#258. Misslyckade superhjältar.

Jag har lite av en soft spot för filmer om misslyckade superhjältar. Ni vet, de där filmerna som utgår från en premiss där man placerar superhjältegenren i vår verkliga värld, och låter genrens konventioner och klyschor kollidera med verklighetens fysiska lagar. Inledningsscenen i "Kick-Ass", där en ung kille i mekanisk flygdräkt dödsstörtar från en skyskrapa förklarar rätt väl vad det handlar om. Det är inte filmer som är bra i egentlig mening, men som gammal seriejunkie uppskattar jag att plocka referenspoäng, och så minns jag naturligtvis också hur jag själv, som barn, fantiserade om en tillvaro med superkrafter. Det är banalt, och jag ser bristerna, men jag har överseende med dem. Som med "Kick-Ass". Som med "Defendor" (som dock i grund och botten var en väldigt rar film). Och som med "Super".

I "Super" spelar Rainn Wilson Frank D'Arbo, en hunsad och superreligiös man med gravt socialt handikapp. Ungefär samma karaktär som Arthur, som han spelade i "Six Feet Under", med andra ord. Skilnaden är att där Arthur bara var tillbakadragen och skygg har Frank D'Arbo en mer aggressiv sida, som bubblar upp till ytan när hans hustru, tillika rehabiliterade narkoman (Liv Tyler) hamnar i klorna på en slemmig knarklangare (Kevin Bacon). Frank förvandlas till The Crimson Bolt. Vid sin sida har han snart en obligatorisk sidekick, Boltie (Ellen Page), ett smått maniskt seriebutiksbiträde som imponeras av Crimson Bolts bärsärkagång i undre världen.

"Super" är all over the place. Komedi, tårdrypande drama, feel good, splatter, action, ond bråd död, allt genom ett halvtaffligt indiefilmfilter. Den svingar sig mellan genrer utan en tanke på vad som fungerar och inte fungerar. Resultatet är en smått kaotisk film. Karaktärsutveckligen fungerar inte alls. Ellen Page går från coolt giftig hipstertjej till fullständigt bindgalen på två scener, utan förklaring, och Crimson Bolt själv förvandlas från klantarsel till livsfarlig Batman på lika kort tid. Vill man lista invändningar kan man naturligtvis göra det i evighet. Men det ändrar inte på det faktum att jag hade kolossalt roligt med "Super". Ibland mot bättre vetande, förvisso. Men ändå. Det finns så mycket underbara små detaljer att återkomma till. Michael Rookers vältajmade väsande. Poliskonstapelns pekfingervals över tangentbordet. Ellen Pages sadistiska gapskratt. Och sist men inte minst är Rainn Wilson extremt rolig.

"Shut up, crime!"