"If you love somebody, set them free". Ett talesätt som helvetesföräldrarna i "Dogtooth" aldrig har hört talas om. Istället verkar de ha tänkt: "Hell is other people", och helt enkelt byggt in sin familj bakom ett högt staket, där barnen fått växa upp fullkomligt isolerade från omvärlden. Barnen hålls i schack genom skräckhistorier om vad som lurar på andra sidan staketet (livsfarliga människoätande katter!), och genom att aldrig tillåtas ta del av några influenser utifrån. På så sätt fortsätter de vara barn, långt upp i vuxen ålder, och i deras slutna värld skapas lekar, ritualer, regler och rutiner så absurda att jag som tittare inte kan bestämma mig för om jag vill att de ska komma därifrån, eller om jag tror att det är bäst för alla att de hålls så långt borta från samhället som möjligt.
"Dogtooth" är svår att genrebestämma. Uppläget är både absurt, komiskt och självklart obehagligt. Det är omöjligt att inte dra paraleller till Josef Fritzl och andra despotiska familjefäder ur samtiden. Men i det absurda uppstår dråpliga situationer. Som ett dansnummer där äldsta dottern förlorar sig i en "Flashdance"-imitation. Eller i familjens påhittade språk där ord som har sitt ursprung i världen utanför ges nya betydelser, långt från sitt ursprung. Varje gång det blir riktigt roligt följs det av något så hemskt och brutalt att skrattet genast fastnar i halsen. De förvuxna barnen - otroligt skickligt spelade, med rycka rörelser och entoniga röster - är spontana som verkliga barn, men sexuellt frustrerade, våldsamma och svältfödda på stimulans.
Det finns så många bottnar i "Dogtooth" att det är svårt att veta var man ska börja nysta. Det är en film om kärnfamiljen, men också en film om social prägling och en allegori över samhället i stort. Det är samtidigt otroligt kompetent underhållning, utan en död sekund. Ömsom rolig, ömsom skrämmande, och slutscenerna är faktiskt bland det mest gastkramande spännande jag sett på mycket länge. "Dogtooth" känns som en dekokt på Ruben Östlunds "De Ofrivilliga", Lars Von Triers "Idioterna" och vad som helst med Michael Haneke, och i och med den sällar sig Yorgos Lanthimos till denna skara av genialiska och okonventionella regissörer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar