Det har varit många turer kring min eventuella närvaro på Bob Dylans & Mark Knopflers konsert i Globen nu i november. Först var det alls inte aktuellt. Jag har ingen relation till Mark Knopfler överhuvudtaget, och även om jag tycker mycket om Dylan är det inte som att jag gått och längtat efter att se honom spela. Har läst på tok för många av hans konserter sågas längs fotknölarna för att kunna uppbåda någon entusiasm. Men så hade min bror köpt biljetter till sig själv och vår pappa, och så blev pappa dålig, och jag erbjöds ta över hans biljett. Och det kunde jag väl göra, förstås.
Idag meddelade pappa att han kände sig bättre, och att han ville gå trots allt. Och det var ju skönt, på alla sätt och vis. Framförallt att pappa mår bra, förstås, men jag har tre andra konserter inbokade i november, så att "slippa" se Dylan och Knopfler kom nästan som en lättnad det också.
Sen fick jag se det här.
Och det både ser och låter ju suggestivt och storslaget, nästan lite obehagligt på ett väldigt lockande vis. En försiktig pepp börjar infinna sig, just som biljetten rycks ur handen på mig. Sånt är det ibland, livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar