Grant Morrison är en märklig filur. Jag ska inte påstå att han är min favoritserieförfattare, men han är definitivt en av de mer fascinerande jag känner till. Han kan växla från episka och mindfuckande resor i tid och rum och universum till små hjärtslitande karaktärsstudier, vidare till ren slapstick och metaexperiment inom loppet av ett par seriesidor. Låter det spretigt? Det är det. Att läsa en Morrison-serie är ofta en minst sagt förvirrande upplevelse. Enligt min mening gör han det ibland lite väl svårt för sig själv, men orkar man med hans tics blir man oftast rikligt belönad. Morrison är också, som få andra, rätt mycket av en seriefigur själv. Och det menar jag både bokstavligt (King Mob från "The Invisibles", porträtterad här intill*, är baserad på Morrison själv) som bildligt (det är nog bara hans nemesis Alan Moore som besitter en liknande rockstjärnestatus).
För den som fascineras av Grant Morrison finns det just nu mycket, utöver hans serier, att frossa i. Det tidigare så gåtfulle författaren har förärats en dokumentärfilm; "Talking With Gods", och har faktiskt skrivit något som kan liknas vid en självbiografi i "Supergods: Our World In The Age Of The Superhero". Filmen har jag sett. Boken står på min önskelista. Även om kritiken varit varierad verkar den, liksom allt annat Morrison rör vid, fascinerande.
"Talking With Gods" gjorde mig sugen på att läsa om "The Invisibles", som jag måste erkänna att jag inte orkade läsa till slutet. Den fick mig mest att känna mig korkad, för jag fattade ytterst lite av den. Nu, efter dokumentären och någon sorts insyn i Morrisons skruvade hjärna och fascinerande sätt att arbeta (han är nog den enda serieförfattare som faktiskt blir sina karaktärer för att få uppslag till sina historier - seriernas och fiktionens svar på gonzojournalistiken) känns det som om jag fått ett par nycklar och nya ingångar.
*för övrigt den enda seriefigur vars klädstil jag någonsin velat kopiera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar