Det var i söndagskväll. Jag hade haft en bra helg, och kanske var det därför jag nappade. En bekant på Facebook skrev följande:
Om någon tycker den här dagen är lite för bra och känner för att fullkomligt lägga den i spillror kan jag rekommendera filmen "The day after" från 1983. Jag är mållös efter att jag just återsett den.
För att citera Bush den äldres* dagbok: "The film is very effective and left me deeply depressed".
Jag blev naturligtvis nyfiken. Det är inte ofta man får tillfälle att bli riktigt deprimerad av en film längre, åtminstone inte om regissören heter något annat än Michael Haneke. Nu tittade jag aldrig igenom hela "The Day After", utan hoppade bara mellan olika scener, men såg fullt tillräckligt för att bli väldigt illa berörd. Filmen skildrar ett par familjen i Kansas City med omnejd, före, under, och efter att USA och Sovjetunionen avfyrat sina respektive kärnvapenarsenaler över varandra. De som dör i själva explosionen är de lyckligt lottade, resten stapplar omkring i olika grader av kroppsligt förfall genom ett gulfärgat och döende landskap innan de alla (spoiler alert!) dör under mer eller mindre vidriga former. Allt är fullkomligt hopplöst. Inga överlevare, inga kvicka repliker, ingen safe zone som väntar. Inte ens gullige Steve Guttenberg skonas.
Och det är det här som gör det fullskaliga kärnvapenkriget så mycket otäckare än alla andra undergångsscenarion tillsammans. Undergången går ju annars att romantisera. Undergången kan vara en nystart, en chans att göra om och göra rätt, bygga upp en ny civilisation. Och om alla människor är döda kan man åtminstone föreställa sig en planet där åtminstone djuren lever vidare. Det är inom ens fattningsförmåga. Men en radioaktiv planet är en död planet. Och en död planet är den ultimata skräcken.
Det lilla av "The Day After" jag utsatte mig för att se gjorde det alldeles omöjligt att sova, så jag låg och vred mig i flera timmar inatt. Ändå kunde jag inte låta bli att ägna lunchrasten åt att läsa mer om filmen, och om liknande filmer. Fastnade för beskrivningen av "Threads", en tv-film som visades på brittiska BBC 1984, och som tydligen ska vara ännu blekare än "The Day After". Letade upp den och tittade några minuter. Estetik som hämtad ur "Tinker, Tailor, Soldier, Spy", diskbänksrealism, blaskigt te, en ständigt överhängande atombombsångest och människor som bara försöker leva sina liv så gott det går, fram till den oundvikliga katastrofen. Så otäckt att jag fick hjärtklappning. Och då kom jag ändå aldrig så långt att ens första bomben han falla. Kanske pallar jag kolla vidare, kanske inte. Med tanke på hur påverkad jag blir borde jag verkligen låta bli.
Både "Threads" och "The Day After" finns att se i helhet på YouTube. Gör inte det.
*Det var dock Ronald Reagans dagbok som innehöll citatet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar