Föräldrahandbok funnen på oväntad plats.

Jag läser Lydia Davis novellsamling "Samarbete Med Fluga". Och jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det finns små partier av briljans, men så finns det en massa stiluppvisningar som jag aldrig fastnar för, smart på ett överspänt och kantigt sätt. Men det fanns en novell jag verkligen tyckte om. Eller novell och novell. "Vad Man Lär Sig Av Babyn" är mest en samling spridda anteckningar, känns det som. Anteckningar från det första spädbarnsåret. Anteckningar som jag själv gärna hade blivit tilldelad under någon föräldrakurs eller på ett möte med MVC. Det här kan man läsa, till exempel.

Det som liknar hans gråt
När man lyssnar efter hans gråt tror man att vinden, fiskmåsar och polissirener kan vara hans gråt.
Tid
Det är inte så att fem minuter alltid är lång tid när man har hand om en baby, men tiden går mycket långsamt när man väntar på att en baby ska somna, när man hör honom gråta ensam i sin säng eller smågnälla nära ens öra.
Sedan går tiden mycket fort när babyn väl har somnat. Det man har att göra har alltid tagit så här lång tid att göra, men innan babyn kom gjorde det inget, för det fanns många timmar på dagen att göra de sakerna på. Nu finns det bara en timme och en till senare, vissa dagar, och en sista timme, mycket, mycket sent på natten.

Jag tycker om den knastertorra uppgivenheten, och den värme som ändå anas där mellan orden. Det finns något i de här formuleringarna som känns exakt som jag minns den första tiden som förälder. Skört, sakralt, ibland alldeles hopplöst tungt, ibland alldeles självklart fjäderlätt. Hade jag läst det här innan hade jag varit bättre förberedd. På gott och ont.