#266. Fleet Foxes live på(/i?) Annexet.

För det första: Fleet Foxes och jag har knappt någon historia alls. Deras första skiva lyssnade jag på några gånger medan jag gjorde annat, och det var bara "He Doesn't Know Why" som fastnade. "Helplessness Blues" har jag hört i förbifarten, aldrig hela skivan, aldrig något aktivt lyssnande. Så vad gör jag då på/i Annexet en tisdagskväll i november? Tja, min bror bjöd med mig, och trots min ytliga relation till bandet så har jag väl alltid vetat att Fleet Foxes är bra, och att jag skulle gilla dem om jag bara lade lite tid och energi på dem.

Och det börjar bra, med förbandet Alela Diane, som med ganska enkla medel lyckas skapa riktigt hyggliga förväntningar. Deras jordnära små countrylåtar med stänk av bluegrass och kryddade med sympatiskt återhållen stämsång, låter som om de aldrig lämnat uppväxtgården på amerikanska landsbygden. Det har de, naturligtvis, men att bandet ikväll är en liten familjekonstellation bestående av Alela, hennes make och hennes far, förstärker illusionen. Ingalunda en fantastisk spelning, men trevlig. Och Alela Diane låter som jag hoppas att Fleet Foxes ska låta - jag tänker mig "He Doesn't Know Why" i samma form, och tanken svindlar. De ska dock visa sig låta radikalt annorlunda.

Efteråt. Jag står utanför Annexet och väntar på min bror som inte kommit ut ännu. En annan konsertbesökare, för mig tidigare okänd, frågar mig vad jag tyckte.
"Jodå, det var riktigt bra...", säger jag, med en aning tvekan i rösten.
Det var ju riktigt bra. Och ändå...
"Ja, det var det absolut", säger min nyfunne vän, också han med viss tvekan. Han tillägger: "Men med risk för att låta som en kritiker så tänkte jag ibland att det lät som 'Lejonkungen goes indie'. Det blev lite väl sakralt ibland".

Och han har helt rätt. Fleet Foxes på scen är ett otroligt väloljat maskineri. Det finns egentligen ingenting att klaga på. Men de svävar hela tiden tio meter över marken, en aning konturlösa, en aning svårgripbara. Och det är väl fantastiskt om man gillar sånt. Jag kan absolut uppskatta det, men kanske inte riktigt i det här sammanhanget. Jag hade önskat mig ett Fleet Foxes med rötterna i myllan, barfota i gräset. Istället fick jag se dem sväva runt i ett rymdskepp från något av Electric Light Orchestras skivomslag. En märklig upplevelse.