Nu har jag snart nått slutet på "Den Stora Sömnen", och precis som var fallet med "Fönstret" (ja, jag läser Marlowe-böckerna i fel ordning, so sue me!) är jag måttligt imponerad. Det är egentligen inget större fel på den. Men jag dras aldrig riktigt in. Kanske är Marlowe lite för hård, lite för orubblig. Han slänger snärtiga oneliners omkring sig, men verkar själv aldrig riktigt engagerad i sitt fall. Han gör sitt jobb, som vem som helst. Tufft, förvisso, men det blir inte särskilt mycket dramatisk laddning. Sen tycker jag Raymond Chandler är lite träig i sina miljöbeskrivningar. Los Angeles på 30-talet borde vara en spännande och fascinerande miljö, men det blir den aldrig riktigt. När Chandler beskriver ett rum är det oftast bara ett pladdrigt uppräknande av detaljer. "Mattan var röd, gardinerna gröna". Jag tror att mycket är översättarens fel. Det måste vara så. Min utgåva av boken är full av stavfel och den hårdkokta dialogen är taffligt förmedlad. Fanns tiden till det skulle jag leta upp böckerna på originalspråk och läsa om dem. Kanske när jag blir gammal. Äldre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar