#250. Mattias Alkberg - Anarkist.

Förra veckan landade den så till sist, Mattias Alkbergs senaste skiva "Anarkist". Den har varit efterlängtad. Jag har inte köpt en Alkberg-skiva sedan "Ditt Hjärta Är En Stjärna" för fem höstar sedan. "Nerverna", hans förra skiva, hoppade jag helt felaktigt över, då jag inte gillade första singeln, ett misstag jag nu har åtgärdat. Och nu kändes det verkligen som det var dags för lite Alkberg igen, som om världsläget och den vedervärdiga samtiden kunde behöva en injektion motgift. Förhandssnacket, plus det faktum att "Anarkist" utöver skivan också är en bok, höjde mina förväntningar ytterligare. Tur då att de infrias, och det med råge. "Anarkist" är en fantastisk skiva. En skiva som berör mig mer än musik förmått beröra mig på länge.
 
Just den där förmågan att beröra är något Mattias Alkberg inte tillräckligt ofta får uppskattning för. Det är något genuint vackert i hur han blandar tjuriga knyta-näven-i-fickan-anthems med kärleksförklaringar till sina barn ("alla mina fina fem som lärde mig"), till sin partner, till vardagen med alla dess små himmelska fröjder och helveten. Han upphöjer det där fånigt vardagliga, Coop Forum, Blåvits tvål, till stor konst, på ett sätt som skulle kännas sökt om någon annan gjorde det. Att lyssna på "Anarkist" är lite av att kliva in i Mattias Alkbergs vardagsrum, snoka runt i hans bokhylla, sätta sig ner i en fåtölj, bjudas på ett glas vin - kort sagt, att kliva in i hans liv för en stund, höra vad som hänt sedan sist och hur han ser på tillvaron, såväl den lilla som den stora. Det blir aldrig plakatpolitiskt, men är alltid vardagspolitiskt, på ett sätt som man önskar att samhällsdebatten kunde vara oftare.

Musikaliskt är det en ganska nedtonad skiva, vilket är lite överraskande - där jag kommer från är ju alla anarkister jättearga punkare. Visst förekommer några skramligare nummer, men de är undantag. Överlag är det en ljudbild som påminner om vissa av Bear Quartets skivor, så som de lät mellan tidiga Dinosaur Jr.-soundet och senare årens synthmetal. Snirkliga gitarrmelodier ala Television och en smått sakral stämning. Det är mycket vackert, på ett sätt som känns nästan ofrivilligt vackert.
--
Jag hamnade på releasefesten förra onsdagen också. Det bjöds på levande musik förstås, och det var en klart bättre spelning än sist jag såg Alkberg på scen. Då, på Debaser Medis 2006, var ljudet dåligt, och jag var missnöjd med låtvalen. Det var jag inte nu. Smått fantastiskt att få höra gamla favoriter som "En Tidsinställd Bomb" och "Ragnar". Min första konsert på mycket länge, och en väldigt fin sådan.

Det må vara en dålig tid att vara människa i Sverige, men det är en fantastisk tid att vara Mattias Alkberg-fan. I januari släpps nya diktsamlingen "Era Svin".

Jag kan knappt vänta.