Gustaf Rune Eriks - Städer Och Skeenden.

Gustaf Rune Eriks är inte den bäste författare jag läst, men just nu känns han som precis den författare jag letat efter hela livet, utan att riktigt veta att jag faktiskt letat efter honom.

Det var förra sommaren jag snubblade över hans "Städer Och Skeenden" i en boklåda - ja, bokstavligen en låda med böcker - som stod utställd på gatan i Sandsborg. Böckerna var gratis, det var mest skräp, men jag tyckte om titeln "Städer Och Skeenden" så jag plockade ner den i väskan. Först nu, ett och ett halvt år senare, har jag börjat läsa. Och jag blev tagen direkt. Här finns en väldigt speciell dyster stämning som tilltalar mig något enormt.

"Peggy Olsen i tidiga säsongerna av 'Mad Men', skildrad av Hjalmar Söderberg med Montgolfier Brothers som soundtrack", kommer jag på mig själv att tänka mitt i läsningen av en av hans noveller.

Gustaf Rune Eriks karaktärer är alltid missnöjda med tillvaron, och väntar ständigt på att någon - en man om huvudpersonen är en kvinna, en kvinna om huvudpersonen, mera sällan, är en man - ska komma till deras räddning. Men inte vilken man eller kvinna som helst. De som dyker upp, de som står till förfogande, är det alltid något fel på. Det verkliga livet pågår alltid någon annanstans. Och så är huvudpersonen ensam igen, grubblandes på en regnig Stockholmsgata, i det fladdrande ljuset från en spårvagn på väg bort. Så här låter det i ett typiskt Erikskt parti:

"Hon hade hunnit fram till tvärgatan, till spårvagnshållplatsen. Hon stod där och väntade utan brådska. Hon var inte sömnig, inte trött - hon kände sig klar och ändå overklig, hon var liksom utanför sig själv, tyckte att hon kunde betrakta sig själv utifrån, hon såg sig själv med mörkt hår, mörka ögon och sluten mun: en ung kvinna ensam i regnet en höstkväll, med en kort spårvagnsfärd framför sig och sen ett tyst rum och en tom säng, tankar, vila, sömn, morgon... Och regnet föll i täta stänk, molnen hängde tunga över många hustak och snart skulle det vara vinter, snart skulle staden vara vit och frusen, kvällarna och nätterna skulle bli ljusare och ödsligare av allt det vita. Hon lyfte ansiktet mot regnet och då kände hon att det var kallt och att en vind blåste efter gatan. Och sen såg och hörde hon spårvagnen svänga runt i kurvan och dess ljus hade en varmare ton än gatlyktornas sken."

Vill man vara kritisk kan man påstå att det är ett närmast parodiskt uppräknande av stämningsmarkörer. Det är regnigt och kallt och ensamt och snart kommer snön (låt den komma, låt den falla). Och ändå, trots att jag genomskådar tricken, så sugs jag in i Eriks små berättelser. Engageras, känner igen mig, går runt där på hans regniga gator som jag redan gjort så många gånger, och trivs riktigt bra.

Ljuva melankoli.