1. King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine
King Creosotes senaste skivor har inte varit dåliga, men inte heller särskilt bra. Han har begått klassiska misstag: Istället för fina melodier - långa låtar. Istället för kreativitet och hantverk - tvångsmässigt resultatlöst experimenterande. Han vill nog gärna se det som att han varit på upptäcktsfärd, men för oss som lyssnat har det mest känts som om han gått vilse. Varningsklockor hade kunnat börja ringa när det talades om ett samarbete med electronicaartisten Jon Hopkins, men eftersom det också talades om en återgång till en tidigare ljudbild förblev det tyst i kyrktornet. Och så kom skivan. Sju låtar på 32 minuter. En koncentrerad och mycket vacker enhet av försiktiga melodier och Kenny Andersons änglalika stämma. Av Jon Hopkins hörs mest ett atmosfäriskt brus i bakgrunden, som ljudet av vaggande vågor mot skrovet på någon båt förtöjd någonstans längs Skotska ostkusten.
2. Mattias Alkberg - Anarkist
För alla som inte känner sig riktigt hemma i högerutopin Sverige är Mattias Alkbergs "Anarkist" ett fantastiskt soundtrack till sakernas tillstånd. Med lika delar ilska, sorg, uppgivenhet och humor målar han upp bilder av livet i norra Sverige och livet som Mattias Alkberg, med allt vad det innebär. Som ett tonsatt vykort från en god vän som berättar vad som hänt sedan sist. Det smärtar mig lite att inte kunna sätta "Anarkist" på första platsen, men det finns ett par spår som inte ger mig så mycket, och det drar ner den ett snäpp. Ändå en fantastisk skiva. Den medföljande boken var inte dum den heller.
3. PJ Harvey - Let England Shake
Har alltid uppskattat det jag hört av PJ Harvey, men ändå aldrig riktigt lyssnat på hennes musik. Det har varit något i det där mörka som jag tyckt känts lite sökt, lite "Jag Vill Vara Farlig". På senaste skivan sjunger honom om skyttegravar, om stank av lik, människokroppar fyllda med bly. Men det morbida blandas med musik som är ömsom rasande vacker, ömsom intensivt pulserande. Och PJ själv sjunger som ett klagande spöke, dömt att irra över världshistoriens slagfält. Det är kusligt vackert, och låter genomgående ungefär som om Arcade Fire hade kompat Emmylou Harris och Linda Ronstadts tolkning av "1917". Vilket i min bok är ett mycket gott betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar