Jag drömde inatt att jag hade Andres Lokko på besök, och att han sa att jag var en lysande skribent. Vet naturligtvis mycket lite om kvaliteten på mitt drömjags texter, men hade det varit verklighet hade Lokko varit en lögnare.
En gång i tiden var jag nog rätt skicklig. Läser ibland gamla texter jag knåpat ihop, meningar jag formulerat, och tycker då om vad jag ser. Nu för tiden tycker jag bara det blir dravel. Jag skriver för skrivandets skull, för att jag vill vara en person som skriver saker, som tycker saker, som delar med mig. För att jag inte vill existera i ett tomrum.
Förr skrev jag av lust, för att jag älskade det.
Ett tag trodde jag det skulle bli mitt yrke. Det drömmer jag fortfarande om då och då. Sen hinner verkligheten ikapp.
I verkligheten är det inte själva skrivandet som är det största problemet. Jag må ha blivit långsammare och slarvigare, men fick jag viga hela arbetsdagar åt tangentbordet skulle jag nog fortfarande kunna slänga ihop något snärtigt. Nej, det stora problemet är allt det andra. Och främst då intervjusituationerna. Jag är helt enkelt inte bra på dem. Framförallt undrar jag om den nervositet som ibland kan fullständigt lamslå mig inför en intervju skulle gå över med tiden eller ej. För skulle jag bära den bördan varje arbetsdag, då vore det inte värt det, oavsett hur glamouröst mitt jobb skulle vara i övrigt.
I mina mardrömmar ser varje intervju jag gör ut som Niklas Källners med Lou Reed.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Haha. "Yeah... Sweden is the best".
Jag har vanligtvis lite svårt för den där snubben som intervjuar, men den här gången känner jag bara med honom.
Ja, jag tycker fruktansvärt synd om honom.
Men det är fint också hur Lou Reed får dåligt samvete i slutet.
"Was it because of what I said? I did say you were the exception..."
Vilket förbannat jävla as! Jag blir så sjukt arg när jag ser hur han beter sig. Fy fan, ska aldrig mer i mitt liv lyssna på en enda låt av den mannen. Vem fan tror han att han är, vem ger honom rätten att bete sig arrogant och håna en stackars osäker kille? Skulle ha givit honom en ordentlig utskällning om det varit jag som intervjuade.
Jag vet hur det är. Trots att jag har gjort ganska många intervjuer vid det här laget kan jag också bli extremt nervös. Det viktigaste är väl att man känner att man har koll på situationen, att man har läst på i förväg, att man vet vad man vill ha ut av det. Och sen får man väl försöka att inte göra det till något större än vad det faktiskt är. Fast det är inte lätt.
Jag känner förstås också medlidande med den där killen. Samtidigt blir det på något konstigt sätt en ganska bra intervju. Man får i alla fall veta en hel del om hur Lou Reed är och det är i alla fall inte en massa tråkiga standardsvar.
Skicka en kommentar