scen som var så överskriven (ja, jag tar mig friheten att direktöversätta engelskans "overwritten"), överdriven, och kändes så ansträngt "cool" att jag helt rycktes ur handlingen. Ja, jag talar om den omtalade scenen här nedan. Förhoppningsvis känns fortsättningen mindre konstruerad.

torsdag 3 november 2011

#264. Bob Stanleys blogg.

Innan jag hade samlat på mig de flesta skivorna som utgör solskenspopskanon, så återvände jag gång på gång till Bob Stanleys stora softrockartikel i tidningen Pop. Förutom Stanleys visdomsord var den full med bilder av de där vackra skivomslagen som jag längtade så efter att få ställa i min samling. Eftersom jag nu har köpt och bockat av de flesta av de där albumen han tipsade om, så är det oerhört glädjande att han börjat samla andra gamla artiklar på nystartade bloggen Croydon Municipal. Jag har den bokmärkt, och lär läsa den dagligen. Och min önskelista lär ju, på gott och ont, fyllas på med nya skivor att längta och leta efter...

tisdag 1 november 2011

#263. Don Peris - Ten Silver Slide Trombones.

Tillsammans med makan Karen skapar Don Peris underskön, melankolisk popmusik i bandet The Innocence Mission. Som soloartist tar han ut svängarna, larmar, skränar, skriker och svävar ut i långa distade gitarrsolon som...

Näe. Jag skämtar bara. "Ten Silver Slide Trombones" skulle precis lika gärna ha kunnat ges ut som en Innocence Mission-skiva, om det inte vore för Karen Peris frånvaro. Det är försiktiga och känsliga vaggvisemelodier på minimal volym, och så vackert att tiden stannar. Precis som vi är vana vid. Och precis som vi är vana balanserar det hela tiden på gränsen till det lite för skört sakrala. Att makarna Peris är kristna är ingen hemlighet. Att det hörs i musiken är egentligen inget jag håller emot dem, men ibland blir det nästan lite för tydligt.

Men denna invändning till trots är "Ten Silver Slide Trombones" en av de skivor jag spelat flitigast det senaste halvåret, och framförallt då under dygnets senare timmar. Få album är så rakt igenom rogivande som detta.

(Bonusmaterial! Favoritlåten "Pennsylvania" har en så fin text att jag bara måste få citera den i dess helhet:

"When will you come to Pennsylvania
When will you bring your old self here?
I've got some friends
I think you'd like them
I've got that Hammond organ up and off the floor
I might just go to California
And get some good used records there
Fairport Convention
After the Gold Rush
Or Woody Guthrie in the Dust Bowl

Why don't you come here and spend Thanksgiving
November's not the greatest month but that's alright
We've got guitars and
We've all got problems
Sometimes they're looming large
Sometimes they're nothing more than..."
)

måndag 31 oktober 2011

#262. Twin Shadow - Forget.

"Chillwave". Så kallar de tydligen den musik George Lewis Jr. skapar under namnet Twin Shadow. Jag har också sett den kallas "glo-fi". Och det driver mig till vansinne. Vem hittar på alla dessa störtlöjliga genrebeteckningar? För mig blir det ett svårtforcerat och totalt intetsägande filter mellan mig och musiken, och det hindrar mig från att ta till mig sånt jag annars säkerligen skulle tycka om. Ja, som Twin Shadow. Debutalbumet "Forget" som kom förra året är popmusik i elegantast tänkbara 80-talskläder, och den låter fantastisk. Som New Order frontat av en ung Edwyn Collins. Eller som mina favoriter Nicolas Makelberge, på den tiden de fortfarande hade en sångare och gjorde ledsen danspop som gick att både röra sig och gråta till. Faktum är att "Forget" är den skiva som kommit allra närmast Nicolas Makelberges "Dying In Africa" i såväl sound som attityd och stämning. Och för mig som trånat efter en uppföljare är det naturligtvis en fantastisk upptäckt.

söndag 30 oktober 2011

#261. Adventureland.

Bara en snabb fråga såhär inledningsvis: hur många filmer har ni sett med Jesse Eisenberg där han inte spelar exakt samma karaktär han alltid spelar? När ni kommit fram till att svaret på frågan är "inga" kan ni fortsätta läsa. Sådär.

Med en syrlig inledning som denna är det lätt att dra slutsatsen att jag har någonting emot nämnde Eisenberg. Ingenting kunde vara mer fel. Jag har följt hans nervöst blinkande och stammande nuna från "The Squid And The Whale" till "Zombieland" och "The Social Network" och älskat varje sekund. "Adventureland" är inget undantag. Återigen spelar han en karaktär med intellektuell skärpa men socialt handikapp. Och återigen gör han det med bravur.

I "Adventureland" heter huvudpersonen James. Han är ung intellektuell i vardande som tvingas se sina storslagna planer på college och europaresa grusas sedan familjens ekonomi körts i botten. För att finansiera sina studier tar han jobb på ett sunkigt nöjesfält, där han genast förälskar sig i vackra men trasiga kollegan Em (Kristen Stewart). Em har ett struligt förhållande med snygge rocksångaren Mike (Ryan Reynolds), som dock inte ens kan uttala Lou Reeds "Satellite Of Love" korrekt.

"Adventureland" är regisserad av Greg Mottola som gjorde den briljanta "Superbad". Här har han skruvat ner humorn och upp allvaret. Det är fortfarande väldigt roligt, men mer känsligt utfört. Som om Woody Allen regisserat "Fast Times At Ridgemont High" ungefär, fast med mer svärta, och med Replacements istället för Jackson Browne som ljudspår. Framförallt finns det något väldigt oskuldsfullt, nostalgiskt och sentimentalt i "Adventureland", som gör det väldigt lätt att haka fast sina egna minnen av ungdomens vilda och svåra dagar i filmen. Svärmerierna, drömmarna, de återkommande besvikelserna och euforin när någon av dem verkligen slog in.

Om det låter som en annan film jag nyligen skrev om, "Submarine", så är det en ren slump, för särskilt lika är de egentligen inte. Det de har gemensamt är att de handlar om unga förvirrade människor på väg att finna sig själva. Coming of age, som det kallas. Jag vet inte om det säger något om mig att jag faller så hårt för just den sortens berättelser, det ska vi väl låta vara osagt. Men jag föll hårt för "Adventureland", det gjorde jag. Jag fann den oerhört rar, i ordets allra mest positiva bemärkelse.

fredag 28 oktober 2011

#260. Dylan och Knopfler.

Det har varit många turer kring min eventuella närvaro på Bob Dylans & Mark Knopflers konsert i Globen nu i november. Först var det alls inte aktuellt. Jag har ingen relation till Mark Knopfler överhuvudtaget, och även om jag tycker mycket om Dylan är det inte som att jag gått och längtat efter att se honom spela. Har läst på tok för många av hans konserter sågas längs fotknölarna för att kunna uppbåda någon entusiasm. Men så hade min bror köpt biljetter till sig själv och vår pappa, och så blev pappa dålig, och jag erbjöds ta över hans biljett. Och det kunde jag väl göra, förstås.

Idag meddelade pappa att han kände sig bättre, och att han ville gå trots allt. Och det var ju skönt, på alla sätt och vis. Framförallt att pappa mår bra, förstås, men jag har tre andra konserter inbokade i november, så att "slippa" se Dylan och Knopfler kom nästan som en lättnad det också.
Sen fick jag se det här.



Och det både ser och låter ju suggestivt och storslaget, nästan lite obehagligt på ett väldigt lockande vis. En försiktig pepp börjar infinna sig, just som biljetten rycks ur handen på mig. Sånt är det ibland, livet.

#259. Bloggkoman och Tidningen Skriva.

Här är det sömnigt igen. Kanske för att jag själv varit sömnig i veckorna som varit. Inatt hade Frank dock den goda smaken att sova från halv åtta på kvällen till halv sex på morgonen utan några längre avbrott. Efter en flaska välling somnade han om och sov till tjugo över åtta. Så idag har jag ingen sömnbrist att skylla på. Jag har ingenting alls att skylla på. Jag sitter ensam i en nystädad lägenhet, inspirerande höstgråväder utanför fönstret, Biff Bang Pow!s "Love Is Forever" i högtalarna, perfekta förutsättningar, men... Allt som kommer ur mig är det här meningslösa dravlet.

Egentligen är hela denna text en ursäkt för att få berätta att jag precis tecknat en prenumeration på Tidningen Skriva. Kanske kan den få mina fingrar att röra sig lite snabbare över tangenterna framöver. Jag hoppas det. Den verkar lovande. Rubriken "Skrivande småbarnsförälder - hur funkar det?" känns bara den som ett argument för att skaffa tidningen.

lördag 22 oktober 2011

#258. Misslyckade superhjältar.

Jag har lite av en soft spot för filmer om misslyckade superhjältar. Ni vet, de där filmerna som utgår från en premiss där man placerar superhjältegenren i vår verkliga värld, och låter genrens konventioner och klyschor kollidera med verklighetens fysiska lagar. Inledningsscenen i "Kick-Ass", där en ung kille i mekanisk flygdräkt dödsstörtar från en skyskrapa förklarar rätt väl vad det handlar om. Det är inte filmer som är bra i egentlig mening, men som gammal seriejunkie uppskattar jag att plocka referenspoäng, och så minns jag naturligtvis också hur jag själv, som barn, fantiserade om en tillvaro med superkrafter. Det är banalt, och jag ser bristerna, men jag har överseende med dem. Som med "Kick-Ass". Som med "Defendor" (som dock i grund och botten var en väldigt rar film). Och som med "Super".

I "Super" spelar Rainn Wilson Frank D'Arbo, en hunsad och superreligiös man med gravt socialt handikapp. Ungefär samma karaktär som Arthur, som han spelade i "Six Feet Under", med andra ord. Skilnaden är att där Arthur bara var tillbakadragen och skygg har Frank D'Arbo en mer aggressiv sida, som bubblar upp till ytan när hans hustru, tillika rehabiliterade narkoman (Liv Tyler) hamnar i klorna på en slemmig knarklangare (Kevin Bacon). Frank förvandlas till The Crimson Bolt. Vid sin sida har han snart en obligatorisk sidekick, Boltie (Ellen Page), ett smått maniskt seriebutiksbiträde som imponeras av Crimson Bolts bärsärkagång i undre världen.

"Super" är all over the place. Komedi, tårdrypande drama, feel good, splatter, action, ond bråd död, allt genom ett halvtaffligt indiefilmfilter. Den svingar sig mellan genrer utan en tanke på vad som fungerar och inte fungerar. Resultatet är en smått kaotisk film. Karaktärsutveckligen fungerar inte alls. Ellen Page går från coolt giftig hipstertjej till fullständigt bindgalen på två scener, utan förklaring, och Crimson Bolt själv förvandlas från klantarsel till livsfarlig Batman på lika kort tid. Vill man lista invändningar kan man naturligtvis göra det i evighet. Men det ändrar inte på det faktum att jag hade kolossalt roligt med "Super". Ibland mot bättre vetande, förvisso. Men ändå. Det finns så mycket underbara små detaljer att återkomma till. Michael Rookers vältajmade väsande. Poliskonstapelns pekfingervals över tangentbordet. Ellen Pages sadistiska gapskratt. Och sist men inte minst är Rainn Wilson extremt rolig.

"Shut up, crime!"

torsdag 20 oktober 2011

#257. Men månaden utan konsumtion då?

Det är snart 25:e igen, och månaden utan konsumtion är därmed slut. Hur har det gått då, så här långt? Tja, ganska hyfsat får jag väl lov att säga. En del undantag har gjorts, men de har oftast varit motiverade köp, och det där riktigt onödiga okynnesköpandet har jag lyckats undvika. Nu lämnar jag ju inte Högdalen så ofta, eftersom mina pappalediga dagar är väldigt inrutade. Hade jag fortfarande jobbat och dagligen passerat Stockholms mer centrala delar med alla dess lockelser och fällor hade nog utfallet blivit annorlunda. Men jag är nöjd, helt klart. Och siktar på att vara sparsam och ansvarsfull med mina finanser även i november.

måndag 17 oktober 2011

#256. En helg (På drift mot Karlskoga).

Jag tog bussen till min hemstad Karlskoga i fredags, för första gången på många år. Alltså, det var inte många år sedan jag var där senast, men de senaste tillfällena har vi åkt bil. Den här gången var det bara jag och min bror. Ingen av oss har körkort, så det blev Swebus. Jag lyssnade på King Creosote & Jon Hopkins fina "Diamond Mine" på vägen till Centralen, och mindes ett annat år, en annan höst, då jag var på väg mot samma destination med "Kenny & Beth's Musakal Boat Rides" i öronen. En annan historia, som egentligen inte har någonting alls med denna att göra, utöver resmål, årstid och soundtrack. Men minnet rörde upp känslor av längtan och saknad, väckte tankar på livets förgänglighet och allt det där andra vi inte pratar om. Det låter kanske som något negativt, men det är det verkligen inte. Ibland är en lång bussresa vad som krävs för att frilägga tillräcklig tid till att verkligen vända sig inåt.

Övrigt som hanns med under de timmar det tog att fara från Stockholm till Karlskoga:

Läsa ett par sidor i David Nicholls "En Dag", och komma så pass långt in i den att en viss svärta började skina igenom. Välbehövligt. Hade börjat fått nog av de tidiga kapitlens glättiga ton och påklistrat snärtiga dialog.

I Örebro, väldigt snabbt innan bussen fortsatte, hälsa på Per, och få en kasse Stig Claesson-böcker. Trevligt av honom.
--
Den här gången var vi i Karlskoga för att hjälpa min pappa att färdigställa en carport innan vintern hotade rasera den, så hela lördag förmiddag och en stor del av eftermiddagen ägnades åt att häfta vindpapp och spika plankor som min syster sågade till. Jag har alltid sett på min tumme som om den satt mitt i handen, men så tokigt gick det faktiskt inte den här gången. Jäkligt skojigt var det också. Det kändes lite som att det här med att snickra skulle kunna vara ett behagligt sätt att tjäna sitt levebröd på. Vi gjorde korta avbrott för lunch; fiskgryta, och fika; äppelpaj på trädgårdsplockade äpplen. Det var en fin dag. Solen sken. Min pappa citerade Tomas Tranströmer: "En dag då ett kilo väger sjuhundra gram"


Kvällen tillbringade vi med mamma och mormor, en folköl och en god middag. Jag höll ett eldigt försvarstal för Håkan Juholt, trots att jag inte ens är socialdemokrat, och så avslutade jag kvällen med att somna framför "X-Men 2" tillsammans med mina lika trötta syskon.

Söndag bjöd på samma vackra väder som lördagen. Vi tog en tidig buss hem, jag och min bror. Jag började läsa John Steinbecks "Öster Om Eden", och jag lyssnade på Midlakes "The Courage Of Others". 


Världen utanför framstod inte som så oäven genom ett bussfönster den här dagen

onsdag 12 oktober 2011

#255. Very dark today.



Pitchfork skriver idag att Dan Treacy från mitt gamla favoritband Television Personalities ligger i koma efter en hjärnoperation. Fruktansvärda nyheter. Håller naturligtvis tummarna för att det ska gå bra, men med tanke på att hans allmäntillstånd inte verkar ha varit något att hurra för ens innan vågar jag inte hysa några större förhoppningar.

lördag 8 oktober 2011

#254. 2 Steg Från Håkan.

Igår kväll fick jag mitt hjärta krossat.
Jag fann mig själv gråtandes i soffan med laptopen på magen. Det var en scen i fina
Håkan Hellström-dokumentären "2 Steg Från Håkan" som bara blev för mycket för mig. Den när filmens andra huvudperson, det unga sorgsna Hellström-fanset, går ut och äter lunch med sin sjuka morfar på "Curry Nam Nam". Det är så vackert filmat och ljudsatt, och sådan briljant socialrealism. Hennes historia berättas mest i korta glimtar, men de glimtarna är extremt rörande, trots att det där med idoldyrkan aldrig har intresserat mig särskilt mycket.

Hon har en sjuk syster och har därför blivit åsidosatt under hela uppväxten. Hon har en pojkvän som bli arg när hon pratar om sin idol, och skriker att "Håkan är bög". Man vill bara ge henne en kram och säga att allt kommer att bli bra en dag. Och så inser man det filmen försöker berätta.
Att hon inte behöver höra det där.
Hon får ju all tröst hon behöver genom Håkan Hellströms musik. En oerhört sympatisk dokumentär, helt oavsett vad man har för relation till musikern Håkan Hellström.

torsdag 6 oktober 2011

#253. Tranströmer.

Idag är en stor dag.
Idag är första gången en författare jag faktiskt har läst får Nobelpriset.
Det är skönt att äntligen få lite bekräftelse, eller snarare, det känns skönt att inte längre behöva känna sig som en intellektuell dvärg. Jag ser mig ju annars som en ganska beläst person. Även om jag inte har jättemycket tid till att läsa längre så har jag alltid minst en roman på gång, och tidigare har jag plöjt böcker som andra plöjer teveserier, men just Nobelpriset har alltid varit en påminnelse om hur efter jag faktiskt är. Det är lika förnedrande varje gång ett namn ropas upp, och jag inte har en aning om vem personen i fråga är. "Le Clez... va?".

Kanske är det därför jag varje år sitter där med hjärtat bultande i bröstet och stirrar på den där stängda dörren hos Svenska Akademien. Inte för att jag tycker Nobelpriset är något särskilt viktigt pris egentligen, eller för att jag bryr mig så vansinnigt mycket om den som eventuellt tar hem det, utan för min egen skull.
För bekräftelsen. Som aldrig kommer. Som äntligen kommit.

Naturligtvis har det hänt att jag känt igen namnet som ropats upp, men aldrig tidigare har jag faktiskt redan läst något som pristagaren skrivit. Men Tomas Tranströmer representeras faktiskt av en pocketsamling i en av mina bokhyllor. Och vore det inte för att just den bokhyllan som rymmer poesi står i samma rum som min sons säng (där han just nu ligger och sover) skulle jag sätta mig och läsa lite Tranströmer i afton. Det är han väl värd. Och Nobelpriset också, för all del.

tisdag 4 oktober 2011

#252. Fler undantag...

Vet inte hur kul ni tycker det är att läsa det här, men jag skriver ändå. För min egen skull.

Igår köpte jag fyra paket cd-plastfickor. Ni såg ju själva skivhögen i tidigare inlägg. De måste ur sina plastaskar och in i plastfickor för att få rum i skivhyllan. Jag motiverar köpet med att det handlar om hemtrivseln.

Lite svårare att motivera med gott samvete är att jag gjorde ett större skivinköp på Ginzas stora skivrea. Det finns dock förmildrande omständigheter. Häromdagen fick jag mail från CD-WOW som bekräftade vad jag länge misstänkt: den Lone Pigeon-box jag beställde för någon månad sedan är slut hos leverantören, och de kommer därför sätta tillbaka pengar till mitt konto. Pengar som sedan tidigare varit öronmärka för musik måste ju vara okej att lägga på annan musik eller hur?

Jag låter som en crazy person va?

måndag 3 oktober 2011

#251. Undantag numero 2.

Köpte biljetter till Bill Callahans konsert på Kägelbanan i november. Köpstopp eller ej, att inte se Bill Callahan, en av mina mest spelade artister de senaste åren, det vore rent tjänstefel. Även om jag ännu inte är helt övertygad om storheten i "Apocalypse", hans senaste album.

Konserthösten 2011 ser överlag ut att bli riktigt fin. Min bror har bjudit med mig på Fleet Foxes i början av november, Callahan spelar i slutet av månaden, och så ryktas det att självaste John Cale ska komma till stan innan året är slut. Det vill man ju förstås också se och höra.

lördag 1 oktober 2011

#250. Mattias Alkberg - Anarkist.

Förra veckan landade den så till sist, Mattias Alkbergs senaste skiva "Anarkist". Den har varit efterlängtad. Jag har inte köpt en Alkberg-skiva sedan "Ditt Hjärta Är En Stjärna" för fem höstar sedan. "Nerverna", hans förra skiva, hoppade jag helt felaktigt över, då jag inte gillade första singeln, ett misstag jag nu har åtgärdat. Och nu kändes det verkligen som det var dags för lite Alkberg igen, som om världsläget och den vedervärdiga samtiden kunde behöva en injektion motgift. Förhandssnacket, plus det faktum att "Anarkist" utöver skivan också är en bok, höjde mina förväntningar ytterligare. Tur då att de infrias, och det med råge. "Anarkist" är en fantastisk skiva. En skiva som berör mig mer än musik förmått beröra mig på länge.
 

Just den där förmågan att beröra är något Mattias Alkberg inte tillräckligt ofta får uppskattning för. Det är något genuint vackert i hur han blandar tjuriga knyta-näven-i-fickan-anthems med kärleksförklaringar till sina barn ("alla mina fina fem som lärde mig"), till sin partner, till vardagen med alla dess små himmelska fröjder och helveten. Han upphöjer det där fånigt vardagliga, Coop Forum, Blåvits tvål, till stor konst, på ett sätt som skulle kännas sökt om någon annan gjorde det. Att lyssna på "Anarkist" är lite av att kliva in i Mattias Alkbergs vardagsrum, snoka runt i hans bokhylla, sätta sig ner i en fåtölj, bjudas på ett glas vin - kort sagt, att kliva in i hans liv för en stund, höra vad som hänt sedan sist och hur han ser på tillvaron, såväl den lilla som den stora. Det blir aldrig plakatpolitiskt, men är alltid vardagspolitiskt, på ett sätt som man önskar att samhällsdebatten kunde vara oftare.

Musikaliskt är det en ganska nedtonad skiva, vilket är lite överraskande - där jag kommer från är ju alla anarkister jättearga punkare. Visst förekommer några skramligare nummer, men de är undantag. Överlag är det en ljudbild som påminner om vissa av Bear Quartets skivor, så som de lät mellan tidiga Dinosaur Jr.-soundet och senare årens synthmetal. Snirkliga gitarrmelodier ala Television och en smått sakral stämning. Det är mycket vackert, på ett sätt som känns nästan ofrivilligt vackert.
--
Jag hamnade på releasefesten förra onsdagen också. Det bjöds på levande musik förstås, och det var en klart bättre spelning än sist jag såg Alkberg på scen. Då, på Debaser Medis 2006, var ljudet dåligt, och jag var missnöjd med låtvalen. Det var jag inte nu. Smått fantastiskt att få höra gamla favoriter som "En Tidsinställd Bomb" och "Ragnar". Min första konsert på mycket länge, och en väldigt fin sådan.

Det må vara en dålig tid att vara människa i Sverige, men det är en fantastisk tid att vara Mattias Alkberg-fan. I januari släpps nya diktsamlingen "Era Svin".

Jag kan knappt vänta.

fredag 30 september 2011

#249. En hög skivor.

En tröst nu när jag inte får köpa nya skivor är att jag har den här högen med nya och olyssnade skivor att ta mig genom. Eftersom det rör sig om närmare sextio stycken lär jag ha att göra oktober ut, minst.

onsdag 28 september 2011

#248. Tristessen.

En kväll som denna då internet visar sig från sin allra mest menlösa sida - inte en enda av de bloggar jag följer har uppdaterats under de senaste timmarna, Twitter är stendött, ingen har något att säga - inser jag att onlineshoppingen har varit ett tidsfördriv för mig. När mina vanliga surfrundor är avklarade är nästa självklara steg ett besök på Tradera, där jag knappar in ett par standardsökord för att se om något trevligt lagts ut. Så icke ikväll. Återstår väl bara att sova då. Gott så.

(Fick för övrigt ett mail från en av de Tradera-säljare jag brukar handla psychskivor av. Han meddelade att han lagt ut ett helt gäng skivor som "kan vara av intresse" för mig. Tack för den!)

#247. Första undantaget.

Mitt första undantag denna konsumtionsfria månad är senaste numret av Sonic. Ett köp som var ganska enkelt att motivera. Jag har tittat efter den redan innan köpstoppet inleddes, mest för den tio sidor långa intervjun med Mattias Alkberg som utlovades. Mer om Alkberg utlovas även på denna blogg, "Anarkist" är något av det finaste jag hört på länge. Men åter till Sonic. Det var ett helt okej nummer. Intervjun med Alkberg sa mig kanske inte så mycket jag inte redan visste, men det var ett fint porträtt. Och så blev jag sugen på Ryan Adams senaste. Kanske inte det bästa när man försöker skära ner på sitt shoppande, men uppehållet ska ju inte hålla i sig för evigt heller.

måndag 26 september 2011

#246. En månad utan onödig konsumtion.

Oktober står för dörren. Också en jävla månad. Läste precis mitt lönebesked. På grund av en tidigare miss i mina tidrapporter, som genererat en för hög lön under hela 2011, har min lön för förra månadens arbete nollats. Detta, plus att första utbetalningen av föräldrapengen från Försäkringskassan alltid är på ett väldigt lågt belopp, plus en kostnadsintensiv september, innebär att mina finanser är på en all time low.

Jag är med andra ord väl synkad med resten av världen. Men när vår stadsminister pratar om ansvar, och med det menar "konsumera", blir det naturliga för min del att göra det motsatta.

Oktober, åtminstone fram till 25:e, blir därför så fri från konsumtion som en månad kan bli. Jag lovar att kontinuerligt rapportera om frestelser och fällor, om våndor och om motiverade undantag, om ångest och om vad jag hoppas ska vara en känsla av att ha blivit renad. Vi får se. Återkommer gör jag iallafall. Nu ska jag lägga bud på mina sista Tradera-skivor innan köpstoppet inleds. Önska mig lycka till!

söndag 25 september 2011

#245. Skräcken.

Jag drömde inatt att jag hade Andres Lokko på besök, och att han sa att jag var en lysande skribent. Vet naturligtvis mycket lite om kvaliteten på mitt drömjags texter, men hade det varit verklighet hade Lokko varit en lögnare.

En gång i tiden var jag nog rätt skicklig. Läser ibland gamla texter jag knåpat ihop, meningar jag formulerat, och tycker då om vad jag ser. Nu för tiden tycker jag bara det blir dravel. Jag skriver för skrivandets skull, för att jag vill vara en person som skriver saker, som tycker saker, som delar med mig. För att jag inte vill existera i ett tomrum.

Förr skrev jag av lust, för att jag älskade det.
Ett tag trodde jag det skulle bli mitt yrke. Det drömmer jag fortfarande om då och då. Sen hinner verkligheten ikapp.

I verkligheten är det inte själva skrivandet som är det största problemet. Jag må ha blivit långsammare och slarvigare, men fick jag viga hela arbetsdagar åt tangentbordet skulle jag nog fortfarande kunna slänga ihop något snärtigt. Nej, det stora problemet är allt det andra. Och främst då intervjusituationerna. Jag är helt enkelt inte bra på dem. Framförallt undrar jag om den nervositet som ibland kan fullständigt lamslå mig inför en intervju skulle gå över med tiden eller ej. För skulle jag bära den bördan varje arbetsdag, då vore det inte värt det, oavsett hur glamouröst mitt jobb skulle vara i övrigt.

I mina mardrömmar ser varje intervju jag gör ut som Niklas Källners med Lou Reed.


.

fredag 23 september 2011

#244. Fyra tavlor Slas.

Var på stan med min vän Fredrik förra veckan, och under en visit på ett av mina standardstopp, hittade han de här fyra Stig Claesson-tavlorna för en tia styck. Själv ville han inte ha dem, så jag köpte dem istället.

Nu är det ju inga original det handlar om, och de är varken numrerade eller signerade. Jag har ingen koll på konstvärlden och vet inte riktigt vad man kallar det här. Litografier?

Exakt samma bilder finns att köpa på Tradera till blygsamma utropspriser. Men för min del spelar det ingen större roll. Jag gillar ju motiven, framförallt då de två nedre. I nuläget har vi nog inte plats för dem på våra väggar, men i framtiden kanske.

måndag 19 september 2011

#243. Drömmar.

Nu ska det inte handla om den sortens drömmar man har om nätterna, utan om den sortens drömmar som är fantasier om framtiden. Den där som så sällan infrias, ni vet. Mina drömmar är ganska modesta. Har ingen önskan om ett penthouse i New York eller att slå något världsrekord. Skulle vilja ha ett drägligt jobb och en trevlig lägenhet i något drägligt område i en okej stad. Alternativt ett hus utan grannar någonstans på landsbygden. Sen har jag ett par drömmar om saker jag skulle vilja uppleva också. De är inte heller så storslagna. Jag har ingen önskan om att skaka hand med presidenten eller simma bland vithajar.

Dröm 1:

Jag sitter på en murrig pub någonstans på den engelska eller skotska landsbygden. Årstiden är höst. Vinden viner utanför. Det är inte nödvändigtvis storm, men det är dramatiskt väder. Kanske finns en fågelskrämma någonstans på någon av de närliggande hedarna. Jag dricker en mörk öl och äter en god middag, förslagsvis en gryta av något slag. Det ska kännas ungefär så här:



Dröm 2:

Jag sitter på en knarrande båt någonstans i Stockholms skärgård. Årstiden är höst. Vinden viner utanför.
Det är inte nödvändigtvis storm, men det är dramatiskt väder. Båten gungar, men inte så pass att jag blir sjösjuk eller finner situationen obehaglig. Vad jag äter eller dricker i den här drömmen är oklart, men välsmakande är det. Det ska kännas ungefär såhär:



Lite fantasilöst med två så lika drömmar kan tyckas, men sån är jag.
Och mycket mer än så var det inte.
Eller jo, dröm nummer två planerar jag just nu att förverkliga som en för tidig 30-årspresent till mig själv. Dröm nummer ett får förverkligas någon annan höst.

söndag 18 september 2011

#242. Grant Morrison-bonanza!

Grant Morrison är en märklig filur. Jag ska inte påstå att han är min favoritserieförfattare, men han är definitivt en av de mer fascinerande jag känner till. Han kan växla från episka och mindfuckande resor i tid och rum och universum till små hjärtslitande karaktärsstudier, vidare till ren slapstick och metaexperiment inom loppet av ett par seriesidor. Låter det spretigt? Det är det. Att läsa en Morrison-serie är ofta en minst sagt förvirrande upplevelse. Enligt min mening gör han det ibland lite väl svårt för sig själv, men orkar man med hans tics blir man oftast rikligt belönad.

Morrison är också, som få andra, rätt mycket av en seriefigur själv. Och det menar jag både bokstavligt (King Mob från "The Invisibles", porträtterad här intill*, är baserad på Morrison själv) som bildligt (det är nog bara hans nemesis Alan Moore som besitter en liknande rockstjärnestatus).

För den som fascineras av Grant Morrison finns det just nu mycket, utöver hans serier, att frossa i. Det tidigare så gåtfulle författaren har förärats en dokumentärfilm; "Talking With Gods", och har faktiskt skrivit något som kan liknas vid en självbiografi i "Supergods: Our World In The Age Of The Superhero". Filmen har jag sett. Boken står på min önskelista. Även om kritiken varit varierad verkar den, liksom allt annat Morrison rör vid, fascinerande.

"Talking With Gods" gjorde mig sugen på att läsa om "The Invisibles", som jag måste erkänna att jag inte orkade läsa till slutet. Den fick mig mest att känna mig korkad, för jag fattade ytterst lite av den. Nu, efter dokumentären och någon sorts insyn i Morrisons skruvade hjärna och fascinerande sätt att arbeta (han är nog den enda serieförfattare som faktiskt blir sina karaktärer för att få uppslag till sina historier - seriernas och fiktionens svar på gonzojournalistiken) känns det som om jag fått ett par nycklar och nya ingångar.

*för övrigt den enda seriefigur vars klädstil jag någonsin velat kopiera.

onsdag 14 september 2011

#241. Paul Simon vid Ground Zero.

(Sista inlägget med 9/11-anknytning på ett bra tag nu, jag lovar...)

Har ni sett Paul Simon sjunga "The Sound Of Silence" på minnesdagen? Om inte finns ett videoklipp här nedan. Och det är ett videoklipp som gör mig sorgsen. Inte så mycket för inramningen, utan för att Paul Simon plötsligt ser så gammal ut. Okej, det är inte konstigt, han ÄR gammal. Men så mycket äldre än man någonsin trodde att Paul Simon kunde se ut. För mig är han för evigt den charmige chipmunken som kikar fram under pälsbeklädd huva på omslaget till "Paul Simon" från 1972.

Everything's getting older.

söndag 11 september 2011

#240. Close Range.

Jag minns det som den första vackra och hoppfulla förmiddagen på en väldigt ful och hopplös vecka. Jag hade blivit dumpad några dagar tidigare, och sedan dess hade varje morgon varit en kamp för att överhuvudtaget komma ur sängen, en kamp som sängen och grubblandet oftast vunnit. Men den här morgonen var annorlunda. Jag grubblade fortfarande, jag saknade fortfarande, men där fanns något annat också. Vetskapen om att ur uppbrottet fanns också möjligheten till något nytt. Jag satte in New Orders "Get Ready" i spelaren, lade tillbaka den Bright Eyes-, Red House Painters- eller Lloyd Cole-skiva som senast snurrat, bryggde en kopp kaffe och drack den. Det fanns en energi i "Get Ready" som talade till mig den här morgonen. Och ingen annanstans uttalades morgonens känslor bättre än i "Close Range":

"You've got to pull yourself together man
You've got to get back on your feet again
How can I ever make you understand
You've got the world right in your hands"


Det var dags att rycka upp sig. Dags att gå tillbaka ut i världen. Finna en ny kärlek, smida nya planer. Jag ville bli full, jag ville dansa, jag ville ut.




Några timmar senare satt jag på pizzeria Ciao Ciao med mina vänner Mathias och Jannis. Minnet har selekterat bort vad vi pratade om. Kanske planerade vi helgen, kanske planerade de en utlandsresa och försökte motivera mig att söka ett jobb, så jag också skulle ha råd att följa med. Kanske förklarade jag att om jag fick ett jobb skulle jag snarare än en utlandsresa prioritera att flytta hemifrån. Det var den sortens samtal vi brukade ha den hösten. Men just det här har raderats ur mitt minne. Det samtal som just då strömmade från radion var betydligt viktigare. Den stod långt borta i lokalen, och volymen var låg, men jag uppfattade ändå allvarliga, upprörda röster, och den konversation jag var inblandad i började kännas allt mer irrelevant i takt med att jag uppfattade mer och mer av vad som hade hänt. På radion talade man om "scener som hämtade ur 'Independence Day'" och jag trodde för ett ögonblick att vi hade med en rymdinvasion att göra. En rymdinvasion hade liksom varit enklare att greppa.

Mina vänner tog provocerande lång tid på sig att avsluta sina pizzor, men så satt vi äntligen i Mathias Mitsubishi, gasen i botten hem till Jannis, in genom dörren och på med teven, där det andra planet just hade träffat det andra tornet. Vi bara gapade, och satt så med öppna munnar en lång stund, medan tornen rasade ett efter ett. Jannis var den som först återfick fattningen. Han sprang iväg till sin dator och slog på "Valkyriornas Ritt" så den dånade genom huset. Med facit i hand var det ett betydligt mer passande ledmotiv för den här dagen, och för resten av hösten, än New Orders "Close Range".


Och dagen som börjat så bra.

fredag 9 september 2011

#239. Mats Jonsson - Mats Kamp.

När jag läste "Hey Princess" för första gången var jag precis på gång att bryta mig ut från en hopplös småstadstillvaro som höll på att kväva mig. Det var 2002, och det var först året därpå jag skulle flytta från Karlskoga, visserligen inte för Stockholm, men för korridorliv, folkhögskola, tetravin, nya vänner, nya fiender. Livet skulle precis till att börja, och i "Hey Princess" fanns en serie för varje dråplig situation jag snart skulle finna mig själv i. Jag kom att återkomma till den många gånger, före, under, och efter studietiden. För underhållning, för förberedelse, för tröst och igenkänning.

Även om Mats Jonsson tecknat två seriealbum efter "Hey Princess" är det först nu den verkliga "uppföljaren" kommer. "Mats Kamp" tar kronologiskt vid precis där vi sist lämnade honom, i ett nytt förhållande som gror och utvecklas, i gränsen mellan 90 och 00-tal. Mats är i tidiga 30-årsåldern, livet lunkar på ungefär som i föregångaren, men i takt med att tiden går och relationen fördjupas blir frågan om barn allt mer aktuell. Och så (spoiler alert!) blir ett barn till. Och så är vi plötsligt i fas igen. 


Hade jag läst det här under mina förlorade korridorår hade jag nog gäspat och suckat: "You're losing your edge!" Men i dagarna fyllde min son ett år, och jag läser "Mats Kamp" på samma sätt som när jag läste föregångaren. Jag nickar, rodnar och känner igen mig, och knyter näven i samförstånd när det ilsknar till. För ilsknar till gör det. Lika mycket som "Mats Kamp" handlar om kärleken till ett barn handlar den om det jävliga i att försöka få familjetillvaron att gå ihop utan att fullständigt gå i småbitar. Titeln må referera till Karl Ove Knausgård, men där Knausgårds kamp främst är mot hans egna dämoner, fäktar Mats först och främst mot samhället som det ser ut idag, oavsett det tar sig formen av en räntesänkning direkt efter att bolånet bundits, eller medelklasshelvetet i ett föräldrakooperativ. 

Det är oftast rolig läsning, ofta också plågsam, och vid vissa tillfällen så fint att tårarna inte är långt borta. Utan att för den sakens skull vara för sentimentalt. Möjligtvis kan den kännas lite splittrad, som om boken vill vara lite för mycket på en gång: en fortsättning på hans pågående självbiografi (roligt för övrigt att den seriens antagonist Marcus Gerdin får  gästspela!), en berättelse om livet i Stockholm på 00-talet, en skildring av faderskapet, såväl före som under och efter förlossningen. Men det är egentligen bara ett problem för den som förväntar sig att "Mats Kamp" ska välja någon av dessa inriktningar. Livet är också spretigt. Med det i åtanke är "Mats Kamp" höstens mest nödvändiga läsning.

måndag 5 september 2011

#238. En ovanligt vacker barnbok.

Jo, jag hittade ju en sak till på loppisen i Aspudden. "En Resa", en barnbok som jag ställer direkt i vuxenhyllan. Frank får titta i den när han blir äldre. Dels tror jag inte att han är gammal nog att uppskatta dess subtilitet, men framförallt är jag är rädd att han ska förstöra den. Han är så hårdhänt, och boken är ju så fin. Mer ett konstverk än en bok, really, framförallt för att den, utöver en kortare författarpresentation, inte innehåller någon text alls. Bara sida efter sida av detaljerade panoramabilder av prunkande landskap, byggnader, människor och djur. Landskap som går att förlora sig i. Landskap man skulle vilja flytta in i. Landskap som, om de hade ett soundtrack, skulle ha Nick Drakes eller Sandy Dennys vackraste sånger försiktigt framförda i bakgrunden. Mitsumasa Anno är japan, och bilderna frammanar samma sorts känslor som landsmannen Hayao Miyazakis filmer. Känslor och minnen från en barndom man kanske aldrig haft, men tycker att man borde ha haft. Oerhört sympatiskt och vackert. Mina taffliga foton här nedan gör inte "En resa" rättvisa, köp den hellre och upplev den själv. "Anno's Journey" lyder den engelska titeln.






 

söndag 4 september 2011

#237. Loppis i Aspudden.

Jag var i Aspudden idag. Det var loppis. En stor sådan. Den sträckte sig från Liljeholmens bortre gräns i norr till Örnsbergs tunnelbanestation i söder. Den var inte bara stor, det var en episk loppis. Inte så tät på fynd (även om en så pass omfångsrik loppis naturligtvis gömde ett par guldklimpar - därav fotot här intill) men desto tätare på människor. Lyckligtvis reste jag själv, och hade ingen barnvagn med mig. Jag tyckte synd om de barnfamiljer som försökte manövrera sig fram genom vimlet. Det var svårt nog att armbåga sig fram ensam. Eller ja, helt ensam var jag ju inte. Min vän John slöt upp efter en stund, men då hade jag redan fyndat mig hela vägen till Örnsberg och började känna mig ganska färdig med alltsammans. Jag rörde mig tillbaka mot Liljeholmen, där jag stressade i mig pasta innan Mikaela och Frank hämtade upp mig för en liten tripp till Coop. Vad vi där handlade lär inte intressera någon annan än de närmast sörjande, men mina loppisfynd finns förevigade här ovanför, och tydligare specade här under.
  • Två Ben Sherman-skjortor.
  • Fem cd-skivor (Proclaimers, Pluxus, Laakso, Kajsa Grytt, Niccokick)
  • Fem vinylskivor (två Cat Stevens, Mamas & The Papas, Eldkvarn, Laurie Styvers
  • Fyra böcker (två Harry Martinson, "Allt För Konsten 2", Hanif Kureishi
Helt okej faktiskt.

fredag 2 september 2011

#236. Cooley-Munson - In Debt.

Titta på omslaget. Det skulle kunna vara Fleet Foxes och Grizzly Bears roddare som startat en folkpopduo ihop, eller hur? Men Alan Munson och Bill Cooley var verksamma redan tidigt 70-tal. "In Debt" spelade de in själva och lät trycka upp i minimal upplaga, i hopp om att något skivbolag skulle komma över ett exemplar och signa dem. De trodde de skulle bli större än The Beatles. Det blev de aldrig.

"In Debt" blev istället, långt senare, en dyrgrip i vissa kutryggiga kretsar. En begränsad upplaga innebär ju närmast automatisk värdeökning med tiden, oavsett kvalitet, men "In Debt" är faktiskt ganska bra på riktigt. Den låter ganska exakt som omslaget ser ut. Mjuk folkpop, taffligt inspelad, ibland med lätt psykedeliska inslag, ibland lite mysig stämsång, ibland, som på "Sightly Sue", försiktigt svängigt, på ett lite svajigt sätt. Nämnda låt är också så effektiv att den sätter sig som klister i hjärnan efter bara en lyssning.

Just det, värt att nämna är att skivan sedan ett par år tillbaka finns på cd också. Annars hade jag nog varken hört talas om, hört eller ägt den.