Mark Kozelek live på Södra Teatern.

Det är elva år sedan jag sist gjorde ett försök att se Mark Kozelek live. Då skulle han spela på Cirkus, vill jag minnas, och Lloyd Cole var förband. Besvikelsen när vi såg lapparna som annonserade att Kozelek ställt in går inte att förmedla i ord. Vi fick välja mellan att få pengarna tillbaka eller bara se Lloyd Cole, och eftersom jag inte alls hade samma relation till Lloyd Cole då som nu valde vi det första alternativet. Red House Painters var mitt absoluta favoritband på den tiden, så det var ett hårt nederlag.

Kort därefter försvann Mark Kozelek ur mitt liv, inte helt och hållet, men hans betydelse liksom bleknade. Jag tyckte fortfarande mycket om hans musik, men den var inte längre lika livsnödvändig. Andra artister tog hans plats, och de senaste åren har han liksom flugit under min radar. Självklart har jag varit medveten om Sun Kil Moons existens, hört och uppskattat enstaka låtar, men jag har inte sprungit till affären och köpt deras skivor som jag hade gjort för elva år sedan.

Jag har ignorerat hans sverigebesök också, trots att jag egentligen alltid brukar försöka se till att  kunna pricka av gamla husgudar i min "att se"-lista. Har hört för många skräckhistorier om dålig dagsform och häcklande av publiken. Egentligen hade jag tänkt hoppa över även den här konserten, men så sammanföll två saker: jag hittade Sun Kil Moons "Ghosts Of The Great Highway" på Myrorna, och jag såg ett videoklipp av Mark Kozelek framförandes "Mistress" på amerikansk tv. Så det blev en konsertbiljett trots allt.

Och det var en bra konsert. Och en ganska dålig konsert. Och ibland en helt briljant konsert. Kozelek har den fula ovanan att larva sig ganska mycket mellan låtarna. Han ojar sig över att det är så ont om kvinnor i publiken, på hans storhetstid, 90-talet, fanns där massor av söta flickor minsann. Han gnäller över det ensamma turnélivet, både i mellansnack och i vissa av de nyare låtarna, och stundtals blir det rätt enformigt. Man kan bara höra så många långsamma låtar om olika tjejer, ödsliga landskap och mörka hotellrum, innan de börjar flyta ihop.

Men det är väldigt vackert också. Mark Kozeleks röst lyckas fortfarande beröra som få andra, och en ny låt (som inofficiellt fått titeln "Ceiling Gazing") där han sjunger om sin farfars begravning, enda gången han sett sin far gråta, om hans syster med den smärtsamma skilsmässan bakom sig, om hennes döttrar som han älskar så, om hur han önskar han får leva länge så han får se dem växa upp och hur lycklig han är att ha dem i sitt liv, generar snyftningar runt om i publiken, och jag kan lugnt säga att det är ett av mina starkaste konsertögonblick hittills. Precis ett sånt ögonblick jag drömt om att en Mark Kozelek-konsert ska vara full av.

Fint också att få höra "Have You Forgotten", "Summer Dress" och "Katy's Song". Saknade bara "Drop" och "Gentle Moon".