Jag har verkligen försökt. Jag har pinat mig igenom fopollsmatcher, jag har bedövat den smärta tristessen åsamkat mig med folköl, chips och goda vänner, men inget har hjälpt. Att titta på fotboll har för mig varit lika intressant som att läsa telefonkatalogen. Det samma kan sägas om i princip all sport.
Men härom dagen blev jag faktiskt nästan omvänd. Jag pratar förstås om Zlatan Ibrahimovics mål mot England. Det var ju något större än sport, något större än ett mål. Det var vackert. Det var konst. Men det var också politik. För nog var det synnerligen vältajmat att Zlatan sätter ett sånt mål samma dag som Sverigedemokraterna tappar finbyxorna och visar sina rötter?
Så, för ett ögonblick förstod jag, för en kort stund kände jag mig inkluderad. Men innebär det att jag kommer tvinga mig igenom fler fotbollsmatcher framöver? Nja, det är väl mer tveksamt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar