#148. Ur balans.

Jag var på väg ner i Skarpnäcks tunnelbanestation, och hade Frank, min son fastselad mot bröstet. Bara hans röda toppluva stack upp. Vi hade varit på vernissage i Skarpnäcks kulturhus, och nu ville jag komma hem innan han vaknade började och skrika. Jag gick försiktigt, navigerade förbi människorna jag mötte i trappan. Ett tåg hade just ankommit, så perongen och trapporna upp mot friheten vara fulla med folk.
"Grattis!" hojtade någon. Jag tittade upp och såg ett okänt grabbansikte - 18 till 25, med den lätta berusningens rodnad på kinderna - flina mot mig innan det försvann uppför trapporna.
"Tack", muttrade jag och satte mig på tåget. Jag satt där en stund med knuten näve. Jag kom på mig själv med att vara oerhört irriterad. Hur kunde någon understå sig att tala till MIG?
På natten, när jag låg i min säng och skulle sova, återkom jag till den där irritationen. Var den berättigad? Eller är jag bara fånig? Nej...

Häromveckan befann jag mig i en tobaksaffär. Frank satt även då i sele på bröstet. Mannen bakom disken började tala med mig, frågade om Frank, och jag berättade gärna. Det var en helt annan situation. När den mannen började tala med mig var det en inbjudan till en konversation. Killen i tunnelbanan ville inte konversera, och jag tror inte hans "grattis" var ett utrop av spontan glädje heller. Han hade precis lika gärna kunnat ropa "Öy!" eller "Du!" eller "Hej!" eller "Bu!". Effekten hade blivit densamma. Det är äldsta tricket i boken om man vill spela Allan inför sina polare: få en främling ur balans.
Det irriterar mig att jag hamnade ur balans.
Det irriterar mig att jag gav honom den tillfredsställelsen.