Jag var på Studion, Kulturhuset igår kväll, för att kolla på The Amazing. Det var fyra akter som spelade, men det var egentligen bara The Amazing jag var intresserad av. Jag är väldigt förtjust i deras debutskiva, som nog är en av de jag lyssnat allra mest på sedan jag köpte den vintern 2009, så jag tyckte verkligen det var på tiden att få uppleva deras svävande folkrock från en scen. De övriga artisterna hade jag ett mer svalt intresse för; Solen, Alice B och så något norskt skaband som jag inte ens minns namnet på. Solen hade redan spelat när vi kom dit, så jag kan inte säga så mycket om dem, däremot spelade Alice B när jag varit på plats i någon timme, och hennes konsert var verkligen något extra. Cynikern i mig sparkade bakut åt hennes hjärtat på utsidan-texter och enkla men drivna gitarrpop ("en svensk Patti Smith", tänte jag, "Håkan Hellström för folk som vuxit upp med Håkan Hellström istället för med Morrissey" tänkte jag) men det var så förbaskat skört, vackert, intensivt och stolt utfört att jag efter några låtar fann mig själv rörd till tårar. Cynikern i mig blev fullständigt övermannad.
"Det här är så mycket bättre än det har någon rätt att vara", sa jag till min bror mellan två låtar, och efter konserten kom en dam i femtioårsåldern fram till mig och ville veta vad jag menat med det. Hon hade stått precis bakom mig och hört det jag sa.
"Det var fantastiskt bra", sa jag. "Men det påminde mig väldigt mycket om det jag lyssnade på för ungefär tio år sedan, och jag trodde jag var färdig med den sortens musik. Jag blev överraskad av hur berörd jag blev av det", förklarade jag. Det slog mig senare att damen kanske var Alice B:s mamma. Jag skulle vilja lägga till några rader till den förklaringen. För det var något med Alice B som påminde mig om en enklare, svårare och vackrare tid. En tid då det fortfarande fanns något som kallades för "vackra förlorare", en tid då det viktigaste av allt inte var att vara lyckad eller att vara en entreprenör. Jag hoppas så innerligt att Alice B kan slå stort, att det finns en plats för hennes vackra, varma och välkommet ironibefriade popmusik i den här galna tiden vi kallar samtid. Det vore onekligen hoppingivande.
The Amazing då? Ja, tyvärr var det faktiskt lite av en besvikelse, och vi gick efter tre låtar. Det var lite för mycket strul med mixningen, lite för mycket svammel mellan låtarna, och det som kunde ha blivit en väldigt fin och stämningsfull konsert blev istället något ganska ofokuserat och pratigt. Men det kanske tog sig efter att vi gått, vad vet jag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag klarar generellt inte av svensk musik. Eller ja, musik på svenska. Givetvis med vissa undantag. Men hur som helst, så klarar jag inte av Alice Bs frasering och dialekt. Jag vet att hon är från samma stad som Håkan, men måste man sjunga "stååden" bara för det? Jag tycker inte det.
Överbetonad rikssvenska låter ju också förskräckligt.
Jonas Lundqvists skiva tycker jag dock om, har du lyssnat på den?
Ja, just det där kan ju vara ett problem. För mig är det ett ganska litet sådant. Jag har generellt väldigt sällan svårt för vare sig röster eller uttal, med undantag för en viss typ av mansröster, de där lite nasalt gälla, typ som Destroyer. Sångaren i Mercury Rev har också en röst som tangerar det outhärdliga, men de räddas av - åtminstone på "Deserters Songs" - fantastiska låtar.
Osäker på om jag hade gillat Alice B lika mycket om jag bara hört skivan. Kanske, kanske inte. Men live var det en uppenbarelse.
Jonas Lundqvist har jag hört i förbifarten, men inte riktigt lyssnat på.
Skicka en kommentar