The Bells - Threads.

Även om jag inte skriver om allt jag lyssnar på längre består min diet fortfarande av en "ny" skiva om dagen. Då jag inte har fantastiskt mycket ledig örontid att förfoga över blir det rätt sällan en skiva ges den uppmärksamhet den förtjänar. Men "Threads" av The Bells är faktiskt ett undantag. Det fanns något i den som fångade mig direkt, och så har den pockat på uppmärksamhet och därefter spelats, varje dag, ibland flera gånger i rad. Vad är det som drabbar mig så med "Threads"? Det är nog en kombination av de välbekanta med svårplacerat svajiga gitarrerna (jag tänker Johnny Marr, jag tänker new wave, jag tänker Television) och de lika uppgivna som uppriktiga texterna; texter om livet som det är de här åren då saker och ting lugnat ner sig, då tempot lagt sig, då allting ändå snurrar så mycket fortare än det gjorde förr. Ja, det är en sorgsen skiva, men på ett närmast fatalistiskt vis. Det blir som det blir, det gick som det gick, och så får det vara. Och det finns något varmt, skimrande och hoppfullt över musiken, även när den är melankolisk.

Att det finns kopplingar till The Bear Quartet (Peter Nuottaniemi spelar bas och skriver texter även där) hörs, både i texterna och i ljudbilden, som nog allra mest påminner om "Everybody Else", Bear Quartets allra mest sakrala stund.

Men det är nog framförallt just texterna som får mig att återvända. För första gången på länge känner jag mig manad att öppna konvolutet, läsa och försöka tolka. Sista spåret, "Looking For A Career" är makalöst, både musikaliskt och textmässigt. Berättarjaget sitter på arbetsförmedlingen och räknar upp allt han skulle kunna vara och göra, från konkreta yrken som tidningsutdelare och nattportier, till mer abstrakta sysselsättningar som att vara en sång som spelas mellan radiostationerna eller "a cross on the map, showing where we've been and why there's no going back". I sångens sista rader övergår den från poesi till ren och krass socialrealism:

"None of this I said
In that office
Looking for a job
is my career"