Även om det finns undantag som "Looking For Eric", och även om det i så gott som varje film finns varma och upplyftande scener, är det knappast för sina feel good-filmer Ken Loach gjort sig ett namn.
Baksidetexten på "Ladybird, Ladybird" lyder som följer: "Maggie har gått från det ena destruktiva förhållandet till det andra i hela sitt liv. Resultatet är fyra barn, med fyra olika fäder. Efter en eldsvåda beslutar socialen att ta ifrån henne barnen för att hon anses olämplig som förälder. Men Maggie har hittat sitt livs kärlek och hennes liv tar en ny riktning. Hon tar upp kampen med byråkraterna för att göra sin familj hel igen".
Jag tror jag stirrade mig blind på det där med "ny riktning", för jag hade väntat mig en hjärtvärmande historia om en person som konfronterade sina gamla demoner, återuppbyggde sitt liv och segrade mot samhällets och omgivningens föreställningar och fördomar. Så fel jag hade. "Ladybird, Ladybird" är nog det mest förhäxande nattsvarta jag någonsin haft missnöjet att behöva titta på. Maggies varje försök till förändring slås brutalt ner, hennes bakgrund står ständigt i vägen för möjligheten till ett meningsfull morgondag. En nedåtgående spiral där den enda ljusningen kan anas i slutscenens handslag. Och den lilla brasklappen, sluttexten som förklarar att saker åtminstone blev något bättre sen, känns mest som ett slag ansiktet. Jag hade gärna velat sett även detta dramatiseras. Det hade behövts efter det vältrande i ångest och social misär filmen i övrigt utsatt oss för.
Men; fantastisk film, givetvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar