tisdag 24 december 2013

God jul.

God jul på er kära läsare. Inläggen här är sporadiska och undermåliga numera. Det ska bli bättring. Vi ska bara få till en flytt först. Lasset går 27:e december, så vi firar jul i kartonger, men det går bra det också. Årets finaste julklapp är att vi aldrig mer behöver höra våra grannar igen, åtminstone inte just de här grannarna. Det är värt mer än allt annat, näst efter god hälsa och fred på jorden. Ta hand om er så hörs vi snart!

måndag 23 december 2013

Årets bästa skivor 2013, del 5.


 Ossler - Stas

Är egentligen ingen stor kännare av depprock, men när den görs så sublimt som Ossler gör den på "Stas" är jag ett stort fan. "Stas" är ett fotoalbum där allt, även de ljusa minnena, är fläckade av uppbrottets tårar. Innehåller också en av årets allra starkaste låtar, "Solen Och Ängeln" som med sin "Five Years"-influerade stegrande melodi får en att lätta från marken.

onsdag 18 december 2013

Skivor säljes.

Cd-skivor säljes!

Comet Gain - Realistes - 40 kr
Cat Power - The Greatest - 40 kr
Cat Power - Moon Pix - 40 kr
David Bowie - Low - 30 kr
David Bowie - Ziggy Stardust - 30 kr
John Lennon - Plastic Ono Band - 30 kr
New Order - Power, Corruption & Lies - 30 kr
New Order - Low-Life - 30 kr
New Order - Technique - 30 kr
Spiritualized - Pure Phase - 40 kr
Ladybug Transistor - Argyle Heir - 40 kr
The Mighty Roars - Swine & Cockerel - 20 kr
Velvet Underground - Loaded - 30 kr
The Beatles - Rubber Soul - 40 kr
Colin Blunstone - Ennismore - 30 kr
Arab Strap - Monday At The Hug & Pint - 40 kr
Van Morrison - Astral Weeks - 40 kr
Van Morrison - His Band And The Street Choir - 40 kr
Van Morrison - Tupelo Honey - 40 kr
Van Morrison - Veedon Fleece - 40 kr
Weekend - la Varieté - 40 kr
Al Wilson - Searching For The Dolphins - 40 kr
Neil Young - On The Beach - 40 kr
Neil Young - Tonight's The Night - 40 kr
Neil Young - After The Gold Rush - 30 kr
Neil Young - Harvest - 30 kr
Bruce Springsteen - Darkness On The Edge Of Town - 30 kr
Bruce Springsteen - Born To Run - 30 kr
Sonic Youth - The Eternal - 40 kr
The Clash - London Calling - 30 kr
Ride - Nowhere - 40 kr
The Clientele - God Save The Clientele - 40 kr
Mamas & The Papas - The Papas & The Mamas - 30 kr
Orange Juice - You Can't Hide Your Love Forever (Japansk utgåva) - 40 kr
David Sylvian - Secrets Of The Beehive - 40 kr
The Go-Betweens - Tallulah - 40 kr
The Jam - The Gift - 30 kr
Elton John - Madman Acros The Water - 30 kr
Miles Davis - Sketches Of Spain - 40 kr
Miles Davis - Bitches Brew - 50 kr
Miles Davis - Kind Of Blue - 40 kr
Paul McCartney - RAM - 30 kr
Junior Boys - So This Is Goodbye (Promo) - 20 kr
The Clientele - The Violet Hour - 40 kr
Forward Russia - Give Me A Wall - 30 kr
Håkan Hellström - Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg - 30 kr
Galaxie 500 - This Is Our Music - 40 kr
Lloyd Cole - Lloyd Cole - 20 kr
Lloyd Cole - Don't Get Weird On Me Babe - 20 kr
Lloyd Cole & The Commotions - Rattlesnakes
Lloyd Cole & The Commotions - Mainstream

+ frakt

Lämna en kommentar i kommentarsfältet eller skicka ett mail till sorensen punkt niklas @gmail.com vid intresse.

söndag 15 december 2013

Årets bästa skivor 2013, del 4.


Håkan Hellström - Det Kommer Aldrig Va Över För Mig


Ja, det hade ju känts bra att ha varit klar med Håkan Hellström vid det här laget. Många verkar ju onekligen vara det. Det här är väl hans minst omkramade skiva hittills, och det med rätta kan jag tycka. Men det innebär inte alls att den är dålig. Den innehöll några av hans allra bästa låtar. Sånger som "Valborg" och "Fri Till Slut" har en framtid i svensk popkanon och är för mig för alltid ljudet av en vår.

torsdag 12 december 2013

Årets bästa skivor 2013, del 3.


Oddjob - Jazzoo

Jazz för barn! Om djur! Och det är, självklart, lysande, och självklart lika bra för oss vuxna. Klurigt, fyndigt, svängigt ibland och stämningsfullt ibland. "Kängurun" går varm på dansgolvet hemma i Hökarängen.

onsdag 11 december 2013

Årets bästa skivor 2013, del 2.


Daft Punk - Random Access Memories

"Random Access Memories" är en sån där skiva. En sån där som aldrig riktigt går att lyssna på på samma sätt igen. Som är så tätt förknippad med ett par specifika veckor under ett specifikt år att den enda funktion skivan i framtiden kommer kunna fylla är som tidsmaskin. Men om man bortser från allt sånt, om man tycker att musik, trots allt, gärna kan få vara som en dagslända om den lever tillräckligt intensivt när den väl lever, då är "Random Access Memories" ändå en skiva som lämnat avtryck.

tisdag 10 december 2013

Årets bästa skivor 2013, del 1.

Bubblare:

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra - The Reason Why Vol. 1
Säkerligen en skiva som förtjänar en högre placering, men jag har lyssnat så mycket på jazz det här året att allt liksom flyter ihop. En skiva som lär växa ytterligare med tiden.


ASS - 4

En skiva för skogspromenaden, men jag har inte haft någon skog att promenera i, och därför har den inte riktigt kommit till sin rätt. Också en skiva med potential att växa.

King Creosote - Sure & Steadfast


Kungen är ju alltid Kungen, och här fanns en hel del fina låtar, men också en hel del som låter som de lite tråkigare delarna av hans karriär, där hans vackra röst blir nästan inställsamt söt, och musiken liksom bara är.

söndag 1 december 2013

Gustaf Rune Eriks - Städer Och Skeenden.

Gustaf Rune Eriks är inte den bäste författare jag läst, men just nu känns han som precis den författare jag letat efter hela livet, utan att riktigt veta att jag faktiskt letat efter honom.

Det var förra sommaren jag snubblade över hans "Städer Och Skeenden" i en boklåda - ja, bokstavligen en låda med böcker - som stod utställd på gatan i Sandsborg. Böckerna var gratis, det var mest skräp, men jag tyckte om titeln "Städer Och Skeenden" så jag plockade ner den i väskan. Först nu, ett och ett halvt år senare, har jag börjat läsa. Och jag blev tagen direkt. Här finns en väldigt speciell dyster stämning som tilltalar mig något enormt.

"Peggy Olsen i tidiga säsongerna av 'Mad Men', skildrad av Hjalmar Söderberg med Montgolfier Brothers som soundtrack", kommer jag på mig själv att tänka mitt i läsningen av en av hans noveller.

Gustaf Rune Eriks karaktärer är alltid missnöjda med tillvaron, och väntar ständigt på att någon - en man om huvudpersonen är en kvinna, en kvinna om huvudpersonen, mera sällan, är en man - ska komma till deras räddning. Men inte vilken man eller kvinna som helst. De som dyker upp, de som står till förfogande, är det alltid något fel på. Det verkliga livet pågår alltid någon annanstans. Och så är huvudpersonen ensam igen, grubblandes på en regnig Stockholmsgata, i det fladdrande ljuset från en spårvagn på väg bort. Så här låter det i ett typiskt Erikskt parti:

"Hon hade hunnit fram till tvärgatan, till spårvagnshållplatsen. Hon stod där och väntade utan brådska. Hon var inte sömnig, inte trött - hon kände sig klar och ändå overklig, hon var liksom utanför sig själv, tyckte att hon kunde betrakta sig själv utifrån, hon såg sig själv med mörkt hår, mörka ögon och sluten mun: en ung kvinna ensam i regnet en höstkväll, med en kort spårvagnsfärd framför sig och sen ett tyst rum och en tom säng, tankar, vila, sömn, morgon... Och regnet föll i täta stänk, molnen hängde tunga över många hustak och snart skulle det vara vinter, snart skulle staden vara vit och frusen, kvällarna och nätterna skulle bli ljusare och ödsligare av allt det vita. Hon lyfte ansiktet mot regnet och då kände hon att det var kallt och att en vind blåste efter gatan. Och sen såg och hörde hon spårvagnen svänga runt i kurvan och dess ljus hade en varmare ton än gatlyktornas sken."

Vill man vara kritisk kan man påstå att det är ett närmast parodiskt uppräknande av stämningsmarkörer. Det är regnigt och kallt och ensamt och snart kommer snön (låt den komma, låt den falla). Och ändå, trots att jag genomskådar tricken, så sugs jag in i Eriks små berättelser. Engageras, känner igen mig, går runt där på hans regniga gator som jag redan gjort så många gånger, och trivs riktigt bra.

Ljuva melankoli.

måndag 18 november 2013

Föräldrahandbok funnen på oväntad plats.

Jag läser Lydia Davis novellsamling "Samarbete Med Fluga". Och jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det finns små partier av briljans, men så finns det en massa stiluppvisningar som jag aldrig fastnar för, smart på ett överspänt och kantigt sätt. Men det fanns en novell jag verkligen tyckte om. Eller novell och novell. "Vad Man Lär Sig Av Babyn" är mest en samling spridda anteckningar, känns det som. Anteckningar från det första spädbarnsåret. Anteckningar som jag själv gärna hade blivit tilldelad under någon föräldrakurs eller på ett möte med MVC. Det här kan man läsa, till exempel.

Det som liknar hans gråt
När man lyssnar efter hans gråt tror man att vinden, fiskmåsar och polissirener kan vara hans gråt.
Tid
Det är inte så att fem minuter alltid är lång tid när man har hand om en baby, men tiden går mycket långsamt när man väntar på att en baby ska somna, när man hör honom gråta ensam i sin säng eller smågnälla nära ens öra.
Sedan går tiden mycket fort när babyn väl har somnat. Det man har att göra har alltid tagit så här lång tid att göra, men innan babyn kom gjorde det inget, för det fanns många timmar på dagen att göra de sakerna på. Nu finns det bara en timme och en till senare, vissa dagar, och en sista timme, mycket, mycket sent på natten.

Jag tycker om den knastertorra uppgivenheten, och den värme som ändå anas där mellan orden. Det finns något i de här formuleringarna som känns exakt som jag minns den första tiden som förälder. Skört, sakralt, ibland alldeles hopplöst tungt, ibland alldeles självklart fjäderlätt. Hade jag läst det här innan hade jag varit bättre förberedd. På gott och ont.

lördag 16 november 2013

Ett motgift mot likgiltighet.


Boken kom nu i veckan; "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" av John Seymour. Jag har inte hunnit läsa särskilt mycket av själva facktexterna, men desto mer av de texter som avser (och lyckas med) att inspirera. De ger näring till drömmen. Varje gång jag slår upp boken fylls jag av frid. Det är så långt bort från verkligheten man bara kan komma just nu. Den blygrå verkligheten med bilar på tomgång nedanför fönstret, muterande evighetsförkylningar i kroppen och droglangning i lägenheten ovanför.


På samma sätt hoppas jag att Gunnar Brusewitzs "Fyra Årstider - Blad Ur Naturens Kalender" ska fungera. Då den börjar med våren tänkte jag vänta med att läsa den tills vi passerat årsskiftet. Kontrasten mellan vårbetraktelser och det bedrövliga novembermörkret utanför skulle nog vara lite för stark för att jag skulle orka med den just nu.

Jag tror jag håller på att förvandlas till en Caught By The River-man.



onsdag 13 november 2013

All den jazzen.

Genren "jazz" utgör kanske en procent av min skivsamling, och ungefär lika lite i mitt iTunes-bibliotek. Detta trots att det är den genre som gett mig allra mest det senaste året. Det var länge sedan musik på det här sättet liksom tog mig i besittning, fick mig att verkligen känna mig annorlunda, fick mig att drömma, gav omvärlden en annan lyster. Promenaden från Hötorgets tunnelbaneuppgång till Europahuset känns nästan lite glamourös med, säg Oddjobs "Koyo" eller Miles Davis "Relaxin' With The Miles Davis Quintet". Mina steg känns lite lättare. Musik känns som något spännande och oförutsägbart igen.


Frustrerande är att jag inte kan någonting om jazz. Jag känner till en massa namn, men har ingen uppfattning om hur artisterna låter, eller vad skillnaden är mellan typ bebop och hard bop. Men däri ligger väl en del av spänningen också.

Nu vill jag ha tips. Bring it on. Vad ska jag lyssna på? Klassiskt som modernt, stökigt som lugnt, allt funkar!

söndag 10 november 2013

Den stundande avknoppningen från samhället.

Det har tågat nazister på Stockholms gator i helgen. Det är en sjuk, sjuk tid vi lever i. Det känns som en krutdurk som det pyr i. När som helst smäller det, på ett eller annat sätt. Jag vill inte vara med mer. Eller jo, jag vill vara med, men jag vill ha ena foten utanför. Om hela skiten kollapsar vill jag ha en tillflyktsort. En gård på landet där jag och mina närmaste kan påta i jorden medan det här kulissartade samhällsfuskbygget rasar samman.


De senaste veckorna har jag förlorat mig i en dröm. Tittat på gårdsannonser på nätet, läst om ekobyar, beställt böcker om självhushållning, plöjt bloggar och forum på samma tema. På sikt kan jag verkligen sig mig själv i ett sådant sammanhang. En förutsättning är dock att det finns fler där, och helst då varken myspysselbloggare eller haschtomtar, utan vettiga människor med rent mjöl i påsen och med sansad inställning (inte för avslappnade, inte för hardcore).

En liten ekoby vore optimalt. Varsitt litet bostadshus, några gemensamma utrymmen (drömmer ju exempelvis om ett gemensamt bibliotek), och gemensamt ansvar för underhåll.

Nej, det kanske inte är realistiskt, men det är en vacker dröm, och den håller mig flytande. Så i brist på en jordplätt kommer jag fortsätta att plöja internet. Läsa, forska, fundera, planera. I veckan kommer "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" av John Seymour att levereras till mitt postombud.

Vi kan kalla det en början.

lördag 9 november 2013

Really, DN!?


Jag är inte ens vegetarian, men blev ändå provocerad av detta.

fredag 8 november 2013

Önskelistan.

Fars dag, 32-årsdag, julafton. Jag har gott om tillfällen att casha in presenter de närmaste veckorna. Skriv gärna ut listan nedan och bär med den i fickan, men prata ihop er innan ni köper något, så jag inte får några dubbletter. Det vore ju bra pinsamt.

(Skojar förstås bara. Mer en minneslista för min egen del.)

Eftersom den Ruitertassen jag köpte i våras är lite för tung och otymplig för att fungera när man ska vara i rörelse eller bland folk.
Eftersom jag vill bli bättre på att leva bättre.
Eftersom jag är nyfiken på den.
Eftersom man aldrig kan få för många fina strumpor. (I nuläget har jag för många fula.)
Eftersom jag när en dröm om att en dag ha riktigt fina kvalitetsskor som jag då vill kunna ta väl hand om.
Eftersom Morrissey säkert är mer intressant som författare än vad han varit som musiker senaste tio åren.

Eftersom jag vill läsa mera Sebald.

tisdag 5 november 2013

Gårdagens fynd.


Hittade den här rocken på Stadsmissionen igår. Lite skrynklig, ett hål i fodret och en liten slitning vid översta knapphålet, men i övrigt jättefint skick. Jag har varit på jakt efter en enkelknäppt rock ett tag. Min garderob är full av dubbelknäppta och jag börjar tröttna på dubbelknäppt. En mossgrön var inte vad jag hade tänkt mig från början, men jag fastnade för den här så fort jag såg den. Märket är Dress Bocaj. Jag har aldrig hört talas om dem tidigare, men tydligen är/var de hovleverantörer, vilket jag antar är en kvalitetsstämpel. Oavsett vad är jag helnöjd. Ska nog, på sikt, investera i ett nytt foder och försöka lösa slitningen vid knapphålet med lite mossfärgad tråd. Då blir den som ny.

lördag 2 november 2013

Kom, kom atombomb.


Det var inte utan att jag fick mig en tankeställare när jag tidigare i höst, i ett anfall av atomångest, tvingade mig igenom film efter film på temat kärnvapenkatastrof. Det kalla kriget tog ju slut när jag var i tioårsåldern, så jag har själv inga minnen av hur det var att leva med bomben hängande över huvudet, men jag kan ju försöka föreställa mig. Min mamma berättade för bara några veckor sedan om ångesten, om osäkerheten - fanns det någon framtid, eller skulle någon trycka på knappen imorgon och döma oss alla till undergång?
Hur påverkar det en människa, ett samhälle, en värld, att under flera år leva med den osäkerheten?

Utställningen "Atombomb Över Stockholm" på Stockholms Läns Museum besvarar inte den frågan, men den ger en fascinerande inblick i andra aspekter av  Livet Under Bomben. Mest intressant var informationsfilmerna om en eventuell evakuering av Stockholm (vilket är vad bilden ovanför föreställer). I filmerna rullar bilarna i sakta mak och i artiga led ut genom tullarna. Någonting säger mig att verkligheten hade sett väldigt annorlunda ut om det hade blivit aktuellt.

Efter utställningen hamnade vi på Svenssons i Lammhult, där man säljer designmöbler till fasansfulla priser och anskrämligheter som klockradioattrapper att kombinera med iPhone till en... ja, till en fiktiv klockradio.

Det fick mig också att tänka. Kärnvapenkriget och den inverkan det skulle få på infrastrukturen skulle tvinga fram en direktomställning till planekonomi.

Come, come, nuclear bomb.

fredag 1 november 2013

Sagor & Swing, live på Rönnells.

Det är tio år sedan jag såg Sagor & Swing första gången. Det var på en liten inomhusfestival i Norrköping, vars dragplåster för min del var typ Björn Kleinhenz. Jag kände till Sagor & Swing till namnet, men hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, och mina förväntningar var inställda på strax under "lagom". Döm min förvåning när det blev en av mina konserthöjdpunkter dittills i livet. Publiken, som artigt satt på golvet och väntade, blev inte sittande många sekunder efter att Eric Malmberg och vem som nu satt bakom trummorna vid tillfället, satte igång. Det var som att kliva in en mjuk, underbar vägg av trummor, orgel och högt gräs. Björn Kleinhenz såg jag aldrig.

På skiva har Sagor & Swing gått varma sedan dess. Jag har inhandlat deras album, ett här, ett där, lyssnat ofta. Men på scen har våra vägar inte korsats förrän igår, då de spelade på Rönnells antikvariat. Då var jag där. Dock lite efter att de började spela, så jag såg inte mer än skymtar av dem. Men jag hörde. Sagor & Swing vinner fortfarande på att upplevas live. Det blir en helt annan dynamik i ljudet som gör upplevelsen så mycket mer fysisk än på skiva. Så är det väl med all musik, tycker kanske vän av ordning, men extra mycket så med just Sagor & Swing. Av någon anledning. På skiva är det musik jag försöker förlora mig i. Live är det musik jag faktiskt förlorar mig i. Utan ansträngning.

tisdag 29 oktober 2013

Tjirr, eller hur en barnbok nästan fick mig att älska Stockholm igen.

Den senaste veckan har jag gått och drömt om ett annat liv. Jag har läst bloggar och forum, målat bilder i mitt huvud, gjort upp planer och lagt ner planer, sedan planerat igen. Jag tänker på ett liv på landet. Sen ångrar jag mig och tänker på mitt liv i storstan. Sen lyssnar jag till grannarnas klampande på våningen ovanför och tänker på landet igen. Och landet ter sig mer och mer lockande.

Men så hittade jag en barnbok i Franks bokhylla idag. Den är egentligen för större barn, lite för mycket text och handling för att Frank ska hänga med i den som treåring. Därför står den i den övre hyllan, där vi förvarar böcker vi ska introducera senare. Men jag har ändå varit nyfiken på den ett tag, och tänkte att det kunde vara värt ett försök. Det var en ganska fantastisk bok. "Tjirr", av Inga Borg, (annars mer känd för "Plupp"-böckerna).


"Tjirr" är en närmast diskbänksrealistisk berättelse ur fågelperspektiv. Handlingen är egentligen inte mer märkvärdig än att Tjirr, en liten gråsparv(?) och hans fågelvänner, en duva och en fiskmås, genom fyra årstider jagar föda och sovplatser runt om i Stockholm. Men det är bilderna som gör den så makalös. Det är oerhört vackra, stämningsfulla akvarellmålningar av 60-talets Stockholm. De påminner ibland lite grann i stil om Miroslav Sasek, mannen bakom en annan av mina barnboksfavoriter; "Detta Är London". Inga Borg får mig att känna lika starkt för Stockholms stadshus silhuett, eller Berns fasad, som Sakek fått mig att längta efter Westminister Abbey eller Londons tunnelbana. Stockholm är ju numera vardag för mig, men den här boken får mig ändå att vilja gå ut och uppleva.

måndag 28 oktober 2013

Livet och konsumtionen helgen vecka 43.

Vilken helg det har varit. Alldeles perfekt, i all sin anspråkslöshet. En kort after work med trevliga arbetskamrater på fredagen följdes av en välbehövlig sovmorgon på lördagen. Fick sova till nio, vilket väl inte hänt sedan sommaren 2010, typ. På kvällen var det inflyttningsfest hos John och Elin i Bergshamra, vilket var trevligt och sansat. Jag satsade på kvalitet framför kvantitet när jag drack, vilket var ett vinnande drag. Mådde därför helt okej på söndagen, och kunde ta Frank med mig in till stan för en fika med Emma och en promenad på stan. Köpte The Jams "The Gift" för tjugo kronor på An Ideal For Living och kikade på en snygg väckarklocka på Grandpa, men bestämde mig för att avstå. Vill ha en mekanisk, inte en batteridriven. Till min glädje hittade jag den här skönheten för ungefär halva priset jämfört med Grandpas, på Tradera, och ropade hem den samma kväll. Snygg, uppdragbar, förhoppningsvis fungerande också. Och varken en slukare av batterier eller en utsändare av strålning.


torsdag 24 oktober 2013

25 år gammal nu i oktober...


 ...och fortfarande fräsch. Och sedan ett par veckor tillbaka står den i min skivhylla. Oktober har varit en bra månad för vackert vinyloväsen. Igår köpte jag My Bloody Valentines "Loveless" också.

tisdag 22 oktober 2013

Dagens läsning.

Läste den här texten om ett litet privat bibliotek uppstartat av ett par entusiaster i Brooklyn, och blev inspirerad. Är sugen på att starta upp något liknande, men har inte riktigt resurserna eller nätverket. Men kanske något på mindre skala. En liten bokcirkel/mobilt bibliotek med roterande böcker och demokratiskt beslutade bokinköp kanske?

söndag 20 oktober 2013

Jazzoo.

Så tacksamt om det vore tal om en sågning, då hade jag kunnat öppna med "Jaså?", eller någon annan ordvits baserad på titeln på Oddjobs senaste skiva. Men nu är det alltså inte aktuellt med någon sågning. Oddjobs barnjazzkonsert på Kulturhuset idag var fantastiskt charmig, om detta var både jag och min treåring - som både applåderade, sittdansade och skrattade, trots den läskiga mängden folk - rörande överens. Jazz och ljudkonst i kombination med gulliga animerade djur har aldrig tidigare varit så underhållande.

fredag 18 oktober 2013

Heliga treenigheter.


 Slowdive och Nick Drake.

De må inte ha något särskilt gemensamt i övrigt (förutom det faktum att Slowdive-ledaren Neil Halstead numera gör musik som låter närmast exakt som Nick Drakes, men det är en annan historia), men de har båda släppt totalt tre album var, och alla har de varit fulländade. Jag älskar sånt. Och hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på några andra band eller artister med samma hårdkoncentrerat perfekta karriärer, som släppt just tre perfekta album, sedan inget mer. Kan ni?

torsdag 17 oktober 2013

Toppar och dalar.

Problem: det är omöjligt att få frid i sitt eget hem och ordentlig nattsömn har inte infunnit sig på månader, kanske år.

Lösning: Vi tar en långhelg i de Värmländska skogarna, andas frisk luft, tittar på stenar, svampar och rotvältor, somnar till vindens viskningar i trädtopparna, samlar kraft inför resten av hösten.

Nytt problem: Efter en halv dag i Värmland blir vi magsjuka. Helgen har ändå sina ljuspunkter; då och då känner vi oss starkare och kan ta oss iväg på tillfälliga utflykter, men helgen i sin helhet består ändå till större delen av scener som hämtade ur slutet av någon av alla de kärnvapenkatastroffilmer jag plågat mig igenom senaste tiden: kroppar i sönderfall.

Lösning: Vi reser hem igen.

Nytt problem: Franks magsjuka vill inte ge med sig. Sex dagar senare avslutas fortfarande kvällarna med en kaskadspya över hela sängen.

Man försöker göra det bättre för sig, men gräver sig bara djupare och djupare ner i skiten. Det känns lite som historien om mitt liv.

Men nu ska vi inte slösa energi på det negativa. Här kommer, som sig bör i sociala medier, bilder på ljuspunkterna.

Hösten gick in i sitt slutskede. Allt hade ett magiskt skimmer.
Vi gjorde en utflykt till Sveafallen utanför Degerfors, där det finns både ättestupa och gamla jättegrytor i berget, från den tid då inlandsisen plöjde över trakten. Frank fann ett litet luggslitet, fuktskadat leksakstroll vid kanten av en jättegryta, och blev så här glad. Det här var innan magsjukans utbrott.
Vid ättestupans botten.
Min syster hade upptäckt en antikaffär slash bondgård någonstans i Degerfors kringliggande tassemarker som hon ville visa oss. Den låg helt fantastiskt till. Flyttar jag en dag från Stockholm vill jag bo där, eller någonstans som ser ungefär likadant ut.
Djuren på gården. Som i en saga.
Gud gjorde inte gula små äpplen...
Ett fantastiskt får.

tisdag 8 oktober 2013

Önskelistan (vinyl).

Jag har funderat på det här med skivor och kommit fram till att en övergång till vinyl börjar kännas aktuell. Inte så att jag kommer byta ut hela skivsamlingen mot vinyl, det är helt enkelt inte möjligt. Men när det kommer till inköp av nysläppta skivor är det nog slut med cd-formatet för min del. Dessutom har jag tänkt att jag ska försöka jaga rätt på mina milstolpar, skivorna som verkligen format mitt musiklyssnande mer än andra, i vinylformat. Om ni ramlar över någon av skivorna nedan och inte själva nödvändigtvis måste ha den så vet ni vem ni ska vända er till. Observera att jag inte bryr mig nämnvärt om originalpressningar eller dylikt, jag köpte hellre en pressning från 2010 för hundrafemtio kronor än en från -68 för tvåtusen.

Listan uppdateras kontinuerligt.

Beach Boys - Pet Sounds
David Bowie - Low

Bill Callahan - Sometimes I Wish We Were An Eagle
The Clientele - Suburban Light
The Clientele - Strange Geometry
The Clientele - The Violet Hour
The Clientele - God Save The Clientele
The Cure - Disintegration
Miles Davis - Kind Of Blue
Miles Davis - Bitches Brew
Nick Drake - Five Leaves Left
Nick Drake - Bryter Layter
Nick Drake - Pink Moon
Bill Fay - Bill Fay
Felt - Me And A Monkey On The Moon
Robert Forster - The Evangelist
Tim Hardin - 2
Michael Head & The Strands - Introducing The Strands
The Ladybug Transistor - The Albermarle Sound
Lambchop - Is A Woman
The Legends - Up Against The Legends
Curtis Mayfield - Curtis
Curtis Mayfield - There's No Place Like America Today
Van Morrison - Veedon Fleece
Van Morrison - Tupelo Honey
New Order - Technique
The Notwist - Neon Golden
Pixies - Doolittle
The Radio Dept - Lesser Matters
The Radio Dept - Pet Grief
The Radio Dept - Clinging To A Scheme
Red House Painters - Ocean Beach
Ride - Nowhere
Slowdive - Souvlaki
Slowdive - Pygmalion
Smog - Red Apple Falls
Songs: Ohia - The Lioness
Songs: Ohia - Magnolia Electric Co.
Sonic Youth - Daydream Nation
The Zombies - Odyssey & Oracle

En låt #29.

James Husband - Little Thrills


Vilket magnifikt öppningsspår, och vilken magnifik låt överhuvudtaget. "A Parallax I" är inte fullt så lysande i sin helhet, men ändå en klart habil powerpop-skiva. Det finns fina inslag, då och då låter det som överblivet material från någon av Beatles sena inspelningssessioner, men allt för ofta påminns man om James Husbands bakgrund i Of Montreal, som i mina öron är ett band som mer än något annat lider av Elephant 6-förbannelsen; "Med lite visselpipor, baklängesgitarrer och högpitchade dragspel i bakgrunden så märker ingen att vi inte har några låtar". Typ.

Men om "A Parallax I" ger ett habilt men lite blekt intryck kan anledningen också vara en helt annan. Med en inledning som för tankarna till Robert Pollards allra största stunder är det väl svårt att bli annat än lätt besviken på fortsättningen?

måndag 7 oktober 2013

Åh, atomångest...


Det var i söndagskväll. Jag hade haft en bra helg, och kanske var det därför jag nappade. En bekant på Facebook skrev följande:
Om någon tycker den här dagen är lite för bra och känner för att fullkomligt lägga den i spillror kan jag rekommendera filmen "The day after" från 1983. Jag är mållös efter att jag just återsett den.
För att citera Bush den äldres* dagbok: "The film is very effective and left me deeply depressed".

Jag blev naturligtvis nyfiken. Det är inte ofta man får tillfälle att bli riktigt deprimerad av en film längre, åtminstone inte om regissören heter något annat än Michael Haneke. Nu tittade jag aldrig igenom hela "The Day After", utan hoppade bara mellan olika scener, men såg fullt tillräckligt för att bli väldigt illa berörd. Filmen skildrar ett par familjen i Kansas City med omnejd, före, under, och efter att USA och Sovjetunionen avfyrat sina respektive kärnvapenarsenaler över varandra. De som dör i själva explosionen är de lyckligt lottade, resten stapplar omkring i olika grader av kroppsligt förfall genom ett gulfärgat och döende landskap innan de alla (spoiler alert!) dör under mer eller mindre vidriga former. Allt är fullkomligt hopplöst. Inga överlevare, inga kvicka repliker, ingen safe zone som väntar. Inte ens gullige Steve Guttenberg skonas.

Och det är det här som gör det fullskaliga kärnvapenkriget så mycket otäckare än alla andra undergångsscenarion tillsammans. Undergången går ju annars att romantisera. Undergången kan vara en nystart, en chans att göra om och göra rätt, bygga upp en ny civilisation. Och om alla människor är döda kan man åtminstone föreställa sig en planet där åtminstone djuren lever vidare. Det är inom ens fattningsförmåga. Men en radioaktiv planet är en död planet. Och en död planet är den ultimata skräcken.


Det lilla av "The Day After" jag utsatte mig för att se gjorde det alldeles omöjligt att sova, så jag låg och vred mig i flera timmar inatt. Ändå kunde jag inte låta bli att ägna lunchrasten åt att läsa mer om filmen, och om liknande filmer. Fastnade för beskrivningen av "Threads", en tv-film som visades på brittiska BBC 1984, och som tydligen ska vara ännu blekare än "The Day After". Letade upp den och tittade några minuter. Estetik som hämtad ur "Tinker, Tailor, Soldier, Spy", diskbänksrealism, blaskigt te, en ständigt överhängande atombombsångest och människor som bara försöker leva sina liv så gott det går, fram till den oundvikliga katastrofen. Så otäckt att jag fick hjärtklappning. Och då kom jag ändå aldrig så långt att ens första bomben han falla. Kanske pallar jag kolla vidare, kanske inte. Med tanke på hur påverkad jag blir borde jag verkligen låta bli.

Både "Threads" och "The Day After" finns att se i helhet på YouTube. Gör inte det.

*Det var dock Ronald Reagans dagbok som innehöll citatet.

söndag 6 oktober 2013

onsdag 2 oktober 2013

Antiphon.


Nej. Tyvärr, Midlake, men... Nej. Det här är inte bra. "Antiphon" låter som typ Doves, när Doves är som tristast och jämntjockast. En förstasingel bör inte låta som ett mellanspår och bör helst inte vara helt befriad från melodier. Det bådar inte gott inför fullängdaren. Jag står nog över. Vilket kliv nedåt efter briljanta "The Courage Of Others".

lördag 28 september 2013

Tio år gammal musiksmak.


Listan ovan är saxad från fanzinet "Feta Frallan #2" som finns tillgängligt på sympatiska bloggen/digitala arkivet Inte Vara Trött. Jag älskar sånt här. På så många sätt. Tolv år gamla intervjuer med folk man finner intressanta. Vilka var de då? Vad gillade de då? Finns här ledtrådar till varför de blev de de blev, varför de skapade den konst de senare skapade? I det här fallet är det Alasdair MacLean från mina favoriter The Clientele som intervjuats och tipsat om sina favoritskivor just nu (läs: just då). Glädjande nog har jag bara hört talas om två av dem tidigare.  

Migala, The Moles och Lee Morgan läses in i mitt iTunes-bibliotek as we speak, och det lilla jag hittills hört av Migalas "Arde" låter smått makalöst faktiskt. Plötsligt blev det kul med musik igen, efter ett par månader av stiltje.

måndag 23 september 2013

Drömmen om Gnesta.

På väg hem från Karlskoga förra sommaren åkte jag förbi Gnesta, och slogs av hur harmoniskt det såg ut. Böljande fält och ängar, små skogsdungar där lövträd sakta rörde sig i vinden, gamla hus och gårdar till synes slumpmässigt utslängda i landskapet, som om ett jättestort barn hade placerat ut dem under en lekstund. Tåget skar genom bilden, och snart var Gnesta bakom mig. Men det stannade i minnet. Gnesta. Pendeltågets sista utpost. Så nära landet man kan komma utan att lämna Storstockholms kollektivtrafiksnät bakom sig. Och överkomligt prismässigt. Exempelvis kan man då ett sånt här ställe till samma pris som en tvåa i Stockholms förorter:


Men drömmen om Gnesta är nog egentligen mest av allt drömmen om något annat. Vad som helst.

torsdag 19 september 2013

Tyget.

Jag hade några sekunder över på jobbet så jag ropade in ett tweed-tyg på Tradera. Har ingen aning om vad jag ska göra med det, så det är ju precis den sortens konsumtion jag försöker undvika, men fint att titta på är det ju.