Cormac McCarthy - Vägen.

Filmatiseringen av "Vägen" såg jag redan för något år sedan, och jag gillade den. Den kändes. Mörk, otäck, drabbande. Igår läste jag ut boken, och den är något annat. Om filmen är ett slag i magen är boken en stålhättad känga i ansiktet. Aldrig tidigare har jag läst något så fullständigt hopplöst. Det är en kort bok, men den tog tid att läsa, helt enkelt för att jag flera gånger höll den i min hand, ställde mig frågan; "Är jag redo att hantera all den här smärtan just nu?" och insåg att svaret inte var jakande.

Ni känner säkert redan till handlingen; en man och en pojke vandrar genom ett dystopiskt USA efter katastrofen. Allt runt omkring dem är dött. Inget växer, inget lever, inte ens kackerlackor. Jorden reducerad till ett svart gruskorn i rymden. Det finns detaljer i "Vägen" som gör den så mycket otäckare än andra, liknande domedagsskildringar. Små korta, lakoniska glimtar av det liv som en gång var. Hur mannen förklarar för sin son att det en gång fanns fåglar på himmelen och att havet brukade vara blått och fullt av fisk. Jag läser, tänker på min egen son, hans upphetsade pekande på kråkorna i trädkronorna och småfisken i den lilla dammen i villaområdet här runt hörnet, och hjärtat går sönder. Den värld som presenteras i "Vägen" är ju den värld vi själva håller på att skapa. Och det är hemskare än allt annat.