Jag har tidigare fått banning för att jag börjat prata om hösten redan i augusti - det är ju en sommarmånad! - men nu går det inte att hålla tyst längre. Man ser höstens närvaro överallt. I löven som redan börjat falla, i rönnbären som hänger i rodnande klasar, och i de ljumna vindar som känns som sarkasmer, fyllda som de är med kyliga undertoner. Och som vanligt välkomnar jag hösten. Åtminstone de första månaderna. Snöslask, kala träd och att fylla trettioett, allt det där som kommer i höstens fotspår, det kan jag klara mig utan. Men det som står precis vid dörren och stampar; bring it on.
Det här är också en höst som känns lite som barndomens höstar; skolstart, nya rutiner, allt det där. Jag ska tillbaka till jobbet på allvar i september, och det känns... märkligt. Både bra och dåligt. Fantastiskt skönt att få komma iväg och träffa vuxna människor om dagarna, men också sorgligt att lägga den här epoken bakom sig. En klyscha, men det känns verkligen som igår jag satt här och skrev om hur skönt det skulle bli att få vara ledig ett år, att bara få tillbringa dagarna med sitt barn. Sjätte september fyller han två. Tiden går. Och det är också sorgligt, förstås. Och fint.
Det har varit ganska jobbiga dagar, eller egentligen, ganska jobbiga nätter, den senaste veckan. Frank vaknar och är rädd, flera gånger per natt, och sedan vaknar han för dagen mellan klockan fem och sex, vilket är alldeles för tidigt även när natten varit okej. Så tidig morgon i kombination med en bedrövlig natt är förödande. Vad gör man? Det är väl bara att vänta ut det, antar jag.
I morse trotsade vi tröttheten och tog bilen till Vinterviken och Bondens Marknad. Vi köpte honung, sallad, bönor, bröd, blåbär, paprika och vitlök. Det var svindyrt, förstås, men man betalar väl dels för smaken, dels för upplevelsen. Hade jag obegränsad budget skulle jag handla all min mat på det här sättet. Aldrig mer behöva trängas i gångarna på Willys eller Coop. På kvällen lagade vi varma smörgåsar med rostad paprika, vitlök och olivolja. Parmesan på toppen, ett glas rött till. Gudomligt gott.
I övrigt: tröttheten tillåter inte så många utsvävningar, men jag läser Lukas Moodyssons "Tolv Månader I Skugga", som är fin och melankolisk, jag lyssnar på mina nya vinyler (se förra blogginlägget) och kanske allra mest på Anna Von Hausswolffs "Ceremony", som är årets hittills bästa skiva. Mer om den någon annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar