Musik - hur, när, varför och vilken?

I skrivandets stund har jag, enligt mitt register på skivsamlarsidan www.pop.nu, 2389 skivor. Det skriver jag inte för att skryta, utan för att illustrera ett faktum som gnagt i mig ett tag (vilket mitt ältande av frågan här på bloggen säkert tydliggjort).

Jag kommer förmodligen aldrig att sluta köpa skivor, och jag har ändå redan idag för många för att jag ska kunna ha en relation till dem alla. Här finns för mycket musik för att jag ska kunna ha en känslomässig bindning till allt, för många för att jag ska kunna ha en mer utförlig uppfattning om den än, typ "lågmäld folk" eller "brusig electronica". Det blir istället några skivor varje år som verkligen gör intryck och följer med mig genom historien, medan resten blir reducerat till något slags bakgrundsbrus. Musik jag lyssnat mer på blir mer tydligt förankrad i berättelsen om mitt liv, och jag får därför oftare anledning att återvända till dem. Vilka skivor det blir beror nästan uteslutande på hur mycket jag har lyssnat på de skivor jag köpt, och det handlar inte nödvändigtvis enbart om hur bra respektive skiva är. Jag har funderat mycket på det där.

Vad är det som får mig att lyssna på en skiva, och vad får mig att lyssna på den igen? Och igen? Jag kom fram till följande:

Nyhetens behag. Naturligtvis. En nyinköpt, olyssnad skiva får ju automatiskt minst en lyssning. Det är de kommande lyssningarna som är svårare att garantera. De måste förtjänas.

Priset. Har jag köpt en skiva för nära tvåhundra kronor, på vinyl, ger jag den nästan alltid fler lyssningar än om jag köpt samma skiva på cd för en tia på Myrorna. Det handlar om något så simpelt som att vilja få valuta för pengarna. Men det finns naturligtvis undantag.

Exklusivitet. Jag har en skiva med psykedeliska punkbandet The Secret Syde som jag lyssnat rätt mycket på. De är helt okej, men inte fantastiska. De verkar i en genre jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Men jag lyssnar av den enkla anledningen att det är en svårfunnen skiva, lite av ett samlarobjekt. Att inte lyssna känns som en kränkning av de människor som letar efter den.

Andras omdömen. Om människor jag litar på säger eller skriver något uppskattande om en skiva blir det nästan garanterat minst en extra lyssning. Grupptryck kan vi kalla det.

Nya ingångar.  Att läsa om en skiva kan ju också ge nya den nya dimensioner. Jag kanske inte tänkt på det fantastiska gitarrspelet som ägnats ett helt kapitel i den där boken om brittisk folkrock jag har liggande på nattduksbordet, men har jag läst om det vill jag naturligtvis höra det också.

Konsert. Ska jag se en artist på scen inom en nära framtid blir det ett helt gäng extra lyssningar. Ett liveframträdande är ju alltid trevligare med musiken färsk i minnet.

Personlig kontext. Ibland faller det sig så att en skiva passar väldigt bra som ljudspår till något just nu pågående, endast av den anledning att den tidigare spelats vid ett liknande tillfälle, och att det tillfället på något vis är positivt laddat. Under hur många barnvagnspromenader har jag inte lyssnat på Apples In Stereos "Her Wallpaper Reverie" bara för att det finns ett sånt fint minne av en sådan promenad, med sovande barn, den första varma vårsolen mot ansiktet och Apples In Stereo i lurarna?


Kombination med annan kulturell upplevelse. Den här punkten är lite av en förlängning av den föregående. När en skiva passar väldigt bra ihop med en roman jag läser blir det genast fler lyssningar. Exempelvis kan jag nämna att Patrick Wolfs "Lycantrophy" var nästan skrämmande lämplig tillsammans med Tatiana Tolstojas "Därv", en roman om människor med djursvansar i ett postapokalyptiskt Ryssland, liksom Midlakes "The Courage Of Others" mörka, jordiga sound förstärkte min upplevelse av John Steinbecks "Öster Om Eden".

Naturligtvis är inte detta någon exakt vetenskap, en skiva kan komma långt på att enbart vara väldigt bra och inte uppfylla några av ovan nämnda kriterier i övrigt. Men jag ser helt klart ett mönster.