För några år sedan såg jag barockpopljuset och i samband med det gav jag mig själv ett uppdrag. Nu är jag på ständig jakt efter den där låten som kan mäta sig med "Walk Away Renee" eller "Hung Up On A Dream". I åratal har jag jagat runt på loppisar, skivbörsar, bloggar och Tradera. En del fynd har jag gjort, men en hel del stenar har jag också huggit i. Och så plötsligt, som det heter i Triss-reklamen, händer det.
Okej, ska vi vara helt realistiska så är kanske "Funny How Love Can Be" inte riktigt där uppe med The Left Banke och Zombies.
Men bra nära.
Närmare än mycket annan hypad psychedelica. Och till skillnad från många av de är nitlotterna jag tidigare dragit, så hade jag aldrig hört talas om vare sig The Ivy League eller "Funny How Love Can Be" innan jag, mer eller mindre slumpmässigt, kom över "Sounds Of The Ivy League" för några månader sedan. Jag hade inga som helst förväntningar på den, och skivan i övrigt är på inga sätt fantastisk. Men så plötsligt, ett spår in på sidan två: stämsång och harmonier och jangliga gitarrer. En diamant framvaskad ur leran. Gör jag någonsin en lista lik den ambitiösa 60-talslistan på This Is Pop? så kommer "Funny How Love Can Be" hamna högt upp, var så säkra.
1 kommentar:
En riktigt fin bit. Får du någon gång för dig att göra en liknande lista har du en garanterad läsare i mig!
Skicka en kommentar