1. Den myshurtiga stämningen i Aftonbladets liverapportering från Breivik-rättegången. Herregud, folk beter sig som om det vore en rapport från schlagerrepetitionerna. Ett av de senare årens vidrigaste brott reduceras till ett lustigt spektakel för hela familjen.
2. Att både Annie Lööf och Göran Hägglund i partledardebatten härom dagen följde upp Jimmie Åkessons rant om nationaldagsfirande (vilket för övrigt lät som om valfri kommentarsfältsherre utrustats med talpedagog och fått sitt "man får inte vifta med sveskna flaggan i det här ladnet lengre för då ä man ju rasits!!!1" omskrivet till finrumssvenska) med anföranden inledda med: "Jag älskar Sverige..."
Vad fint hörni, det gör jag med. Och det är inget fel i det. Tanken var säkert god. Men när de yttrar de orden direkt efter Jimmie Åkessons anförande innebär det att de på ett olustigt övertydligt sätt anpassar sig till Åkessons retorik. Det blir en slags bisarr tävling i vem som kan älska Sverige mest, och vem som kan göra det på rätt sätt. Att ge sig in i den tävlingen är att ge Åkesson orimligt stor betydelse. De låter Åkesson svinga dirigentpinnen och sjunger samstämmigt med i Sverigedemokraternas kör. Det är faktiskt ganska äckligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar