torsdag 17 oktober 2013

Toppar och dalar.

Problem: det är omöjligt att få frid i sitt eget hem och ordentlig nattsömn har inte infunnit sig på månader, kanske år.

Lösning: Vi tar en långhelg i de Värmländska skogarna, andas frisk luft, tittar på stenar, svampar och rotvältor, somnar till vindens viskningar i trädtopparna, samlar kraft inför resten av hösten.

Nytt problem: Efter en halv dag i Värmland blir vi magsjuka. Helgen har ändå sina ljuspunkter; då och då känner vi oss starkare och kan ta oss iväg på tillfälliga utflykter, men helgen i sin helhet består ändå till större delen av scener som hämtade ur slutet av någon av alla de kärnvapenkatastroffilmer jag plågat mig igenom senaste tiden: kroppar i sönderfall.

Lösning: Vi reser hem igen.

Nytt problem: Franks magsjuka vill inte ge med sig. Sex dagar senare avslutas fortfarande kvällarna med en kaskadspya över hela sängen.

Man försöker göra det bättre för sig, men gräver sig bara djupare och djupare ner i skiten. Det känns lite som historien om mitt liv.

Men nu ska vi inte slösa energi på det negativa. Här kommer, som sig bör i sociala medier, bilder på ljuspunkterna.

Hösten gick in i sitt slutskede. Allt hade ett magiskt skimmer.
Vi gjorde en utflykt till Sveafallen utanför Degerfors, där det finns både ättestupa och gamla jättegrytor i berget, från den tid då inlandsisen plöjde över trakten. Frank fann ett litet luggslitet, fuktskadat leksakstroll vid kanten av en jättegryta, och blev så här glad. Det här var innan magsjukans utbrott.
Vid ättestupans botten.
Min syster hade upptäckt en antikaffär slash bondgård någonstans i Degerfors kringliggande tassemarker som hon ville visa oss. Den låg helt fantastiskt till. Flyttar jag en dag från Stockholm vill jag bo där, eller någonstans som ser ungefär likadant ut.
Djuren på gården. Som i en saga.
Gud gjorde inte gula små äpplen...
Ett fantastiskt får.

2 kommentarer:

daniel sa...

På bilderna ser det ju ut som en dröm, även om jag förstår att magsjuka inte är kul. Det är något bland det värsta jag vet. Sömnbrist också, och då är jag inte närheten av den sömnbrist jag kan tänka mig man får pga/tack vare (?) barn.

Niklas sa...

Jo, ställena vi besökte var det inget fel på. Sugen på att åka tillbaka igen som frisk och utforska mer. Men det är ju inte hälften så vackert när november gått över allt som en ångvält.

Frank står egentligen för väldigt lite av sömnbristen. Det är idioterna på våningen ovanför i kombination med Frank som ställer till det. De härjar runt så vi inte kan somna tillräckligt tidigt på kvällen, och sen börjar de härja så tidigt på morgonen att de väcker Frank, och har han väl vaknat vill han inte lägga sig igen, även om han skulle behöva sova längre.