Julafton 2012.

Precis som min morfar, vars förnamn (Bengt) jag fått låna till andranamn, älskar jag julen. Jag älskar den pinsamt mycket. Det är ju mer klädsamt att vara cynisk och blasé och att julen som det illa förklädda tillväxtmonster den är - handlarnas och köpmännens högtid, illa förklädd till ljusets, fridens, samvarons. Men jag älskar julen för vad den borde vara, inte för vad den har blivit. När jag tänker på julen tänker jag mig den precis så som den var hos min mormor och morfar ute i den Värmländska skogen. Den lilla vita modellkyrkan med färgade fönster som stod och lös ett snölandskap av bomull på byrån i vardagsrummet. Min röda, rundade reflektion i julgranskulorna. Min illa förklädda morfar som kom smygande nere på landsvägen med lykta eller tomtebloss i handen och tomteluva på huvudet, samma tomteluva som senare återfanns på en krok i pannrummet, där det som alltid doftade gott av aska och ved. Min barndoms jular var aldrig den orgie i julklappar, hets och sprit som många andra vittnar om. De var något genuint mysigt, och det är något jag vill att mitt eget barn och ska få uppleva.

Den här julen hade vi planerat att bara vara hemma. Det var första julen som Frank var gammal nog att verkligen uppskatta, och sista julen då han var liten nog att inte ha några förväntningar. Allt var upplagt för en jul utan hets, utan berg av julklappar eller krav på dignande julbord. Det kändes bra, åtminstone fram till sista dagarna. För självklart lade sig en luftvägsinfektion som ett moln över lägenheten. Alla blev sjuka, Frank fick hysteriska utbrott dagligen, ångest och förtvivlan. Men när julafton väl kom blev det helt okej ändå. Vi åkte lite pulka i lekparken, vi åt dadlar, fikon och marsipantomtar, skinka, rödkål, köttbullar och rödbetssallad, vi bytte en lagom mängd julklappar, det blev inga fler hysteriska utbrott, och när kvällen kom tittade vi på Frank Capras "Livet Är Underbart", som var precis så mysig som vi hade hoppats på. Lugnt. Stilla.

Nu är det juldagen. Vi har ätit pasta med tomatsås. Jag är mätt på julmat och jag är mätt på jul. Mätt på mys. Nöjd med att allt gick bra, men hungrig efter vardag och efter något som är raka motsatsen till allt det här mysiga. En pizza, ett par öl och en rockkonsert kanske?