Så behagligt den gungar, nya Bill Callahan-skivan. Jag tycker mycket om den. Inte så mycket som "I Sometimes Wish We Were An Eagle" (ett par svagare spår mot slutet av skivan sänker omdömet), men mer än "Apocalypse". "Dream River" känns mer sammansatt, mindre splittrad än föregångaren. Jämntjock, fast på ett bra sätt. Låtarna är alla i sig helt olika, men bildar en fungerande och fokuserad helhet. Soundet påminner lite om det på senaste ASS-skivan, med förbifladdrande flöjter som återkommande inslag, men det är också en mer rytmisk skiva än vad vi är vana vid från Bill Callahan. Det svänger rätt bra här och där. Men överlag känns det som om Callahan valt att röra sig bort från traditionellt låtskrivande och istället låtit texterna stå i fokus. Musiken böljar kring textraderna, melodierna och enskilda instrument förtydligar och förstärker ordens betydelser. Som när han i "Ride My Arrow" sjunger "The eagle flies using the river as a map" och musiken närmast omärkbart ökar på takten, så man nästan tycker sig se örnen från ovan, och hur floden och landskapet breder ut sig därunder, som i en filmscen. Skivan är fylld av den sortens detaljer.
Och vilka texter han skriver. Poesi som skulle fungera lika bra utan musik som med, inbillar jag mig. Korta betraktelser, ibland underfundiga, ibland djupt existentiella.
Den sortens texter som folk borde tatuera in på kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar