Dagmammevalet.

Igår var vi ute på dagmammejakt. Vi besökte två på förmiddagen och en på eftermiddagen. Det var, helt otippat,och helt ologiskt, ett hjärtslitande arbete. De verkade vara mycket duktiga och engagerade alla tre, men vi fastnade mest för den sista, och det är också där Frank kommer tillbringa några timmar varje vardag i höst.

Och så långt känns allt väldigt bra. Där kommer han ha det bra, och vi kan lämna honom och känna oss trygga med att han har allt han behöver. Franks dagmamma verkar vara en hjärtlig, trygg och glad kvinna. Frank tyckte om henne från första sekunden.

Men de andra två, de som blev över... Det känns så orimligt sorgligt att ha valt bort dem. Mycket sorgligare än jag hade räknat med. Vi bjöds till deras hem, pratade, umgicks och skrattade ihop en stund, för att sedan besluta att de tyvärr inte är lämpliga att ta hand om vårt barn. Nej, så är det ju inte alls - egentligen. Vi anser ju bara att någon annan råkar vara ännu lite bättre lämpad.

Men det hindrar inte det här dåliga samvetet från att gnaga på mig då och då. För jag inbillar mig, i mina svagaste stunder, de där stunderna där jag blir som mest självmedveten, de där stunderna av kombinerat storhetsvansinne och samvetskval, där jag hyser allt för stark tro på min egen betydelse i andra människors liv, att det är precis så de där två överblivna dagmammorna kände sig:

Bortvalda. Bortkastade. Inte tillräckligt goda människor för att få ta hand om vår fantastiska pojke.

Eller kanske är det just det där sistnämnda som gör det svider så orimligt mycket i mig: jag vet ju hur fantastiskt det är att få umgås med detta underbara barn.

Och nu har vi bestämt att de här två dagmammorna inte ska få chansen att göra just det.

Det känns som att ha begått ett brott.