Jag avrundar en ganska hektisk dag med en kopp te och Bill Fays "Life Is People". Den har blivit välförtjänt hyllad både här och där vid det här laget, och det är naturligtvis kul. Jag tycker mycket om den, även om jag också måste säga att det finns ett par tre spår i mitten av skivan som känns lite tråkigare. Jag vet inte vad det är som skaver med dem, kanske att det vilar någon 80-talssvulstig, påklistrad och Dire Straitsk ödesmättnad över dem, som jag inte alls tycker passar Bill Fay. Där kommer jag att tänka på andra sextio- och sjuttiotalslegender som försökt förnya sig och fastnat i de allra klibbigaste av åttiotalssound.
Men allt som oftast är det förstås jättefint. Jag undrar om det inte är så att det som gör "Life Is People" som helhet så gripande är insikten om att det mest banala ofta är det allra mest djupsinniga. När Bill Fay sjunger om döden, om föräldrar och barn, farföräldrar och morföräldrar, om träd, textrader som "I don't ask much for myself, but for the ones I love, guard them and protect them, hold them close to your heart", då låter det som om man aldrig hört någon vare sig sjunga eller tala om det tidigare. Det finns en vänlighet, en ödmjukhet och en värdighet som går rakt in i hjärtat, och samtidigt en gammelmanssvärta som inte hörts sedan Johnny Cashs sista skivor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar