Callahan öppnar med "Riding For The Feeling", bästa spåret från senaste skivan "Apocalypse". En skiva jag i ärlighetens namn inte föll sådär handlöst för som jag hoppats på - den är lite för lös i konturerna för min smak. Men den växer ju mer jag lyssnar på den. Och på scen vecklar de där låtarna jag tidigare inte uppskattat ut sig ytterligare. Sida vid sida med klassiska Smog-låtar som "Blood Red Bird" och "In The Pines" låter de precis lika bra. Exempelvis blir "America", som jag tidigare bara tyckt varit fånig, rent av en av konsertens höjdare. Jag förstår den fortfarande inte, men den blir liksom lite störd och obehaglig på ett väldigt fascinerande vis.
Utöver Bill själv finns en trummis och en elgitarrist på scen. Bill spelar munspel och akustisk gitarr. Ibland utbryter kakafoniska dueller mellan honom och elgitarren, och det låter som Red House Painters glansdagar. Men oftast är det mer stillsamt, med fokus på de mer långsamma och lunkande låtarna ur repertoaren. Det finns ju som bekant ett par sådana. Den som ropar efter "37 Push Ups" har inget att hämta. Det blir uppenbart hur långt Bill Callahan har kommit sedan de tidiga lo-fi-inspelningarna. Som förberedelse inför konserten passade jag på att lyssna igenom mina gamla Smog-skivor både en och två gånger, vilket jag för övrigt borde göra oftare. I "A Hit" från "Accumulation: None" sjunger han:
"I'll never be a rock and roll saint
cause I can't sing, oh no, I can't sing
that's not the only reason"
Numera sjunger han faktiskt bättre än de flesta. Varmt, tydligt, uppriktigt. Och även om han inte riktigt är någon rockikon ännu, så är han inte långt ifrån. Uppslutningen på Kägelbanan den här kvällen, värmen i lokalen, applåderna som aldrig vill ta slut. Det är bevis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar