Idag är första gången en författare jag faktiskt har läst får Nobelpriset.
Det är skönt att äntligen få lite bekräftelse, eller snarare, det känns skönt att inte längre behöva känna sig som en intellektuell dvärg. Jag ser mig ju annars som en ganska beläst person. Även om jag inte har jättemycket tid till att läsa längre så har jag alltid minst en roman på gång, och tidigare har jag plöjt böcker som andra plöjer teveserier, men just Nobelpriset har alltid varit en påminnelse om hur efter jag faktiskt är. Det är lika förnedrande varje gång ett namn ropas upp, och jag inte har en aning om vem personen i fråga är. "Le Clez... va?".
Kanske är det därför jag varje år sitter där med hjärtat bultande i bröstet och stirrar på den där stängda dörren hos Svenska Akademien. Inte för att jag tycker Nobelpriset är något särskilt viktigt pris egentligen, eller för att jag bryr mig så vansinnigt mycket om den som eventuellt tar hem det, utan för min egen skull.
För bekräftelsen. Som aldrig kommer. Som äntligen kommit.
Naturligtvis har det hänt att jag känt igen namnet som ropats upp, men aldrig tidigare har jag faktiskt redan läst något som pristagaren skrivit. Men Tomas Tranströmer representeras faktiskt av en pocketsamling i en av mina bokhyllor. Och vore det inte för att just den bokhyllan som rymmer poesi står i samma rum som min sons säng (där han just nu ligger och sover) skulle jag sätta mig och läsa lite Tranströmer i afton. Det är han väl värd. Och Nobelpriset också, för all del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar