Eftersom jag vet att höga förväntningar ofta är en garanti för besvikelse försökte jag inte bygga upp några alls. Men det var svårt. Första advent. Snö. Middag på restaurang. Konsert med James Yorkston, den nu levande artist som jag, vid sidan om Richard Hawley, allra helst skulle vilja höra en julskiva med. Så många sammanfallande goda ingredienser att det bara var tvunget att bli bra.
Och bra blev det. Väldigt bra. Jag älskar att gå ut på söndagar. Lugnet. Stillheten. Flanörerna på de glesbefolkade gatorna. De stänga butikernas dunkla skyltfönster, det varma ljuset från restaurangerna och barerna. Sorlet i lokalerna, de lediga borden, de sömniga servitriserna. Vi gick till Bara Bistro Bar först, drack glögg och åt middag. Inget anmärkningsvärt, men gott och trevligt. Vägen upp till Mosebacke var hal och brant, stämningen på Södra Teatern lugn, betydligt lugnare än sist jag var där.
Så klev James Yorkston ut på scenen, inledde a'cappella med något jag tror var en gammal sea shantie, och följde upp med ett medley. Nya och gamla Yorkston-låtar med det där karaktäristiska Yorkston-soundet som till en början kan låta precis likadant hela tiden, men som man efter ett par lyssningar lär sig tycka om med tiden älska. Därefter följde ett långt mellansnack om hans nyligen bortgångne vän som egentligen skulle ha stått bredvid honom på scenen. Det var både gripande och roligt, Yorkston är en utmärkt berättare, och spelningen fortsatte, med liknande avbrott för anekdoter, ibland till synes poänglösa, men alltid medryckande, roliga eller direkt drabbande. Som när han berättade om sin dotter, fyra år och tillfrisknande från leukemi. "This is a sad song, it's hard for me to sing", sa han, och började sjunga "The Fire & The Flames" från senaste skivan, och nu, med facit i hand, är den naturligtvis så mycket mer än den Elliott Smithska bagatell jag först tagit den för. När jag vet vad den handlar om blir den direkt outhärdlig. Hjärtat brister.
"The needle is a sin
that I cannot forgive.
But all I want
is for you to be well
my love, my love.
The arrow to the hip
and the look on your eyes
that says:
'Why do you let them
hurt me so?'
My love, my love"
Därefter, helt kort: "It's cheaper than therapy", en kort snärtig replik, och publiken som just svalt sina mest högljudda hulkningar skrattade artigt, och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det nu kan bli på en så fullständigt perfekt konsert, en sån ovanligt fin kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar