Den stundande avknoppningen från samhället.

Det har tågat nazister på Stockholms gator i helgen. Det är en sjuk, sjuk tid vi lever i. Det känns som en krutdurk som det pyr i. När som helst smäller det, på ett eller annat sätt. Jag vill inte vara med mer. Eller jo, jag vill vara med, men jag vill ha ena foten utanför. Om hela skiten kollapsar vill jag ha en tillflyktsort. En gård på landet där jag och mina närmaste kan påta i jorden medan det här kulissartade samhällsfuskbygget rasar samman.

De senaste veckorna har jag förlorat mig i en dröm. Tittat på gårdsannonser på nätet, läst om ekobyar, beställt böcker om självhushållning, plöjt bloggar och forum på samma tema. På sikt kan jag verkligen sig mig själv i ett sådant sammanhang. En förutsättning är dock att det finns fler där, och helst då varken myspysselbloggare eller haschtomtar, utan vettiga människor med rent mjöl i påsen och med sansad inställning (inte för avslappnade, inte för hardcore).

En liten ekoby vore optimalt. Varsitt litet bostadshus, några gemensamma utrymmen (drömmer ju exempelvis om ett gemensamt bibliotek), och gemensamt ansvar för underhåll.

Nej, det kanske inte är realistiskt, men det är en vacker dröm, och den håller mig flytande. Så i brist på en jordplätt kommer jag fortsätta att plöja internet. Läsa, forska, fundera, planera. I veckan kommer "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" av John Seymour att levereras till mitt postombud.

Vi kan kalla det en början.