There's no need to let the neighbours run my life.

Grannarna. De flyttade in i somras, på våningen ovanför, lägenheten ovanför vår. Vi hade retat oss på de tidigare grannarna, de hoppade på golvet, sprang i trapphuset, skrek och tjoade, så när de flyttade kände vi en svag förhoppning om att saker och ting skulle bli bättre. Det blev det inte. Samtidigt blev det inte fullt så illa som vi befarade när de flyttade in. Då bar de upp elgitarrer, förstärkare och gigantiska högtalare. Dessa har lyckligtvis inte nyttjats så flitigt som vi fruktade, däremot är de av typen som talar högt, klampar med fötterna, möblerar om mitt i natten, samt att de har en liten hund som jagar tunga klot över golvet om nätterna. Och har Frank den dåliga smaken att vakna och gråta på natten hör vi dem demonstrativt resa sig ur sina sängar, svära och klampa runt irriterat på golvet, långt efter att barnskriken tystnat. Lagom stressande.