#232. Submarine.

Att Richard Ayoade är en rolig komiker vet alla som någonsin tittat på åtminstone de två första säsongerna av "The It Crowd". Att han dessutom skulle vara en briljant regissör var mer oväntat, men en angenäm överraskning. Hans regidebut "Submarine" är nämligen bland det mest uppfriskande jag sett på länge. Den vinner kanske inga poäng för originalitet, historier om vilsna unga män har vi sett förr. Men det är så förbannat kompetent, charmigt, ömsint och roligt genomfört att det spurtar förbi de flesta av sina medtävlare.

Oliver Tate är femton år och förvirrad, på gränsen till deprimerad. Han vet inte riktigt vem han är, men söker febrilt efter en identitet och en mening med tillvaron. Han läser "Catcher In The Rye", han testar att bära hatt och röka pipa, han lyssnar på franska schlagers, han provar på en karriär som mobbare, men inget verkar riktigt fastna. Är den lite quirky tjejen i klassen räddningen? Eller ska han sjunka djupare ner i grubblerierna på grund av föräldrarnas havererande äktenskap?

Det finns naturligtvis en del att hänga upp sig på om man känner för det. Ayoade stjäl lite väl uppenbart från sina idoler. Hundvalpssöte huvudpersonen, spelad av Craig Roberts, är en nästan exakt klon av Harold från "Harold & Maude" (och Alex Turner från Arctic Monkeys som ljudspår är "Submarines" svar på Cat Stevens). Och precis som i Wes Andersons filmer så är det väldigt snyggt hela tiden, på ett ganska utstuderat sätt, med otroligt genomtänkta kläder som aldrig byts, tills det känns som om karaktärerna är mera seriefigurer än verkliga människor.

Men vågar man se bortom det och öppna sitt sinne är det här faktiskt mycket bättre än allt Anderson fått ur sig mellan mästerverken "Rushmore" och "Fantastic Mr. Fox". Lite piggare, lite mer hjärtligt, och med en skådespelarensemble så genialisk att jag nästan luras tro att Richard Ayoade smygläst min gamla blogg och valt skådespelare enbart baserat på vilka skådisar undertecknad älskar. Gruvligt underskattade Noah Taylor som knastertorr myspappa! Paddy Considine som odräglig ninjamystiker i hockeyfrilla!

Framförallt är det så att jag älskar, och känner igen mig i, det enorma allvar på vilket Oliver Tate tar sig själv. Han är självupptagen, ofta direkt osympatisk, ändå så lätt att förstå och relatera till (kanske säger det mer om mig och mina brister än om filmen och dess förtjänster). Jag njuter av hans våndan och tänker: been there, done that. Och den här filmen får mig faktiskt att längta tillbaka till de där svåra, enkla och väldigt dramatiska tonårsdagarna då man var universums mittpunkt.