söndag 30 december 2012

Min blodiga vadå?

Kvällens roligaste: plötsligt börjar en länk till ett läckt spår från kommande My Bloody Valentine-skivan dyka upp i Twitter-flödet. Det går några minuter. Kan detta verkligen stämma? Det måste vara ett test? En gammal b-sida som någon vill få oss tro är nyskriven? Nej, faktiskt en japan som kallar sig Cosmicdust. Nog låter han som My Bloody Valentine alltid, det är inte konstigt att folk gick på det. Och förmodligen fick han rätt många fler lyssnare i och med detta, för i väntan på nya MBV-skivan kan det här vara ett alldeles utmärkt substitut.


tisdag 25 december 2012

Julafton 2012.

Precis som min morfar, vars förnamn (Bengt) jag fått låna till andranamn, älskar jag julen. Jag älskar den pinsamt mycket. Det är ju mer klädsamt att vara cynisk och blasé och att julen som det illa förklädda tillväxtmonster den är - handlarnas och köpmännens högtid, illa förklädd till ljusets, fridens, samvarons. Men jag älskar julen för vad den borde vara, inte för vad den har blivit. När jag tänker på julen tänker jag mig den precis så som den var hos min mormor och morfar ute i den Värmländska skogen. Den lilla vita modellkyrkan med färgade fönster som stod och lös ett snölandskap av bomull på byrån i vardagsrummet. Min röda, rundade reflektion i julgranskulorna. Min illa förklädda morfar som kom smygande nere på landsvägen med lykta eller tomtebloss i handen och tomteluva på huvudet, samma tomteluva som senare återfanns på en krok i pannrummet, där det som alltid doftade gott av aska och ved. Min barndoms jular var aldrig den orgie i julklappar, hets och sprit som många andra vittnar om. De var något genuint mysigt, och det är något jag vill att mitt eget barn och ska få uppleva.

Den här julen hade vi planerat att bara vara hemma. Det var första julen som Frank var gammal nog att verkligen uppskatta, och sista julen då han var liten nog att inte ha några förväntningar. Allt var upplagt för en jul utan hets, utan berg av julklappar eller krav på dignande julbord. Det kändes bra, åtminstone fram till sista dagarna. För självklart lade sig en luftvägsinfektion som ett moln över lägenheten. Alla blev sjuka, Frank fick hysteriska utbrott dagligen, ångest och förtvivlan. Men när julafton väl kom blev det helt okej ändå. Vi åkte lite pulka i lekparken, vi åt dadlar, fikon och marsipantomtar, skinka, rödkål, köttbullar och rödbetssallad, vi bytte en lagom mängd julklappar, det blev inga fler hysteriska utbrott, och när kvällen kom tittade vi på Frank Capras "Livet Är Underbart", som var precis så mysig som vi hade hoppats på. Lugnt. Stilla.

Nu är det juldagen. Vi har ätit pasta med tomatsås. Jag är mätt på julmat och jag är mätt på jul. Mätt på mys. Nöjd med att allt gick bra, men hungrig efter vardag och efter något som är raka motsatsen till allt det här mysiga. En pizza, ett par öl och en rockkonsert kanske?

söndag 23 december 2012

Årets bästa skivor.

Jag brukar vara dålig på att leva i den musikaliska samtiden, något jag beklagar mig för varje gång jag ska försöka skriva något sånt här. Men i år har nästan varit ett undantag. Hela fjorton skivor från 2012 har jag samlat på mig. Det är ju mer än en (1) i månaden. Här finns ju faktiskt lite att välja på! Gott så. Då kör vi!


1. Neil Halstead - Palindrome Hunches


Nu har jag ju bara haft den här skivan någon vecka, så det kan tyckas vanskligt att lägga den på förstaplatsen på listan över årets bästa skivor, men jag är villig att ta den risken. "Palindrome Hunches" är ju så oerhört vacker. Framviskade folksånger med gitarr, cello och bas och undersköna melodier. Som att höra Nick Drake för första gången.

2. Lightships - Electric Cables

Jag känner på mig att "Electric Cables" kommer att följa med genom många år. Det är den sortens skiva. En tidlös skiva. En konsekvent skiva. En skiva med samma stämning och känsla rakt igenom, men som aldrig någonsin känns enformig eller jämntjock, bara mjuk, bomullslätt och harmoniskt melankolisk. Skivans omslag säger allt om hur musiken på den låter.

3. Anna Von Hausswolff - Ceremony

Egentligen årets starkaste skiva. Ramlar ner på tredjeplatsen mest bara för att den egentligen inte är så mycket jag. De två skivorna här ovanför faller mig helt enkelt mer i smaken, även om jag vet att "Ceremony" är en objektivt överlägsen skiva.

4. First Aid Kit - The Lion's Roar

Den här skivan känns gammal. Av flera anledningar. Det är ju snart ett år sedan den släpptes, den låter som något som kunde ha släppts för fyrtio år sedan. I genren "unga svenskar försöker låta som gamla amerikaner" är First Aid Kit i en klass för sig. Vilka låtar!

5. Tenniscoats - Papa's Ear

Vårflodsporlande popfolkperfektion när japanska Tenniscoats kompas av stockholmska Tape. Tenniscoats har alltid varit bedårande. De har aldrig varit bättre.

Bubblare:

James Yorkston - I Was A Cat From A Book


Yorkston hade gärna fått strukit de hetsigare låtarna och hållit sig till ett tempo rakt igenom. Det var ju de stillsamma visorna som gjorde starkast intryck, som jag tar med mig in i framtiden.

Nära men ingen cigarr:

Bill Fays "Life Is People" hade ett par fantastiska låtar men lite för många drönare för att hålla hela vägen. Tvärvägens "Staring Directly Into The Sun" var soundtracket till årets finaste imaginära film. Winhill/Losehills "Swing Of Sorrow" ägde de vintrigare vårmånaderna. Den kunde dock kännas lite för lång ibland. Woods "Bend Beyond" är nog bandets jämnaste skiva hittills. Jättebra rakt igenom, men de där riktigt riktigt fantastiska ögonblicken uteblev. Jag kom aldrig riktigt in i Lambchops "Mr. M", men den hade en väldigt behaglig stämning. Musettes "Drape Me In Velvet" inledde makalöst men blev lite sömnig mot slutet. Beachwood Sparks "The Tarnished Gold" var briljant prunkande psykedelika, men Lightships gjorde liknande grejer några strån vassare. Culkin levererade utsökt 90-talssmakande indierock på "Several Sundays", men låtarna ville inte riktigt fastna i mitt huvud.

Överlag ett alldeles fantastiskt skivår!

tisdag 4 december 2012

James Yorkston live på Södra Teatern.


Eftersom jag vet att höga förväntningar ofta är en garanti för besvikelse försökte jag inte bygga upp några alls. Men det var svårt. Första advent. Snö. Middag på restaurang. Konsert med James Yorkston, den nu levande artist som jag, vid sidan om Richard Hawley, allra helst skulle vilja höra en julskiva med. Så många sammanfallande goda ingredienser att det bara var tvunget att bli bra.

Och bra blev det. Väldigt bra. Jag älskar att gå ut på söndagar. Lugnet. Stillheten. Flanörerna på de glesbefolkade gatorna. De stänga butikernas dunkla skyltfönster, det varma ljuset från restaurangerna och barerna. Sorlet i lokalerna, de lediga borden, de sömniga servitriserna. Vi gick till Bara Bistro Bar först, drack glögg och åt middag. Inget anmärkningsvärt, men gott och trevligt. Vägen upp till Mosebacke var hal och brant, stämningen på Södra Teatern lugn, betydligt lugnare än sist jag var där.

Så klev James Yorkston ut på scenen, inledde a'cappella med något jag tror var en gammal sea shantie, och följde upp med ett medley. Nya och gamla Yorkston-låtar med det där karaktäristiska Yorkston-soundet som till en början kan låta precis likadant hela tiden, men som man efter ett par lyssningar lär sig tycka om med tiden älska. Därefter följde ett långt mellansnack om hans nyligen bortgångne vän som egentligen skulle ha stått bredvid honom på scenen. Det var både gripande och roligt, Yorkston är en utmärkt berättare, och spelningen fortsatte, med liknande avbrott för anekdoter, ibland till synes poänglösa, men alltid medryckande, roliga eller direkt drabbande. Som när han berättade om sin dotter, fyra år och tillfrisknande från leukemi. "This is a sad song, it's hard for me to sing", sa han, och började sjunga "The Fire & The Flames" från senaste skivan, och nu, med facit i hand, är den naturligtvis så mycket mer än den Elliott Smithska bagatell jag först tagit den för. När jag vet vad den handlar om blir den direkt outhärdlig. Hjärtat brister.

"The needle is a sin
that I cannot forgive.
But all I want
is for you to be well
my love, my love.

The arrow to the hip
and the look on your eyes

that says:
'Why do you let them
hurt me so?'
My love, my love"


Därefter, helt kort: "It's cheaper than therapy", en kort snärtig replik, och publiken som just svalt sina mest högljudda hulkningar skrattade artigt, och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det nu kan bli på en så fullständigt perfekt konsert, en sån ovanligt fin kväll.

torsdag 29 november 2012

Önskelistan.

Aislers Set - Terrible Things Happen
Aislers Set - The Last Match
The Amazing - Gentle Stream
Ariel Pink's Haunted Graffiti - The Doldrums
Azusa Plane - Where The Sands Turn To Gold
Beachwood Sparks - The Tarnished Gold
James Carr - You Got My Mind Messed Up
James Carr - A Man Needs A Woman
Comet Gain - Casino Classics
Karen Dalton - It's So Hard To Tell Who's Going To Love You The Best
Denim - Denim On Ice
Diagrams - Black Light
Dinosaur Jr - Farm
Dolly Mixture - Everything And More
Brian Eno - Music For Films
Brian Eno - Ambient 4: On Land
Everything But The Girl - 89 - 92 Essence & Rare

Robert Forster - Calling From A Country Phone
General Johnson - General Johnson
The Golden Earring - Miracle Mirror
Al Green - I'm Still In Love With You
Neil Halstead - Palindrome Hunches
Richard Hawley - Cole's Corner

Lee Hazlewood - Requiem For An Almost Lady
Julia Holter - Ekstasis
Iron & Wine - The Creek Drank The Cradle
Jesus & Mary Chain - Darklands
Marsen Jules - Les Fleurs
Marsen Jules - Nostalgia
Junior Boys - Be Gone Dull Care
James Kirk - You Can Make It If You Boogie
Last Days - These Places Are Now Ruins
Library Tapes - Höstluft
Low - I Could Live In Hope
Majessic Dreams - Beautiful Days
The Memory Band - The Memory Band
The Memory Band - Apron Strings
Modest Mouse - The Moon And Antartica

Mortimer - Mortimer
Mountain Goats - Tallahassee
Norra Kust - Norra Kust
Paul Quinn - Will I Ever Be Inside Of You

Sad Day For Puppets - Pale Silver & Shiny Gold
Skriet - Skriet
Skriet - Det Beslutande Organet
Stranglers - La Folie
Ulf Stureson - Allt Jag Ville Säga
Ulf Stureson - Beroende
Sun Kil Moon - Ghosts Of The Great Highway
Sun Kil Moon - April

Sun Kil Moon - Tiny Cities
Sun Kil Moon - Admiral Fell Promises
Sun Kil Moon - Among The Leaves
Bobb Trimble - Harvest Of Dreams
Bobb Trimble - Iron Curtain Innocence
United States Of America - United States Of America 
Scott Walker - Scott 3
Scott Walker - Tilt
Scott Walker - The Drift
Waters - Out In The Light
Wendy & Bonnie - Genesis
Patrick Wolf - Wind In The Wires
Woods - Songs Of Shame
James Yorkston - I Was A Cat From A Book
Neil Young - Zuma
Neil Young - Rust Never Sleeps
Neil Young - Time Fades Away

Zombies - Begin Here
Zombies - Into The Afterlife

Något att se fram emot.

Den här vill jag höra! Lloyd Cole och Hans-Joachim Roedelius gör ambient ihop. Det må låta som en udda kombo, men har man hört "Plastic Wood" vet man att Lloyd Cole gör sig lika bra hukad bakom en laptop som bakom en gitarr.

söndag 25 november 2012

En investering.


Jag köpte den här fula lilla tingesten förra veckan. Inte den spruckna iPoden alltså, utan dockan den sitter i. Tvåhundranittonio kronor på Kjell & Co. Ljudet är lite burkigt, men faktiskt bättre än väntat, och det är fantastiskt att kunna få höra musik i köket medan man diskar, lagar mat eller äter frukost. Vi har en helt okej stereoanläggning i vardagsrummet, men ska musiken höras ordentligt i något annat rum måste man höja volymen så mycket att man stör grannarna. Imorse kunde vi äta frukost till Richard Hawley, och eftermiddagens köksstädning fixades till tonerna av Russian Futurists. Jag är ofta något av en bakåtsträvare, men ibland är tekniken fantastisk.

lördag 17 november 2012

Mark Kozelek live på Södra Teatern.

Det är elva år sedan jag sist gjorde ett försök att se Mark Kozelek live. Då skulle han spela på Cirkus, vill jag minnas, och Lloyd Cole var förband. Besvikelsen när vi såg lapparna som annonserade att Kozelek ställt in går inte att förmedla i ord. Vi fick välja mellan att få pengarna tillbaka eller bara se Lloyd Cole, och eftersom jag inte alls hade samma relation till Lloyd Cole då som nu valde vi det första alternativet. Red House Painters var mitt absoluta favoritband på den tiden, så det var ett hårt nederlag.

Kort därefter försvann Mark Kozelek ur mitt liv, inte helt och hållet, men hans betydelse liksom bleknade. Jag tyckte fortfarande mycket om hans musik, men den var inte längre lika livsnödvändig. Andra artister tog hans plats, och de senaste åren har han liksom flugit under min radar. Självklart har jag varit medveten om Sun Kil Moons existens, hört och uppskattat enstaka låtar, men jag har inte sprungit till affären och köpt deras skivor som jag hade gjort för elva år sedan.

Jag har ignorerat hans sverigebesök också, trots att jag egentligen alltid brukar försöka se till att  kunna pricka av gamla husgudar i min "att se"-lista. Har hört för många skräckhistorier om dålig dagsform och häcklande av publiken. Egentligen hade jag tänkt hoppa över även den här konserten, men så sammanföll två saker: jag hittade Sun Kil Moons "Ghosts Of The Great Highway" på Myrorna, och jag såg ett videoklipp av Mark Kozelek framförandes "Mistress" på amerikansk tv. Så det blev en konsertbiljett trots allt.

Och det var en bra konsert. Och en ganska dålig konsert. Och ibland en helt briljant konsert. Kozelek har den fula ovanan att larva sig ganska mycket mellan låtarna. Han ojar sig över att det är så ont om kvinnor i publiken, på hans storhetstid, 90-talet, fanns där massor av söta flickor minsann. Han gnäller över det ensamma turnélivet, både i mellansnack och i vissa av de nyare låtarna, och stundtals blir det rätt enformigt. Man kan bara höra så många långsamma låtar om olika tjejer, ödsliga landskap och mörka hotellrum, innan de börjar flyta ihop.

Men det är väldigt vackert också. Mark Kozeleks röst lyckas fortfarande beröra som få andra, och en ny låt (som inofficiellt fått titeln "Ceiling Gazing") där han sjunger om sin farfars begravning, enda gången han sett sin far gråta, om hans syster med den smärtsamma skilsmässan bakom sig, om hennes döttrar som han älskar så, om hur han önskar han får leva länge så han får se dem växa upp och hur lycklig han är att ha dem i sitt liv, generar snyftningar runt om i publiken, och jag kan lugnt säga att det är ett av mina starkaste konsertögonblick hittills. Precis ett sånt ögonblick jag drömt om att en Mark Kozelek-konsert ska vara full av.

Fint också att få höra "Have You Forgotten", "Summer Dress" och "Katy's Song". Saknade bara "Drop" och "Gentle Moon".

fredag 16 november 2012

Dagen då jag nästan blev fotbollsintresserad.

Jag har verkligen försökt. Jag har pinat mig igenom fopollsmatcher, jag har bedövat den smärta tristessen åsamkat mig med folköl, chips och goda vänner, men inget har hjälpt. Att titta på fotboll har för mig varit lika intressant som att läsa telefonkatalogen. Det samma kan sägas om i princip all sport.

Men härom dagen blev jag faktiskt nästan omvänd. Jag pratar förstås om Zlatan Ibrahimovics mål mot England. Det var ju något större än sport, något större än ett mål. Det var vackert. Det var konst. Men det var också politik. För nog var det synnerligen vältajmat att Zlatan sätter ett sånt mål samma dag som Sverigedemokraterna tappar finbyxorna och visar sina rötter?

Så, för ett ögonblick förstod jag, för en kort stund kände jag mig inkluderad. Men innebär det att jag kommer tvinga mig igenom fler fotbollsmatcher framöver? Nja, det är väl mer tveksamt.

söndag 11 november 2012

Fars dag i Farsta.

Kan inte minnas att jag någonsin varit tröttare än jag är nu, men det har jag garanterat. Men det var nog länge sedan. Det har varit en intensiv vecka och en grå helg, och den kombinationen samt nattsömn som inte riktigt velat infinna sig har satt sina spår. Nämnde jag att jag är trött?

Det blev ingenting med det där andra jobbet jag sökt. Fick beskedet i fredags, efter veckor av intervjuer och flängande fram och tillbaka mellan mitt nuvarande jobb och det som eventuellt skulle bli mitt nya. Luften gick ur mig för en stund, jag kände mig som en sån förlorare. Men sen valde jag att se det som att jag var överkvalificerad. Det fanns en del i intervjufrågorna, i motiveringen till varför de inte valt mig och det faktum att de sparade mina uppgifter utifall att någon annan tjänst skulle bli ledig, som tydde på det. Och när jag väl valt det sättet att se på det var det faktiskt mest skönt att kunna lägga det hela bakom sig och inte spekulera med. Allt är tillbaka till status quo, på gott och ont.

I onsdags hade vi barnvakt och gick ut och såg "Palme". Den var fruktansvärt bra. Ett av mitt livs tidigaste minnen är hur jag och mamma åkte till Karlskoga Lasarett och lämnade rosor vid en tillfällig minnesplats, så Palmes död har lämnat avtryck i mig. Om hans liv visste jag desto mindre, utöver det mest basala då, så det var en både nyttig, underhållande och gripande historielektion.

Annars har mycket den här veckan kretsat kring en annan dokumentär, eller dokumentärserie snarare, om ett band som hette The Beatles. Men mer om det i ett annat inlägg. Här ska sovas.

söndag 4 november 2012

Vinterns handmode.

Mikaela blev precis färdig med säsongens nya vantar. De fina Paul Smith-kopiorna från förra året går fortfarande att använda, men har olyckligtvis filtat sig en aning genom att de gnidits mot ett snöblött barnvagnshandtag. Det här paret ska jag vara mer försiktig med. Fina va?

söndag 28 oktober 2012

Vila i frid, Terry.


Folksoulsångaren och Curtis Mayfield-barndomsvännen Terry Callier har gått ur tiden. Sorgligt. Har lyssnat mycket på honom senaste fyra åren, om än inte så ofta senaste månaderna. Nu blir det väl ändring på det. Av fel anledning kan tyckas, men ändå. Vila i frid.

Livet, vecka 43.

Det har varit en kontrasternas helg. Kvällen före; champagne, dagen efter; grillkorv.

I torsdags kväll snöade det. Det kändes härligt, men tidigt. Det var kyligt även i lägenheten, så jag drog på mig varma strumpor och kröp ner under täcket. Klockan var elva. Tre timmar senare vaknade jag av illvrål från rummet intill. Det var Frank, och det var inte nattens första uppvak, långt därifrån. Först vid fem, halv sex fick jag sova. Då var jag direkt förtvivlad. Vi skulle ju ut på kvällen, jag och mina kollegor. Vi hade bokat bord och skramlat pengar till presenter. Det var ju en av min chefs sista dagar på jobbet, och vi skulle fira av henne.

När morgonen kom haltade jag till jobbet med rödsprängda ögon, härdade ut, och vid fyra-tiden drack jag ett glas champagne. Det första av många. Det blev en fin kväll, trots allt. Hamburgare, cava, öl, spontandans, skratt och tårar. Jag lyssnade på kroppens och huvudets begränsningar och åkte hem tidigt, var i säng strax efter tolv, vilket var välbehövligt.

Morgonen därpå mådde jag så pass okej att jag rent av mäktade med att ta med en snorig Frank ut i lekparken, där vi sedan grillade korv med andra barn och deras trötta föräldrar. Mycket trevligt. När Frank sedan sedan sov middag gjorde jag detsamma, både djupt och länge.

Vi hade barnvakt över kvällen och natten, så vi gjorde något vi talat om länge: åkte in till Nytorget och åt middag på Bar Central. Det var både mättande och jättegott. Efteråt åkte vi hem, drack te och såg "Your Sisters Sister", som både jag och Mikaela gillade.

Nu idag har Frank kommit hem, hans förkylning har överförts även till resten av hushållet, men jag mår relativt bra ändå, främst på grund av en rejäl sovmorgon.

Imorgon ska jag på anställningsintervju, ett jobb jag inte alls vet om jag vill ha, så jag är ganska avslappnat inställd till det hela.

söndag 21 oktober 2012

Cormac McCarthy - Vägen.

Filmatiseringen av "Vägen" såg jag redan för något år sedan, och jag gillade den. Den kändes. Mörk, otäck, drabbande. Igår läste jag ut boken, och den är något annat. Om filmen är ett slag i magen är boken en stålhättad känga i ansiktet. Aldrig tidigare har jag läst något så fullständigt hopplöst. Det är en kort bok, men den tog tid att läsa, helt enkelt för att jag flera gånger höll den i min hand, ställde mig frågan; "Är jag redo att hantera all den här smärtan just nu?" och insåg att svaret inte var jakande.

Ni känner säkert redan till handlingen; en man och en pojke vandrar genom ett dystopiskt USA efter katastrofen. Allt runt omkring dem är dött. Inget växer, inget lever, inte ens kackerlackor. Jorden reducerad till ett svart gruskorn i rymden. Det finns detaljer i "Vägen" som gör den så mycket otäckare än andra, liknande domedagsskildringar. Små korta, lakoniska glimtar av det liv som en gång var. Hur mannen förklarar för sin son att det en gång fanns fåglar på himmelen och att havet brukade vara blått och fullt av fisk. Jag läser, tänker på min egen son, hans upphetsade pekande på kråkorna i trädkronorna och småfisken i den lilla dammen i villaområdet här runt hörnet, och hjärtat går sönder. Den värld som presenteras i "Vägen" är ju den värld vi själva håller på att skapa. Och det är hemskare än allt annat.

söndag 7 oktober 2012

En låt #22.

Lambchop - Is A Woman

Trots ett evinnerligt lyssnade på "The New Cobweb Summer", som var med på en skiva som medföljde tidningen Uncut någon gång 2002, var det först när jag såg videon till "Is A Woman" som jag förstod att jag var tvungen att ha skivan med samma namn. Den är numera en av mina absoluta favoriter, framförallt en skiva jag återkommer till den här årstiden, och videon är ända sedan jag först såg den bland det finaste jag sett. Lambchop, mina vänner:


tisdag 2 oktober 2012

James Yorkston - I Was A Cat From A Book.


Sova till musik är mysigt, men också en svår konst. Det är lätt att tro att det fungerar bäst till något lugnt, försiktigt, smeksamt, något viskande, något i vaggvisetempo. Det är fel. Åtminstone är det fel för mig. Jag börjar lyssna koncentrerat, vill höra varje ord, varje nyans. Att somna till lugn musik är uteslutet. Jag behöver något högljutt, men gitarrer och dist, något som sakta men säkert kan övergå från musik till oljud till brus och slutligen slummer och sömn.

Men James Yorkstons "I Was A Cat From A Book" somnade jag till. Jag var vansinnigt trött efter sömnlös natt, visserligen, men det brukar inte spela någon roll annars. Kanske handlade det om att jag var hemma hos min pappa, kanske var det just det, i kombination med James Yorkstons just så hemtrevliga musik som fick mig precis så avslappnad att jag kunde njuta av musiken utan att koncentrera mig på den, vilket var vad som behövdes för att somna.

För det är en hemtrevlig skiva. Trygg. Inte tråkig, bortsett från några minuter av dödtid framåt slutet. Varm och inbjudande, och den låter ungefär som om Yorkston och vänner befann sig i ditt vardagsrum och spelade. På ett av spåren medverkar Kathryn Williams, och det gör ju förstås det spåret lite extra fantastiskt.

Efter en stunds slummer vaknade jag med ett ryck. Då hade James börjar hamra på sin gitarr på det där intensiva sättet som den där Jamie T brukade göra. Han gör det på två låtar, "The Border Song" och "I Can Take All This", och det är säkert nödvändiga avbrott i det långsamma och mysiga, men även om det inte är dåliga låtar hade jag klarat mig utan dem. Jag hade gärna sovit en stund till.

måndag 1 oktober 2012

There's no need to let the neighbours run my life.

Grannarna. De flyttade in i somras, på våningen ovanför, lägenheten ovanför vår. Vi hade retat oss på de tidigare grannarna, de hoppade på golvet, sprang i trapphuset, skrek och tjoade, så när de flyttade kände vi en svag förhoppning om att saker och ting skulle bli bättre. Det blev det inte. Samtidigt blev det inte fullt så illa som vi befarade när de flyttade in. Då bar de upp elgitarrer, förstärkare och gigantiska högtalare. Dessa har lyckligtvis inte nyttjats så flitigt som vi fruktade, däremot är de av typen som talar högt, klampar med fötterna, möblerar om mitt i natten, samt att de har en liten hund som jagar tunga klot över golvet om nätterna. Och har Frank den dåliga smaken att vakna och gråta på natten hör vi dem demonstrativt resa sig ur sina sängar, svära och klampa runt irriterat på golvet, långt efter att barnskriken tystnat. Lagom stressande.

tisdag 25 september 2012

Dålig stämning.

Vet inte om ni märkte det, men det blev debatt om Tintin idag. DNs rubrik gormade om att Tintin skulle bort från Kulturhusets bibliotek eftersom vissa Tintin-serier ansågs rasistiska. Det blev genast storm i sociala medier, och kanske allra mest på mikrobloggen Twitter, där det är enklare än någon annanstans att skriva innan man tänker. Jag försöker vara så ödmjuk jag kan när jag skriver dessa rader, för jag tillhör skaran som varken tänkte eller läste klart innan jag rasade. Eller ja, rasade är väl att ta i en aning, tycker nog att jag höll en ganska sansad ton. Så här skrev jag:

"Att göra sig av med obekväma böcker kan aldrig någonsin vara en bra lösning. Vi bör lära av historien, inte förtränga den."

Det står jag fortfarande för. Men till saken hör ju att Kulturhuset knappast hade för avsikt att, vilket man lätt kunde tro efter en snabbläsning av pressens rubriker och ingresser, bränna alla sina Tintin-böcker på bål. Nej, de skulle helt enkelt flyttas från en avdelning på biblioteket till en annan. Från barnavdelningen till Serieteket, där ju en samling Tintin-serier inte alls är malplacerade. Detta hade framgått om jag läst hela artiklarna. Men det hinner jag sällan med under mina intensiva mornar där blöjbyte, grötkok och påklädning är av högre prioritet än omvärldsbevakning. När den mer nyanserade bilden av det hela sakta började framträda skyndade jag mig att göra avbön:

"Så har jag gått i fällan igen. Rasat utan att ta reda på alla fakta. Att jag inte lärt mig."

Jag kände mig skamsen. Därefter irriterad. Jag har läst journalistik, jag vet att både ingress och rubrik ska vara slagkrafriga, dramatiska och locka till läsning. Men i just det här fallet tycker jag de var direkt vilseledande. Jag kvittrade därför ut följande korta nödrop:

"Det är fult att låta sig bli vilseledd men ännu fulare att vilseleda."

Så, vad har vi lärt oss den här gången? Tja, läs artiklarna med ett mediekritiskt öga, läs framförallt rubriker och ingresser med ett ännu mer mediekritiskt öga, läs gärna en gång extra innan du tycker och två gånger extra innan du tycker offentligt. Det borde fler ta lärdom av.

För övrigt:

- Gestaltningen av svarta i "Tintin I Kongo" är uppenbart rasistisk.
- Hergés uppsåt behöver däremot inte nödvändigtvis vara rasistiskt, och som person var han förmodligen varken mer eller mindre rasist än någon annan på den tiden. Jämför gärna "Tintin I Kongo" med amerikansk tecknad film från samma tid - och ännu senare, där svarta framställs på än vidrigare sätt.
- Diskussion och kontextualisering (typ förordet till nyutgåvan av "Tintin I Kongo") borde alltid vara att föredra framför förbud. Även om just detta inte var aktuellt i det här fallet.

Inga revolutionerande åsikter kanske, men mina två cents.

söndag 23 september 2012

All Tomorrow's Parties.

Jag har planerat att äntligen köpa den där fair isle-tröjan. Det blir ingen väst, det blir en tröja, för hur ofta bär jag väst eller slip over egentligen? Fair isle är tydligen inne i år, och det känns lite segt. Jag har ju velat ha en i flera år, nu kommer jag bara vara ännu ett fair isle-mönster i massan, tänker jag. Och så fort tanken är färdigformulerad så skäms jag. Vad är det för problem egentligen? Jag slår upp tidningen varje dag och ser hur mycket värre större delen av jordens befolkning har det. Jag läser den här bloggen, och vill bara gråta över hur orättvis den här skitvärlden kan vara ibland. Och jag går och retar mig på att ett stickmönster har förlorat sin cool. Larv.

Jag borde naturligtvis, om nu något prompt ska köpas, köpa Nina Björks "Lyckliga I Alla Sina Dagar", ge lite bränsle till den där flämtande lågan som brann så starkt förra hösten, börja leva lite mer som jag lär igen. Men förmodligen köper jag både och, både tröjan och boken. Och förmodligen förändras jag inte så mycket som jag skulle önska, förmodligen blir hösten fylld av jobb och skivköp, och förmodligen har vi innan årets slut ett nytt golv i köket.

Allt det där är ju också livet.

fredag 21 september 2012

Donovan - Donovan In Concert.

Liveskivor står inte högt i kurs hos mig. Konserter ska upplevas på plats eller inte alls, kan jag tycka. Konsertvideos finner jag för övrigt också rätt ointressanta (förlåt alla fina människor som postar trevliga liveklipp på sina bloggar!) såvida det inte rör sig om konserter jag faktiskt sett och vill återuppleva. Men Donovans "Donovan In Concert" köpte jag, framförallt kanske för det fina omslaget, men också för att Donovan kändes som en artist som borde funka rätt bra även på liveskiva. Och det gör han också. "Donovan In Concert" är faktiskt lite vassare än det mesta andra jag hört av honom. Det är en oerhört fin skiva. Så behagligt återhållsamt svängig och ljummet jazzig. Som en liten förnimmelse av våren att plocka fram närhelst en sådan förnimmelse kan behövas. En regnig fredagskväll i september till exempel.

söndag 16 september 2012

Whit Stillman var bättre förr.


Jag såg "The Last Days Of Disco" i våras. Det var den sista av Whit Stillmans första tre filmer jag hade kvar att se, och när eftertexterna började rulla var jag mer övertygad än någonsin om att Stillmans genialitet. Både "Metropolitan" och "Barcelona" var fantastiska filmer. De förvaltade Woody Allens arv och banade väg för Noah Baumbachs tidiga karriär. Det var neuroser, bitska repliker och den amerikanska övre medelklassens diskreta charm. Men "The Last Days Of Disco" var faktiskt ännu bättre. Även om jag inte har någon direkt relation till disco eller tiden filmen utspelar sig i kunde jag verkligen känna igen mig. Det var ju inte bara en skildring av yuppies och disco, det var en skildring av att vara ung, ta sig själv på väldigt stort allvar utan att nödvändigtvis känna sig själv särskilt bra, om de där åren då man snubblar sig genom livet, innan man funnit fast mark att stå på. När jag sett klart den skickade jag meddelanden till en utvald skara vänner och bekanta och bad, nej, bönföll dem att se den. Det gör jag sällan efter en film.

Tyvärr går det inte att säga detsamma om Stillmans senaste, den länge efterlängtade "Damsels In Distress". Filmen är en besvikelse, stundtals direkt obegriplig. Visst anas det Stillmanska hantverket i vissa enstaka scener, det finns inslag av briljant dialog, men det är korta ljusglimtar i en sörja av överdrivna karaktärer, skämt som faller platt, intriger som inte går att ta på allvar och en allmän känsla av förvirring. Vad var tanken här egentligen? Det är inte tillräckligt trovärdigt för att fungera som igenkänningshumor, inte tillräckligt roligt för att funka som renodlad scewballkomedi, inte tillräckligt engagerande för att vara drama, och det är för långt mellan de intelligenta replikskiftena för att de ska vara riktigt värda att vänta på. Eller är det mig det är fel på? Är mina kunskaper om amerikanska universitetstraditioner för begränsade för att jag riktigt ska förstå? Har jag missat något väsentlig detalj som krävs för att till fullo greppa filmen? Jag vet inte. Som det är nu önskar jag att "Damsels In Distress" aldrig hade gjorts. Den är en tråkig bläckplump i ett i övrigt perfekt CV.

Jag vet inte om Levan Akin var ute efter att imitera Whit Stillman när han regisserade "Katinkas Kalas", men den har onekligen en ganska Stillmansk känsla över sig. Den handlar om samma sorts människor - kulturell elit, vältaliga, snygga kläder, genomtänkta åsikter, kaotiska neurosbubblande insidor - och delar också in filmen i olika kapitel, precis som Stillman nu senast i "Damsels In Distress". Tyvärr är inte "Katinkas Kalas" heller särskilt bra. Det finns potential. Storyn är inte dum. Ett kompisgäng bestående av självcentrerade kulturarbetare firar födelsedagfest på ett stort gods på landet. Festen kraschas av Linda, som jobbar som programledare för ett frågesportprogram i teve. Hon kan inte alls koderna, stämningen blir pinsam och till slut direkt obehaglig. Det som sänker filmen är dialogen i kombination med undermåligt skådespeleri. Allt är väldigt tidsbundet, gästerna på festen snackar HBO-serier och dagsaktuella politiska frågor, men allt uttalas som om det vore en Bergman-film från femtiotalet. Alla tilltalar varandra vid namn i tid och otid, och onaturliga pauser följer efter varje replik. Det blir till slut bara plågsamt att titta på. Lite sorgligt faktiskt, för filmen har massor av potential och det här är verkligen den sortens film som borde funka bra att göra i Sverige. Nästa gång, kanske.

onsdag 12 september 2012

En låt #21.

När blev du senast riktigt golvad av en låt? Det händer mig för sällan, men det hände mig igår. Jag promenerade Ringvägen från Nytorget, där jag handlat rostat paprikapulver och en Cat Power-skiva. Solen sken genom sprickorna i ett söndrigt molntäcke, det var varmt, säkert tjugo grader. Sommaren drog en sista suck, och folk jag mötte på gatan såg lyckliga ut på det där sköra sättet som folk bara gör då de vet att det de är lyckliga över snart tar slut. Då och då kom en höstlig vindpust, rufsade håret på de som hade hår och drog med sig några löv från träden, och det var något drömskt över det sena eftermiddagsljuset, något nästan sepiatonat som fick allt att se ut som ett gammalt minne. Och så var det naturligtvis Songs: Ohias "Hold On Magnolia" i öronen.


måndag 10 september 2012

Bill Fay - Life Is People.

Jag avrundar en ganska hektisk dag med en kopp te och Bill Fays "Life Is People". Den har blivit välförtjänt hyllad både här och där vid det här laget, och det är naturligtvis kul. Jag tycker mycket om den, även om jag också måste säga att det finns ett par tre spår i mitten av skivan som känns lite tråkigare. Jag vet inte vad det är som skaver med dem, kanske att det vilar någon 80-talssvulstig, påklistrad och Dire Straitsk ödesmättnad över dem, som jag inte alls tycker passar Bill Fay. Där kommer jag att tänka på andra sextio- och sjuttiotalslegender som försökt förnya sig och fastnat i de allra klibbigaste av åttiotalssound.

Men allt som oftast är det förstås jättefint. Jag undrar om det inte är så att det som gör "Life Is People" som helhet så gripande är insikten om att det mest banala ofta är det allra mest djupsinniga. När Bill Fay sjunger om döden, om föräldrar och barn, farföräldrar och morföräldrar, om träd, textrader som "I don't ask much for myself, but for the ones I love, guard them and protect them, hold them close to your heart", då låter det som om man aldrig hört någon vare sig sjunga eller tala om det tidigare. Det finns en vänlighet, en ödmjukhet och en värdighet som går rakt in i hjärtat, och samtidigt en gammelmanssvärta som inte hörts sedan Johnny Cashs sista skivor.

onsdag 5 september 2012

Anna Von Hausswolff - Ceremony.


När "Intervention", första singeln från Arcade Fires "Neon Bible" läckte, blev jag besviken. Den hyllades unisont för sin storslagenhet, inspelad som den var i kyrka, med dånande pampig kyrkorgel. Jag tyckte kyrkorgeln lät tam. De gjorde ju inget spännande med den. Den bara brölade på ett ganska menlöst och liksom kitschigt sätt. Jag har fortfarande svårt för "Intervention". Den är ett luftslott.

Och just det tråkiga mötet med kyrkorgeln i rockmusiken gjorde mig först lite skeptisk till Anna Von Hausswolffs "Ceremony", inspelad som den är i kyrka, med dånande pampig kyrkorgel. Men nyfikenheten tog överhanden efter alla positiva omdömen jag läste, så jag köpte den. Och "Ceremony" är verkligen något helt annat.

Hausswolff tar ut svängarna mer, släpper fram orgelns fulla potential och begränsar sig inte till att bara låta den låta "kyrklig". "Ceremony" är en oerhört dramatisk skiva, något annat kan man inte påstå, men den är dramatisk på grund av melodierna, texterna, Anna Von Hausswolffs sång, stämningarna, inte dramatisk på grund av närvaron av orgel. Orgeln får också stampa takten, spela ljust och flyktigt, fladdra som en fjäril. Det är befriande innovativt.

Jag tycker också om hur skivan känns som en helhet snarare än en samling låtar. Här finns enstaka stycken som är enkel men vacker popmusik, men också längre, instrumentella partier som glider in i och ut ur varandra. På sina ställen låter det som Kate Bush, här och där som tidiga Felt, men utan Maurice Deebanks snirkliga gitarrer. Kort sagt, en blandning av flera av de artister inom den här genren jag håller allra högst. "Ceremony" är den skiva jag lyssnat mest intensivt på hittills i höst, och den lär snurra många varv till, även kommande höstar. Det är en skiva att återkomma till.

tisdag 4 september 2012

Vinylen.

Det här med att piratkopiera musik i enorma kvantiteter har aldrig riktigt varit min grej. Jag experimenterade med det en sommar, men jag gav upp när jag insåg att jag inte kunde minnas en enda låt jag hade på hårddisken (okej, jag överdriver lite, men jag hörde mycket, lyssnade lite och det var ännu mindre som fastnade). Däremot har jag alltid, med undantag för perioder då jag haft dåligt ställt, köpt väldigt mycket skivor. De senaste åren, då cd-skivans låga status pressat ner priserna rejält, har jag köpt mer än någonsin. Effekten är att skivorna fastnar lika lite som de där nertankade mp3-filerna. Musiken finns i rummet, men den fyller inte upp det. Så det naturliga steget nu är naturligtvis att göra som så många andra - överge cd-formatet och gå över helt till vinyl. Den här texten argumenterade så pass passionerat för saken att det blev sista spiken i kistan för mitt cd-köpande*

*också liten överdrift, en och annan lågprisskiva kommer fortfarande slinka ner i andrahandskassen, men med nysläppta skivor blir det vinyl hela vägen.

söndag 2 september 2012

The last good day of the year.


Det här är slutet alltså. Sista dagen. Imorgon är året slut. Mitt föräldralediga år. Aldrig mer kommer jag att på samma sätt viga min tid åt Franks väl och ve.
Det är en så märklig tanke.
Sällan i mitt liv, om någonsin, har slutet på en dag så totalt markerat slutet på en epok och början på en ny (eller återkomsten till en gammal). Imorgon ska jag iväg med tunnelbanan vid halv åtta, av vid Hötorget, genom stekoset på Oxtorgsgatan och upp på kontoret igen. Och så ska mina mornar se ut från och med nu, om inget oväntat händer.
Det är en så märklig tanke.

fredag 31 augusti 2012

Ratcatcher.


Lynne Ramsay är hyfsat aktuell med filmatiseringen av "Vi Måste Prata Om Kevin", och har också filmatiserat Alan Warners "Morvern Callar", en bok jag både läste och uppskattade härom året. Och det var på den vägen jag blev intresserad av hennes långfilmsdebut, "Ratcatcher" från 1999. Tidigare i veckan hade jag äntligen ork och tid att se den, och oj så bra den var.

Jag har inte sett mycket film senaste halvåret. Det har inte varit mycket som lockat. Kanske har jag bränt ut mig på allt för många förutsägbara dussinfilmer, filmer där både handling och estetik känns igen från otaliga liknande filmer man tvingat sig igenom. Egentligen är kanske inte "Ratcatcher" en orgie i originalitet: det är en smula socialrealism (en rätt stor smula), en smula drömskt bildspråk, en liten smula komik och ganska mycket tragik. Det är blandningen som gör det så uppfriskande, att Ramsay vågar sväva iväg från den smutsiga diskbänken och tillåta sina karaktärer att låta råttor segla till månen med heliumbalonger, eller rusa genom böljande, overkligt gula fält.

"Ratcatcher" är kanske inte någon ljus film (det beror på hur man tolkar slutet), men den ger åtminstone mig lusten att se film tillbaka. Och det var verkligen välkommet.

torsdag 30 augusti 2012

Västen.


Har ju varit på jakt efter en fair isle-väst ett tag. Jag tror jag skrev om det så tidigt som i början av året. Nu har jag äntligen hittat en, på Gatt i Farsta. Även om det inte är exakt de färger jag hade önskat (skulle Paul McCartney ha burit en så utslätad och tråkig färgkombo?) så tycker jag den är väldigt snygg. Tyvärr är den också ganska dyr, och de gånger jag varit förbi har den inte funnits i större storlekar än L, vilket gör att jag tvingats låta den hänga kvar. Jakten går vidare.

tisdag 28 augusti 2012

Sommarens läsning.

I höst kommer del fem i Karl Ove Knausgårds romansvit "Min Kamp" ut på svenska. Inte alls dumt. Jag sträckläste både del tre och del fyra i sommar, och även om trean stundtals var ganska seg - jag har överhuvudtaget svårt för barndomsskildringar har jag upptäckt - och fyran var grabbig i överkant så ändrar det inte på det faktum att det är ett väldigt fascinerande och välskrivet projekt. Jag väntar ivrigt på att se var det slutar. Och på vilka delar av livet de sista böckerna ska handla om. Har han exempelvis skrivit om sin tid på skrivarskola? Och kommer jag i så fall känna igen mig? En av de detaljer jag gillade bäst med del tre och fyra är att många av huvudpersonens osympatiska drag, det han fått kritik för på många håll under de gångna årens kulturdebatt, som här får sin förklaring. Besattheten av manlighet, rädslan för "feminisering"... Det ska bli spännande att ta del av fortsättningen.

Jag läste Jennifer Egans smått omtalade "Huliganerna Kommer På Besök", och utan att ha några jättehöga förväntningar blev jag faktiskt golvad av den. En briljant bok. Påminner en del om Tom Rachmans "De Imperfekta" i sin uppbyggnad; en serie fristående noveller med återkommande karaktärer som till slut bildar en större historia om livet, döden, slumpen och tidens gång. Avsnittet som består av sida efter sida av Powerpoint-bilder är briljant poetiskt berättad, och det avslutande kapitlet, som utspelar sig i framtiden, är den mest övertygande och jordnära sci-fi jag någonsin läst.

Harry Martinsons "Vägen Till Klockrike" (i en urgammal, blek och uppsprättad upplaga) har jag kämpat med hela sommaren. Inte alls en dålig bok, men lite för fragmentarisk, det är lite för tvära kast mellan luffaranekdoter, skrönor och långa filosofiska utläggningar. Eller så var jag helt enkelt inte upplagd för den.

Läsprojekt inför hösten:

 - Spridda texter av Oscar Wilde. Börjar med "The Picture Of Dorian Gray", som jag påbörjade för säkert tretton år sedan, men inte riktigt var redo för då. Nu njuter jag mig genom den.
 - Läsa ut "2666" av Roberto Bolaño, en bok som känns märkligt jobbig att plocka upp, trots att jag alltid har svårt att lägga den ifrån mig när jag väl börjat.

Vad läser ni?

söndag 19 augusti 2012

Nytt med Bill Fay.

Bill Fays första skiva, "Bill Fay", har snurrat ett par gånger de senaste veckorna. Den är väldigt trevlig. "Den felande länken mellan Nick Drake, Ray Davies och Bob Dylan", meddelar en säljande text på omslaget. Släng in Donovan där också så har du en rätt träffande liknelse, även om Fay är mer allvarlig än den vimsige Donovan. Under en visit till Pet Sounds igår upptäckte jag till min förvåning att Bill Fay är högaktuell med en ny skiva, "Life Is People". Wilcos Jeff Tweedy är involverad, och skivan innehåller också en cover av Wilcos "Jesus, Etc" som måste höras. Kanske höstens vackraste låt.

lördag 18 augusti 2012

Velocette - Fourfold Remedy.


"Velocette" - bandnamnet stod nedskrivet, bara ett av många, i mitt gamla anteckningsblock, det anteckningsblock där jag skrev ner band, skivor, filmer och böcker som verkade värda att kolla upp. Just det här anteckningsblocket har varit försvunnet i säkert tio år, men jag minns ändå flera av de namn som stod nedskrivna där, och Velocette var alltså ett av dem. Jag hade hört dem på P3 Pop som jag lyssnade på slaviskt, och även om Velocette kanske inte var något som direkt golvade mig så lät det bra nog för att sparas någonstans i medvetandet. Vem vet när jag skulle kunna få användning för dem?

Så hittar jag skivan "Fourfold Remedy" i en skivback på Myrorna. Först bläddrar jag förbi den. Omslaget skvallrar inte direkt om att det är storslagen twee vi har att göra med, det ser snarare ganska grungigt ut, med pissgula nyanser och ett omslagsfoto föreställande ett par suspekta flaskor. Men storslagen twee är det alltså. Det låter ungefär som om sångerskan i Lush backats av en producent med Phil Spector-ambitioner. Inte för att det direkt låter wall of sound, men det är mycket ljud, många instrument. Det låter intensivt, men aldrig ofokuserat. Melodierna står alltid i centrum. Och det är trevliga melodier. Fortfarande kanske inget som golvar mig, även om det är bra nära i ett par låtar.

fredag 17 augusti 2012

The Amazing och Alice B, live på Studion.

Jag var på Studion, Kulturhuset igår kväll, för att kolla på The Amazing. Det var fyra akter som spelade, men det var egentligen bara The Amazing jag var intresserad av. Jag är väldigt förtjust i deras debutskiva, som nog är en av de jag lyssnat allra mest på sedan jag köpte den vintern 2009, så jag tyckte verkligen det var på tiden att få uppleva deras svävande folkrock från en scen. De övriga artisterna hade jag ett mer svalt intresse för; Solen, Alice B och så något norskt skaband som jag inte ens minns namnet på. Solen hade redan spelat när vi kom dit, så jag kan inte säga så mycket om dem, däremot spelade Alice B när jag varit på plats i någon timme, och hennes konsert var verkligen något extra. Cynikern i mig sparkade bakut åt hennes hjärtat på utsidan-texter och enkla men drivna gitarrpop ("en svensk Patti Smith", tänte jag, "Håkan Hellström för folk som vuxit upp med Håkan Hellström istället för med Morrissey" tänkte jag) men det var så förbaskat skört, vackert, intensivt och stolt utfört att jag efter några låtar fann mig själv rörd till tårar. Cynikern i mig blev fullständigt övermannad.

"Det här är så mycket bättre än det har någon rätt att vara", sa jag till min bror mellan två låtar, och efter konserten kom en dam i femtioårsåldern fram till mig och ville veta vad jag menat med det. Hon hade stått precis bakom mig och hört det jag sa.
"Det var fantastiskt bra", sa jag. "Men det påminde mig väldigt mycket om det jag lyssnade på för ungefär tio år sedan, och jag trodde jag var färdig med den sortens musik. Jag blev överraskad av hur berörd jag blev av det", förklarade jag. Det slog mig senare att damen kanske var Alice B:s mamma. Jag skulle vilja lägga till några rader till den förklaringen. För det var något med Alice B som påminde mig om en enklare, svårare och vackrare tid. En tid då det fortfarande fanns något som kallades för "vackra förlorare", en tid då det viktigaste av allt inte var att vara lyckad eller att vara en entreprenör. Jag hoppas så innerligt att Alice B kan slå stort, att det finns en plats för hennes vackra, varma och välkommet ironibefriade popmusik i den här galna tiden vi kallar samtid. Det vore onekligen hoppingivande.

The Amazing då? Ja, tyvärr var det faktiskt lite av en besvikelse, och vi gick efter tre låtar. Det var lite för mycket strul med mixningen, lite för mycket svammel mellan låtarna, och det som kunde ha blivit en väldigt fin och stämningsfull konsert blev istället något ganska ofokuserat och pratigt. Men det kanske tog sig efter att vi gått, vad vet jag?

onsdag 15 augusti 2012

America.

Älskar texter som denna, som gör att jag får upp ögonen för juveler i skivsamlingen som jag tidigare missat. Jag har naturligtvis hört Simon & Garfunkels "America" tidigare, men aldrig verkligen lyssnat på den. Det är ju en fantastisk låt, egentligen, och den fick därför en hedersplats i morgonens iPod-playlist. Och vilken text!

måndag 13 augusti 2012

The Picture Of Dorian Gray.


Att skriva ut något är alltid ett mindre projekt. Alltid är det något som går fel. Exempelvis kan en färgpatron vara uttorkad, vilket ger alla utskrifter en grönaktig ton. Man kan också lägga fotopappret åt fel håll så bläcket inte fäster, utan istället flyter runt tills bilden är fullständigt oigenkännlig. Något här får mig att tänka på Oscar Wildes "The Picture Of Dorian Gray". Bilden fortsätter förvridas, Frank fortsätter vara den han är. 

söndag 12 augusti 2012


Jag har tidigare fått banning för att jag börjat prata om hösten redan i augusti - det är ju en sommarmånad! - men nu går det inte att hålla tyst längre. Man ser höstens närvaro överallt. I löven som redan börjat falla, i rönnbären som hänger i rodnande klasar, och i de ljumna vindar som känns som sarkasmer, fyllda som de är med kyliga undertoner. Och som vanligt välkomnar jag hösten. Åtminstone de första månaderna. Snöslask, kala träd och att fylla trettioett, allt det där som kommer i höstens fotspår, det kan jag klara mig utan. Men det som står precis vid dörren och stampar; bring it on.

Det här är också en höst som känns lite som barndomens höstar; skolstart, nya rutiner, allt det där. Jag ska tillbaka till jobbet på allvar i september, och det känns... märkligt. Både bra och dåligt. Fantastiskt skönt att få komma iväg och träffa vuxna människor om dagarna, men också sorgligt att lägga den här epoken bakom sig. En klyscha, men det känns verkligen som igår jag satt här och skrev om hur skönt det skulle bli att få vara ledig ett år, att bara få tillbringa dagarna med sitt barn. Sjätte september fyller han två. Tiden går. Och det är också sorgligt, förstås. Och fint.

Det har varit ganska jobbiga dagar, eller egentligen, ganska jobbiga nätter, den senaste veckan. Frank vaknar och är rädd, flera gånger per natt, och sedan vaknar han för dagen mellan klockan fem och sex, vilket är alldeles för tidigt även när natten varit okej. Så tidig morgon i kombination med en bedrövlig natt är förödande. Vad gör man? Det är väl bara att vänta ut det, antar jag.

I morse trotsade vi tröttheten och tog bilen till Vinterviken och Bondens Marknad. Vi köpte honung, sallad, bönor, bröd, blåbär, paprika och vitlök. Det var svindyrt, förstås, men man betalar väl dels för smaken, dels för upplevelsen. Hade jag obegränsad budget skulle jag handla all min mat på det här sättet. Aldrig mer behöva trängas i gångarna på Willys eller Coop. På kvällen lagade vi varma smörgåsar med rostad paprika, vitlök och olivolja. Parmesan på toppen, ett glas rött till. Gudomligt gott.


I övrigt: tröttheten tillåter inte så många utsvävningar, men jag läser Lukas Moodyssons "Tolv Månader I Skugga", som är fin och melankolisk, jag lyssnar på mina nya vinyler (se förra blogginlägget) och kanske allra mest på Anna Von Hausswolffs "Ceremony", som är årets hittills bästa skiva. Mer om den någon annan gång.

lördag 11 augusti 2012

Gårdagens vinylfynd.

Nitton skivor, tjugo kronor styck. Jag är nöjd. Mest nöjd, kanske, med Tim Hardin-skivan. Nu har jag att lyssna på ett tag. För övrigt tycker jag det är på tiden att mitt ofrivilliga blogguppehåll får ett slut.

onsdag 8 augusti 2012

Läslistan.

Böcker jag vill/ska läsa. Listan uppdateras kontinuerligt.

Georges Bataille - Ögats Historia
Sean Body - Wish The World Away: Mark Eitzel & The American Music Club
Bill Callahan - Letters To Emma Bowlcut

Raymond Carver - What I Talk About When I Talk About Love

Jennifer Egan - Huliganerna Kommer På Besök
Warren Ellis - Planetary
Johan Jönson - med. bort. in

A.L Kennedy - The Blue Book
Jack Kerouac - På Drift

Jack Kerouac - Big Sur
Karl Ove Knausgård - Min Kamp 2

Karl Ove Knausgård - Min Kamp 3
Karl Ove Knausgård - Min Kamp 4
Malcolm Lowry - Under Vulkanen
Lukas Moodysson - Tolv Månader I Skugga

Laurie Penny - Penny Red
Gun-Britt Sundström - För Lydia

Rob Young - Electric Eden: Unearthing Britain's Visionary Music

fredag 27 juli 2012

Jackie Washington - Morning Song.


 Det har varit dålig utdelning på loppmarknaderna i sommar. Det märks att det gått inflation i skrotletandet. Bara skräpet finns kvar. En eftermiddag åkte jag från Skärholmen till Slussen och finkammade alla mina stammisställen utan att hitta någonting av värde. Det var samma gamla mossiga dansbandsvinyler och Mr Music-samlingar som alltid. Men på Emmaus Vintage, den sista butiken jag besökte, gjorde jag faktiskt något av ett fynd. Jackie Washingtons fina "Morning Song",  utgiven på Vanguard 1967. Det är kanske inte en skiva du måste äga, men det är sympatisk folk soul som låter ganska exakt som omslaget ser ut, dessutom sjunger han om kaffe i hela två låtar av tolv, och jag är svag för låtar som nämner kaffe. Det är något med den där förankringen i det vardagliga som talar till mig. Andra anledningar till att leta upp "Morning Song": Bob Dylan-pastischen "Long Black Cadillac". Jackie Washingtons honungslena röst. De vackra stråkarna i "Clouds".


onsdag 25 juli 2012

Nytt med Neil Halstead i höst.

Varje höst är en Neil Halstead-höst (eller åtminstone en Mojave 3-höst) men den här hösten lite mer så, eftersom han släpper nytt i september. Det lilla utdraget ur en intervju på mojave3online.com här nedan bådar gott. Ord som "darker", "folky" och "violin" får mig att salivera. Sen har jag lyssnat massor på Mojave 3 senaste veckorna (fick dessutom hem "Ask Me Tomorrow" på hallmattan igår), så jag är verkligen i rätt stämning.
Ed: Your new album ‘Palindrome Hunches’ is coming out in August, is that still the plan?
Neil: Album is out september 12th
How would you describe it (compared to Oh Mighty Engine, for example)? How long have you been working on it? (from ‘Fy’)
I would say it’s a less whimsical record than OME. I think palindrome is much darker, it’s folky but the instrumentation with violin, piano and double bass open the sound up. I worked on the songs in different forms for a long time, i kinda couldn’t find a way to record it that i liked for quite a while

söndag 22 juli 2012

Musik - hur, när, varför och vilken?

I skrivandets stund har jag, enligt mitt register på skivsamlarsidan www.pop.nu, 2389 skivor. Det skriver jag inte för att skryta, utan för att illustrera ett faktum som gnagt i mig ett tag (vilket mitt ältande av frågan här på bloggen säkert tydliggjort).

Jag kommer förmodligen aldrig att sluta köpa skivor, och jag har ändå redan idag för många för att jag ska kunna ha en relation till dem alla. Här finns för mycket musik för att jag ska kunna ha en känslomässig bindning till allt, för många för att jag ska kunna ha en mer utförlig uppfattning om den än, typ "lågmäld folk" eller "brusig electronica". Det blir istället några skivor varje år som verkligen gör intryck och följer med mig genom historien, medan resten blir reducerat till något slags bakgrundsbrus. Musik jag lyssnat mer på blir mer tydligt förankrad i berättelsen om mitt liv, och jag får därför oftare anledning att återvända till dem. Vilka skivor det blir beror nästan uteslutande på hur mycket jag har lyssnat på de skivor jag köpt, och det handlar inte nödvändigtvis enbart om hur bra respektive skiva är. Jag har funderat mycket på det där.

Vad är det som får mig att lyssna på en skiva, och vad får mig att lyssna på den igen? Och igen? Jag kom fram till följande:

Nyhetens behag. Naturligtvis. En nyinköpt, olyssnad skiva får ju automatiskt minst en lyssning. Det är de kommande lyssningarna som är svårare att garantera. De måste förtjänas.

Priset. Har jag köpt en skiva för nära tvåhundra kronor, på vinyl, ger jag den nästan alltid fler lyssningar än om jag köpt samma skiva på cd för en tia på Myrorna. Det handlar om något så simpelt som att vilja få valuta för pengarna. Men det finns naturligtvis undantag.

Exklusivitet. Jag har en skiva med psykedeliska punkbandet The Secret Syde som jag lyssnat rätt mycket på. De är helt okej, men inte fantastiska. De verkar i en genre jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Men jag lyssnar av den enkla anledningen att det är en svårfunnen skiva, lite av ett samlarobjekt. Att inte lyssna känns som en kränkning av de människor som letar efter den.

Andras omdömen. Om människor jag litar på säger eller skriver något uppskattande om en skiva blir det nästan garanterat minst en extra lyssning. Grupptryck kan vi kalla det.

Nya ingångar.  Att läsa om en skiva kan ju också ge nya den nya dimensioner. Jag kanske inte tänkt på det fantastiska gitarrspelet som ägnats ett helt kapitel i den där boken om brittisk folkrock jag har liggande på nattduksbordet, men har jag läst om det vill jag naturligtvis höra det också.

Konsert. Ska jag se en artist på scen inom en nära framtid blir det ett helt gäng extra lyssningar. Ett liveframträdande är ju alltid trevligare med musiken färsk i minnet.

Personlig kontext. Ibland faller det sig så att en skiva passar väldigt bra som ljudspår till något just nu pågående, endast av den anledning att den tidigare spelats vid ett liknande tillfälle, och att det tillfället på något vis är positivt laddat. Under hur många barnvagnspromenader har jag inte lyssnat på Apples In Stereos "Her Wallpaper Reverie" bara för att det finns ett sånt fint minne av en sådan promenad, med sovande barn, den första varma vårsolen mot ansiktet och Apples In Stereo i lurarna?


Kombination med annan kulturell upplevelse. Den här punkten är lite av en förlängning av den föregående. När en skiva passar väldigt bra ihop med en roman jag läser blir det genast fler lyssningar. Exempelvis kan jag nämna att Patrick Wolfs "Lycantrophy" var nästan skrämmande lämplig tillsammans med Tatiana Tolstojas "Därv", en roman om människor med djursvansar i ett postapokalyptiskt Ryssland, liksom Midlakes "The Courage Of Others" mörka, jordiga sound förstärkte min upplevelse av John Steinbecks "Öster Om Eden".

Naturligtvis är inte detta någon exakt vetenskap, en skiva kan komma långt på att enbart vara väldigt bra och inte uppfylla några av ovan nämnda kriterier i övrigt. Men jag ser helt klart ett mönster.

måndag 16 juli 2012

A blast from the past.

I Karlskoga, hos min mamma, ramlade jag över barnboken "Lille Viggs Äventyr På Julafton" av Viktor Rydberg. Jag har starka minnen av den här boken från min barndom, och framförallt då bilden nedan. Egentligen kanske bara av bilden nedan, för själva berättelsen minns jag ingenting av.

Till saken hör att mamma brukade berätta om hur rädd hon var för att gå till jordkällaren hos mormor och morfar när hon var liten. Som barn föreställde jag mig alltid att det var precis så här det såg ut där nere, i jordkällaren, trots att jag varit där flera gånger och med egna ögon sett att det såg ut... tja, ungefär så här, men lite annorlunda.

Jag har tänkt mycket på bilden senaste åren och undrat var jag sett den. Ibland har jag rent av trott att jag själv fantiserat ihop den. Skönt att se att den faktiskt finns på riktigt.


söndag 15 juli 2012

Hälsningar från skogen.

"Här gick pappa mycket när han var liten", berättade jag för Frank när jag skjutsade vagnen längs med Svartälven på väg upp mot E18. Jag harklade mig och korrigerade: "Här gick JAG ofta när jag var liten". Regnet hängde som en hinna i luften, eller så var det bara väldigt fuktigt. Vi hade promenerat runt i kvarteret en stund utan att se en människa. Det var onsdag och de som hade semester var bortresta och de som inte hade det var på jobbet. Gräsmattorna hade börjat växa sig höga i vissa trädgårdar, garageuppfarterna stod tomma. Det var en spökstad. Vi hade kommit hem till en spökstad. Karlskoga har kanske aldrig, åtminstone inte under min uppväxt, varit en särskilt livlig plats, men de senaste åren har det verkligen blivit en spökstad. Flera av de hyreshus som jag bott i mellan arton och tjugofem är rivna. Där finns nu inget annat än grus, sten och bråte. Alla gamla vänner, med några få undantag, har lämnat stan. Tioåringarna har blivit tjugoåringar, och jag kände inte igen en människa när jag gick runt i centrum. En vän till en gammal vän gick förbi med en barnvagn, men det var allt. Vi har aldrig hälsat förr, och vi hälsade inte nu.



 Men det var ändå ett par trevliga dagar. Naturligtvis fint att träffa familjen och att Frank fick återse sina farföräldrar, sin gammelfarfar och gammelfarmor. Men det där lugnet som jag trott skulle infinna sig, de där berättelserna andra hemvändande föräldrar berättat, om barnpassning, om maratonläsning i solstolen, det ville sig inte riktigt, tyvärr. Nog fick jag hjälp med barnpassning alltid, men min egen sinnesro lös med sin frånvaro, och i den där tredje delen "Min Kamp" jag packat med blev nog bara ett par tre sidor lästa.

måndag 9 juli 2012

King Creosote!

Igår lyssnade jag på fina "KC Rules OK" för första gången på, tja, ett par år iallafall. Ett lustigt sammanträffande, för idag hör jag, via Lisa Milbergs blogg på PSL, en ny låt med den älskvärde skotten. "Ankle Shackles" är King Creosote på lite dystrare (och längre!) humör, och fint som snus är det. Elva minuter ren njutning. Lyssna ni också, här. 

onsdag 4 juli 2012

En Spotify-lista.

Gjorde en lagom kort playlist (40 minuter) med drömska pianoslingor, knastrande elektronik och harmonisk stämsång. Inget revolutionerande, men värt att vila öronen på.


söndag 1 juli 2012

Musette, Tvärvägen och förkylning.

Idag kan en hålla sig för skratt. Över bara en kväll (en i övrigt trevlig kväll på Kulturhusets terrass, med min bror, ett par öl, en laxsmörgås, Musette, Tvärvägen och Next Stop: Horizon, där åtminstone de första två gjorde förstklassiga spelningar - jag har ingen relation till Next Stop: Horizon, så jag tittade aldrig på dem) landade en förkylning och slog rot i mig. Jag somnade rosslig, och vaknade alldeles öm och svullen i bihålorna. Förmodligen lätt bakfull också, men det var, och är, svårt att utröna var förkylningen slutar och eventuell baksmälla tar vid.


Spelningarna då? Jo, Tvärvägen gjorde en helt perfekt middagsspelning. Deras melankoliska men harmoniska små visor passade perfekt till eftermiddagssol, en kall Hoff och en laxsmörgås, samtidigt som de är emotionellt drabbande och därmed allt annat än bara bakgrundsmusik.

Musette var, vilket för mig som bara upplevt dem på skiva var ganska överraskande, betydligt rivigare, mer underhållande och, ja, plojigare. Joel Danell flirtar med någon slags fryntlig folkparksimage, och det skulle lätt kunna bli irriterande, men är faktiskt riktigt charmigt och upplyftande. Särskilt som det aldrig går ut över musiken, som är lika vackert medryckande som på skiva. Jag minns inga titlar i huvudet, men jag tyckte framförallt om en låt som nästan påminde om Sonic Youths mest skramlande konsertstunder, med en förstärkt gitarr som lät som en döende elefant. Effektfullt.

Nu: hett vatten, citron och honung, och hoppet om en ljusare morgondag.

onsdag 27 juni 2012

Samtidigt i samtiden.

Det är väl ganska talande för samtiden att stekarhousemännen i Swedish House Mafia säljer ut arenor tre dagar i rad och orsakar kaos hos biljetthandlarna SAMTIDIGT som de får hundratusen (i... tja, bidrag?) av Stockholms Stad. Strössel på glassen, liksom.

Jag vill inte vara med längre. Jag kryper längre ner mellan pärmarna i Rob Youngs "Electric Eden" och lyssnar på Sandy Denny, John Martyn och Fairport Convention istället. Ibland behöver man påminna sig själv om att en annan värld har funnits, att en annan värld är möjlig.

lördag 23 juni 2012

The Bells - Threads.


Även om jag inte skriver om allt jag lyssnar på längre består min diet fortfarande av en "ny" skiva om dagen. Då jag inte har fantastiskt mycket ledig örontid att förfoga över blir det rätt sällan en skiva ges den uppmärksamhet den förtjänar. Men "Threads" av The Bells är faktiskt ett undantag. Det fanns något i den som fångade mig direkt, och så har den pockat på uppmärksamhet och därefter spelats, varje dag, ibland flera gånger i rad. Vad är det som drabbar mig så med "Threads"? Det är nog en kombination av de välbekanta med svårplacerat svajiga gitarrerna (jag tänker Johnny Marr, jag tänker new wave, jag tänker Television) och de lika uppgivna som uppriktiga texterna; texter om livet som det är de här åren då saker och ting lugnat ner sig, då tempot lagt sig, då allting ändå snurrar så mycket fortare än det gjorde förr. Ja, det är en sorgsen skiva, men på ett närmast fatalistiskt vis. Det blir som det blir, det gick som det gick, och så får det vara. Och det finns något varmt, skimrande och hoppfullt över musiken, även när den är melankolisk.

Att det finns kopplingar till The Bear Quartet (Peter Nuottaniemi spelar bas och skriver texter även där) hörs, både i texterna och i ljudbilden, som nog allra mest påminner om "Everybody Else", Bear Quartets allra mest sakrala stund.

Men det är nog framförallt just texterna som får mig att återvända. För första gången på länge känner jag mig manad att öppna konvolutet, läsa och försöka tolka. Sista spåret, "Looking For A Career" är makalöst, både musikaliskt och textmässigt. Berättarjaget sitter på arbetsförmedlingen och räknar upp allt han skulle kunna vara och göra, från konkreta yrken som tidningsutdelare och nattportier, till mer abstrakta sysselsättningar som att vara en sång som spelas mellan radiostationerna eller "a cross on the map, showing where we've been and why there's no going back". I sångens sista rader övergår den från poesi till ren och krass socialrealism:

"None of this I said
In that office
Looking for a job
is my career"

Black Mirror.


 Såg precis sista episoden av "Black Mirror", den briljante Charlie Brookers (skapare av bland annat "Big Brother" möter zombieapokalyps-serien "Dead Set") allegori över vårt moderna kommunikationssamhälle. Fruktansvärt bra, och så väldigt imponerande hur alla tre delar var så olika, och ändå lyckades förmedla samma paranoida känsla av att det här ju faktiskt kan hända, att det inte alls är långt borta, att storebror redan ser oss. Charlie Brooker är ett namn jag kommer ha vett att hålla utkik efter i framtiden.

lördag 16 juni 2012

--

Dagar som denna är jag väldigt glad att jag inte alls bryr mig om sport.

torsdag 14 juni 2012

Två saker som gör mig lite illa till mods.

1. Den myshurtiga stämningen i Aftonbladets liverapportering från Breivik-rättegången. Herregud, folk beter sig som om det vore en rapport från schlagerrepetitionerna. Ett av de senare årens vidrigaste brott reduceras till ett lustigt spektakel för hela familjen.

2. Att både Annie Lööf och Göran Hägglund i partledardebatten härom dagen följde upp Jimmie Åkessons rant om nationaldagsfirande (vilket för övrigt lät som om valfri kommentarsfältsherre utrustats med talpedagog och fått sitt "man får inte vifta med sveskna flaggan i det här ladnet lengre för då ä man ju rasits!!!1" omskrivet till finrumssvenska) med anföranden inledda med: "Jag älskar Sverige..."

Vad fint hörni, det gör jag med. Och det är inget fel i det. Tanken var säkert god. Men när de yttrar de orden direkt efter Jimmie Åkessons anförande innebär det att de på ett olustigt övertydligt sätt anpassar sig till Åkessons retorik. Det blir en slags bisarr tävling i vem som kan älska Sverige mest, och vem som kan göra det på rätt sätt. Att ge sig in i den tävlingen är att ge Åkesson orimligt stor betydelse. De låter Åkesson svinga dirigentpinnen och sjunger samstämmigt med i Sverigedemokraternas kör. Det är faktiskt ganska äckligt.

En låt #20.


British Sea Power - It Comes Back Again


För att räkna upp vad jag vet om British Sea Power behöver jag inte ens använda min ena hands alla fem fingrar. De har aldrig riktigt intresserat mig tidigare, vilket mycket väl kan bero på att jag blandat ihop dem med både The Seahorses och Ocean Colour Scene. Det är något med de där sjöblöta namnen som lockar till förväxling.

Jag vet egentligen fortfarande inte hur British Sea Power låter, trots att jag lyssnat på deras "Man Of Aran" en hel del de senaste dagarna. Det är otroligt fin skiva, men den är inte, har jag läst mig till, talande för hur bandet vanligtvis låter. Skivan är ett nyskrivet soundtrack till en film från 30-talet, ungefär som Pet Shop Boys gjorde med "Battleship Potemkin" ni vet.

Musiken på "Man Of Aran" är fantastiskt vacker, rör sig någonstans mellan ambient och postrock, ömsom storslagen och bombastisk, ömsom försiktigt sprakande. Ibland dånar det som industrirock, men oftast är det svepande stråkar och bedårande melodier som fortsätter och fortsätter och fortsätter, som vågorna på ett lagom upprört hav. Mest betagen är jag av "It Comes Back Again". Lyssna bara. Visst är det här så mycket större än man förväntar sig av ett par indierockare från Brighton?


 

onsdag 13 juni 2012

Promenade in green.

Jag älskar att det är så grönt kring vårt nya hem. Det här är utsikten från vårt sovrumsfönster (samt lite av sovrumsinteriören). Tidigt på morgonen kan man höra tuppen gala från 4H-gården intill, och det känns nästan som att vara på landet. Endast bruset från Örbyleden stör illusionen. Men det här är nog så nära det bästa av två världar man kan komma, känns det som.


De senaste dagarna har till stor del ägnats åt vidare utforskande av omgivningarna, inklusive ett besök på omskrivna restaurangen Cevicheria Aji Y Ajo. Den var verkligen ingen besvikelse. Till lunch serverades den godaste lammgryta jag någonsin ätit, tillsammans med en sallad dressad med stark koriandervinägrett, också den bland det godaste jag ätit i salladsväg. Har inga bilder därifrån tyvärr, men mat ska ätas, inte tittas på, så befinner ni er i krokarna, gå dit.

I måndags eftermiddag upptäckte jag ett alldeles bedårande grönområde fem minuters promenad från vår gata. Det lummiga gamla radhusområdet har jag känt till sedan tidigare, men att det alldeles bortom skulle finnas grön ängsmark, alléer av ek och kastanj, skogsdungar, ja, precis den sortens natur jag är så svag för, det får man nog lov att betrakta som en positiv överraskning.
 

Ladybird, Ladybird.


Även om det finns undantag som "Looking For Eric", och även om det i så gott som varje film finns varma och upplyftande scener, är det knappast för sina feel good-filmer Ken Loach gjort sig ett namn.

Baksidetexten på "Ladybird, Ladybird" lyder som följer: "Maggie har gått från det ena destruktiva förhållandet till det andra i hela sitt liv. Resultatet är fyra barn, med fyra olika fäder. Efter en eldsvåda beslutar socialen att ta ifrån henne barnen för att hon anses olämplig som förälder. Men Maggie har hittat sitt livs kärlek och hennes liv tar en ny riktning. Hon tar upp kampen med byråkraterna för att göra sin familj hel igen".

Jag tror jag stirrade mig blind på det där med "ny riktning", för jag hade väntat mig en hjärtvärmande historia om en person som konfronterade sina gamla demoner, återuppbyggde sitt liv och segrade mot samhällets och omgivningens föreställningar och fördomar. Så fel jag hade. "Ladybird, Ladybird" är nog det mest förhäxande nattsvarta jag någonsin haft missnöjet att behöva titta på. Maggies varje försök till förändring slås brutalt ner, hennes bakgrund står ständigt i vägen för möjligheten till ett meningsfull morgondag. En nedåtgående spiral där den enda ljusningen kan anas i slutscenens handslag. Och den lilla brasklappen, sluttexten som förklarar att saker åtminstone blev något bättre sen, känns mest som ett slag ansiktet. Jag hade gärna velat sett även detta dramatiseras. Det hade behövts efter det vältrande i ångest och social misär filmen i övrigt utsatt oss för.

Men; fantastisk film, givetvis.

söndag 10 juni 2012

Manchesterkavajen, och lite annat.

Jo, jag köpte ju den här fulsnygga Paul Smith-manchesterkavajen för en hunka på Tradera härom veckan. Jag gillar att den får en att se ut som en gammal gymnasielärare som fastnat i 70-talet, alternativt (det är bara skinnlapparna på armbågarna som saknas) en småstadsjournalist. Det känns som en stil för mig. Att klä ner mig klär mig rätt bra. Och att pengarna gick direkt till ett katthem på Gotland kändes också sympatiskt och fint. Win-win, som man säger.


Annars? Jo, jag har haft ett par fina dagar. Jobbade torsdag och fredag, vilket till största delen var harmoniskt och trevligt. Jag har mest besvarat mail och lyssnat på skivor. På fredagen nöjde jag mig med en snabb smörgås till lunch och flanerade mig genom den timme som blev över. Stannade till på Rönnells som hastigast, och som vanligt blev jag så fullständigt överväldigad av allt jag eventuellt ville ha att jag inte köpte någonting alls, inte förrän jag hamnade i samspråk med Ulrika vid kassan och fick syn på nya skivan med Musette, "Drape Me In Velvet", samt Patrik Torssons "Kolväteserenader", som jag letat efter ett tag. Skivor kan jag köpa till synes urskiljningslöst. Jag ångrade mig nästan när jag mindes att jag skulle ut och äta med min vän Åsa på kvällen. Att ha med sig vinylskivor ut i fyllan, villan och folkvimlet är sällan bra för vinylskivorna, vilket det stora vecket i omslaget till min Sea Of Bees-skiva vittnar om. Men den här kvällen gick det bra. Min Musette-vinyl klarade sig oskadd, Bara Bistro Bar var lugnt, det fina vädret drog folk från pubmörkret till uteserveringarna, och det var faktiskt väldigt skönt. En av de negativa aspekterna av att jobba mitt i stan istället för på Stora Essingen är att det aldrig, aldrig går att dra sig undan eller ha det tyst omkring sig. Där blev Bara Bistro Bar lite av en fristad för en stund.  Efter några glas öl gick vi snett över gatan till Carmen, för gamla tiders skull. Där doftade toalettspray, precis som förr, och det kändes nästan hemtrevligt.

Dagen efter var alls ingen dagen efter, för jag hade kommit hem redan vid tolvtiden och vaknade utvilad och pigg på morgonen. Mikaela, Frank och jag gjorde ett försök att gå till det nya caféet Lokalrätten, som ska servera våfflor. Tyvärr var det inte öppet den här gången heller - det var inte vårt första försök - , så vi fick moloket lomma tillbaka hem. Men annars var det en lugn och behaglig dag. Och Frank fick sin första kusin också, icke att förglömma!

Idag har jag jobbat igen. Det är alltid märkligt att sitta på ett folktomt kontor mitt i city. Jag känner mig alltid som en inkräktare. Men det är trevligt också. Idag var jag otroligt effektiv, och jag under de fyra timmar jag jobbade hann jag med att lyssna igenom fler skivor än jag vanligtvis hinner med på en hel dag. Unnade mig en tripp till Kulturhuset efteråt. Precis som på Rönnells blir jag där så överväldigad att jag sällan vet vad jag vill ha med mig därifrån, men idag lånade jag med mig en novellsamling med Richard Yates och den där boken om brittisk folk jag skrev om för några månader sedan. Det vore trevligt att hinna läsa några fler sidor om Vashti Bunyans vandring genom ett oförstående England just nu, men det lär jag knappast orka...

torsdag 7 juni 2012

The Ladybug Transistor - Beverly Atonale.


 Ibland har man medvind. Som idag, efter jobbet. Jag brottades med mig själv en stund. Skulle jag åka direkt hem, eller göra en snabb avstickare till Myrorna? Det fick bli Myrorna. Och se, där i skivbacken stod den. The Ladybug Transistors "Beverly Atonale", en skiva jag tänkt köpa ett bra tag, men aldrig lyckats hitta till ett rimligt pris. Här kostade den trettio kronor, en tia mer än vad som är brukligt hos Myrorna, men ändå klart överkomligt. Nu har jag bara hunnit med en lyssning, men det låter lovande. Betydligt mer lo-fi än på min favorit med bandet, ljuvligt barockpoppiga "The Albemarle Sound", men likväl väldigt bra. Stundtals påminner det mig faktiskt lite om Bear Quartets tidigaste skivor. Mer i sound än i attityd, men ändå. Den här ska jag lyssna på imorgon när jag besvarar jobbmail.

tisdag 5 juni 2012

Dagmammevalet.

Igår var vi ute på dagmammejakt. Vi besökte två på förmiddagen och en på eftermiddagen. Det var, helt otippat,och helt ologiskt, ett hjärtslitande arbete. De verkade vara mycket duktiga och engagerade alla tre, men vi fastnade mest för den sista, och det är också där Frank kommer tillbringa några timmar varje vardag i höst.

Och så långt känns allt väldigt bra. Där kommer han ha det bra, och vi kan lämna honom och känna oss trygga med att han har allt han behöver. Franks dagmamma verkar vara en hjärtlig, trygg och glad kvinna. Frank tyckte om henne från första sekunden.

Men de andra två, de som blev över... Det känns så orimligt sorgligt att ha valt bort dem. Mycket sorgligare än jag hade räknat med. Vi bjöds till deras hem, pratade, umgicks och skrattade ihop en stund, för att sedan besluta att de tyvärr inte är lämpliga att ta hand om vårt barn. Nej, så är det ju inte alls - egentligen. Vi anser ju bara att någon annan råkar vara ännu lite bättre lämpad.

Men det hindrar inte det här dåliga samvetet från att gnaga på mig då och då. För jag inbillar mig, i mina svagaste stunder, de där stunderna där jag blir som mest självmedveten, de där stunderna av kombinerat storhetsvansinne och samvetskval, där jag hyser allt för stark tro på min egen betydelse i andra människors liv, att det är precis så de där två överblivna dagmammorna kände sig:

Bortvalda. Bortkastade. Inte tillräckligt goda människor för att få ta hand om vår fantastiska pojke.

Eller kanske är det just det där sistnämnda som gör det svider så orimligt mycket i mig: jag vet ju hur fantastiskt det är att få umgås med detta underbara barn.

Och nu har vi bestämt att de här två dagmammorna inte ska få chansen att göra just det.

Det känns som att ha begått ett brott.

måndag 4 juni 2012

Harry Martinson och vinylskivorna.

"Den goda cigarren däremot, den krävde sin tid, krävde samling och lugn. Den höll lasten själv inom tillbörliga gränser, just genom den ritual den krävde för att dess njutningsvärde skulle bli det bästa möjliga".

Harry Martinson jämför cigaretter och cigarrer i "Vägen Till Klockrike". Det första som slog mig var att det påminner väldigt mycket om jämförelsen mellan vinyl och cd/mp3.

söndag 3 juni 2012

Ett gäng skivor.



The Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Wild Beasts - Smother
Ballboy - A Guide For The Daylight Hours
Bryan Ferry - These Foolish Things
The Grand Opening - This Is Nowhere To Be Found
The Grand Opening - In The Midst Of Your Drama
Emmylou Harris - Hard Bargain
Liz Phair - Exile In Guyville
Early Day Miners - All Harm Ends Here
Nick Lowe - Jesus Of Cool
Rufus Wainwright - All Days Are Nights: Songs For Lulu
Elliott Smith - New Moon


Ja, det här är de nya skivor jag har lyssnat på de senaste veckorna. Eller lyssnat och lyssnat, rätt mycket har passerat genom högtalarna/hörlurarna, vidare genom öronen och huvudet, utan att lämna något bestående intryck. Inte för att det är dålig musik (åtminstone inte i majoriteten av fallen) utan för att jag helt enkelt haft lite för fullt upp, koncentrerat mig för lite, i många fall inte ens lyssnat igenom hela skivan. Ska man se det från den mörka sidan så är det här en oroande i trend i mitt musiklyssnande, vilket trogna läsare läst både en och två gånger. Ska man se det från den ljusa sidan har jag en väldig massa fina skivor att lära känna bättre i framtiden.