Jag minns det som den första vackra och hoppfulla förmiddagen på en väldigt ful och hopplös vecka. Jag hade blivit dumpad några dagar tidigare, och sedan dess hade varje morgon varit en kamp för att överhuvudtaget komma ur sängen, en kamp som sängen och grubblandet oftast vunnit. Men den här morgonen var annorlunda. Jag grubblade fortfarande, jag saknade fortfarande, men där fanns något annat också. Vetskapen om att ur uppbrottet fanns också möjligheten till något nytt. Jag satte in New Orders "Get Ready" i spelaren, lade tillbaka den Bright Eyes-, Red House Painters- eller Lloyd Cole-skiva som senast snurrat, bryggde en kopp kaffe och drack den. Det fanns en energi i "Get Ready" som talade till mig den här morgonen. Och ingen annanstans uttalades morgonens känslor bättre än i "Close Range":
You've got to get back on your feet again
How can I ever make you understand
You've got the world right in your hands"
Det var dags att rycka upp sig. Dags att gå tillbaka ut i världen. Finna en ny kärlek, smida nya planer. Jag ville bli full, jag ville dansa, jag ville ut.
Några timmar senare satt jag på pizzeria Ciao Ciao med mina vänner Mathias och Jannis. Minnet har selekterat bort vad vi pratade om. Kanske planerade vi helgen, kanske planerade de en utlandsresa och försökte motivera mig att söka ett jobb, så jag också skulle ha råd att följa med. Kanske förklarade jag att om jag fick ett jobb skulle jag snarare än en utlandsresa prioritera att flytta hemifrån. Det var den sortens samtal vi brukade ha den hösten. Men just det här har raderats ur mitt minne. Det samtal som just då strömmade från radion var betydligt viktigare. Den stod långt borta i lokalen, och volymen var låg, men jag uppfattade ändå allvarliga, upprörda röster, och den konversation jag var inblandad i började kännas allt mer irrelevant i takt med att jag uppfattade mer och mer av vad som hade hänt. På radion talade man om "scener som hämtade ur 'Independence Day'" och jag trodde för ett ögonblick att vi hade med en rymdinvasion att göra. En rymdinvasion hade liksom varit enklare att greppa.
Mina vänner tog provocerande lång tid på sig att avsluta sina pizzor, men så satt vi äntligen i Mathias Mitsubishi, gasen i botten hem till Jannis, in genom dörren och på med teven, där det andra planet just hade träffat det andra tornet. Vi bara gapade, och satt så med öppna munnar en lång stund, medan tornen rasade ett efter ett. Jannis var den som först återfick fattningen. Han sprang iväg till sin dator och slog på "Valkyriornas Ritt" så den dånade genom huset. Med facit i hand var det ett betydligt mer passande ledmotiv för den här dagen, och för resten av hösten, än New Orders "Close Range".
Och dagen som börjat så bra.
2 kommentarer:
Att efter mer än 20 år tillsammans spotta ur sig en skiva som Get Ready säger rätt mycket om vilket fantastiskt jävla band New Order är. Tyvärr känns det som att den flög över huvudet på rätt många när den gavs ut. Close Range tillhörde (och tillhör fortfarande) definitivt en av favoriterna på skivan.
Såg faktiskt den andra kraschen direkt i rutan. Min granne ringde på och berättade om det första tornet, strax därefter drog ju som bekant det andra planet in. Och där stod vi och bara gapade. Kommer aldrig glömma den stunden.
Ja, det var idel halvljumna recensioner och utlåtanden i stil med: "Ja, det låter väl okej, men har ni hört 'Blue Monday' eller? Där snackar vi New Order!" Men jag älskade den. Faktiskt mitt första möte med New Order. Knockades fullständigt av "Crystal", men blev förvirrad av videon. Hur kunde ett band som hållit på sedan 80-talet vara så unga och snygga?
Skicka en kommentar