söndag 30 oktober 2011

#261. Adventureland.

Bara en snabb fråga såhär inledningsvis: hur många filmer har ni sett med Jesse Eisenberg där han inte spelar exakt samma karaktär han alltid spelar? När ni kommit fram till att svaret på frågan är "inga" kan ni fortsätta läsa. Sådär.

Med en syrlig inledning som denna är det lätt att dra slutsatsen att jag har någonting emot nämnde Eisenberg. Ingenting kunde vara mer fel. Jag har följt hans nervöst blinkande och stammande nuna från "The Squid And The Whale" till "Zombieland" och "The Social Network" och älskat varje sekund. "Adventureland" är inget undantag. Återigen spelar han en karaktär med intellektuell skärpa men socialt handikapp. Och återigen gör han det med bravur.

I "Adventureland" heter huvudpersonen James. Han är ung intellektuell i vardande som tvingas se sina storslagna planer på college och europaresa grusas sedan familjens ekonomi körts i botten. För att finansiera sina studier tar han jobb på ett sunkigt nöjesfält, där han genast förälskar sig i vackra men trasiga kollegan Em (Kristen Stewart). Em har ett struligt förhållande med snygge rocksångaren Mike (Ryan Reynolds), som dock inte ens kan uttala Lou Reeds "Satellite Of Love" korrekt.

"Adventureland" är regisserad av Greg Mottola som gjorde den briljanta "Superbad". Här har han skruvat ner humorn och upp allvaret. Det är fortfarande väldigt roligt, men mer känsligt utfört. Som om Woody Allen regisserat "Fast Times At Ridgemont High" ungefär, fast med mer svärta, och med Replacements istället för Jackson Browne som ljudspår. Framförallt finns det något väldigt oskuldsfullt, nostalgiskt och sentimentalt i "Adventureland", som gör det väldigt lätt att haka fast sina egna minnen av ungdomens vilda och svåra dagar i filmen. Svärmerierna, drömmarna, de återkommande besvikelserna och euforin när någon av dem verkligen slog in.

Om det låter som en annan film jag nyligen skrev om, "Submarine", så är det en ren slump, för särskilt lika är de egentligen inte. Det de har gemensamt är att de handlar om unga förvirrade människor på väg att finna sig själva. Coming of age, som det kallas. Jag vet inte om det säger något om mig att jag faller så hårt för just den sortens berättelser, det ska vi väl låta vara osagt. Men jag föll hårt för "Adventureland", det gjorde jag. Jag fann den oerhört rar, i ordets allra mest positiva bemärkelse.

Inga kommentarer: