Drömmen om Gnesta.

På väg hem från Karlskoga förra sommaren åkte jag förbi Gnesta, och slogs av hur harmoniskt det såg ut. Böljande fält och ängar, små skogsdungar där lövträd sakta rörde sig i vinden, gamla hus och gårdar till synes slumpmässigt utslängda i landskapet, som om ett jättestort barn hade placerat ut dem under en lekstund. Tåget skar genom bilden, och snart var Gnesta bakom mig. Men det stannade i minnet. Gnesta. Pendeltågets sista utpost. Så nära landet man kan komma utan att lämna Storstockholms kollektivtrafiksnät bakom sig. Och överkomligt prismässigt. Exempelvis kan man då ett sånt här ställe till samma pris som en tvåa i Stockholms förorter:

Men drömmen om Gnesta är nog egentligen mest av allt drömmen om något annat. Vad som helst.