Här. Ett par skivor som inte riktigt klättrade upp till toppen, av olika orsaker. Bra skivor allesammans, men inte SÅ bra.
J Mascis - Several Shades Of Why & Thurston Moore - Demolished Thoughts
Två åldrande indierockikoner släppte finstämda gitarrskivor som ekade av Neil Young respektive Nick Drake. Jag har lyssnat mycket på båda, tyckt om dem, men de har inte riktigt satt sig så djupt som jag önskat. Thurston låter lite för mycket som Sonic Youth med stråkar, vilket inte är så tokigt, men lite fantasilöst. J Mascis låter som Dinosaur Jr:s ofta låtit när de taggat ner, vilket inte heller är tokigt, men lite... gjort. Ändå skivor jag kommer fortsätta lyssna på, säkert rätt ofta.
Två åldrande indierockikoner släppte finstämda gitarrskivor som ekade av Neil Young respektive Nick Drake. Jag har lyssnat mycket på båda, tyckt om dem, men de har inte riktigt satt sig så djupt som jag önskat. Thurston låter lite för mycket som Sonic Youth med stråkar, vilket inte är så tokigt, men lite fantasilöst. J Mascis låter som Dinosaur Jr:s ofta låtit när de taggat ner, vilket inte heller är tokigt, men lite... gjort. Ändå skivor jag kommer fortsätta lyssna på, säkert rätt ofta.
Bill Wells & Aidan Moffat - Everything's Getting Older
När det är vackert är det världsklass. "Everything's Getting Older" innehåller några av årets allra bästa låtar. Men också ett gäng rätt plumpa touretteshistorier, såna där som Aidan Moffat verkar spotta ur sig tvångsmässigt. Lite mer fokus, och vi hade haft ett mästerverk. Nästa gång kanske?
Bill Callahan - Apocalypse
Bill Callahan är aldrig dålig, men "Apocalypse" känns som en mellanskiva. Förvisso musik jag skulle älska att avnjuta sittandes på en veranda vid en dammig landsväg - skivan är verkligen laddad med en väldigt fysisk lantligt lunkande stämning, men den är också lite lös i konturerna, det saknas verkligt minnesvärda låtar. Samtidigt en skiva som har potential att växa med tiden.
Bill Callahan är aldrig dålig, men "Apocalypse" känns som en mellanskiva. Förvisso musik jag skulle älska att avnjuta sittandes på en veranda vid en dammig landsväg - skivan är verkligen laddad med en väldigt fysisk lantligt lunkande stämning, men den är också lite lös i konturerna, det saknas verkligt minnesvärda låtar. Samtidigt en skiva som har potential att växa med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar