"Här gick pappa mycket när han var liten", berättade jag för Frank när jag skjutsade vagnen längs med Svartälven på väg upp mot E18. Jag harklade mig och korrigerade: "Här gick JAG ofta när jag var liten". Regnet hängde som en hinna i luften, eller så var det bara väldigt fuktigt. Vi hade promenerat runt i kvarteret en stund utan att se en människa. Det var onsdag och de som hade semester var bortresta och de som inte hade det var på jobbet. Gräsmattorna hade börjat växa sig höga i vissa trädgårdar, garageuppfarterna stod tomma. Det var en spökstad. Vi hade kommit hem till en spökstad. Karlskoga har kanske aldrig, åtminstone inte under min uppväxt, varit en särskilt livlig plats, men de senaste åren har det verkligen blivit en spökstad. Flera av de hyreshus som jag bott i mellan arton och tjugofem är rivna. Där finns nu inget annat än grus, sten och bråte. Alla gamla vänner, med några få undantag, har lämnat stan. Tioåringarna har blivit tjugoåringar, och jag kände inte igen en människa när jag gick runt i centrum. En vän till en gammal vän gick förbi med en barnvagn, men det var allt. Vi har aldrig hälsat förr, och vi hälsade inte nu.
Men det var ändå ett par trevliga dagar. Naturligtvis fint att träffa familjen och att Frank fick återse sina farföräldrar, sin gammelfarfar och gammelfarmor. Men det där lugnet som jag trott skulle infinna sig, de där berättelserna andra hemvändande föräldrar berättat, om barnpassning, om maratonläsning i solstolen, det ville sig inte riktigt, tyvärr. Nog fick jag hjälp med barnpassning alltid, men min egen sinnesro lös med sin frånvaro, och i den där tredje delen
"Min Kamp" jag packat med blev nog bara ett par tre sidor lästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar