Jag köpte senaste numret av Sonic idag, och plöjde genom årsbästalistan. Inte så många överraskningar, men glädjande att Steve Masons "Boys Outside" återfanns. Förmodligen kommer den finnas på min också, om jag nu orkar göra någon lista. Ett helt självklart val är den inte. Den har fortfarande en del kvar att bevisa. Det finns ett par stunder av dödtid, av låtar som jag inte tycker kommer någon vart. Samtidigt är det en skiva som fortfarande, nästan ett halvår efter att jag köpte den, överraskar och fascinerar. Som har vuxit från likgiltighet till försiktigt gillande till ivrigt inlyssnande. Och det är ju inte alls illa.
Steve Masons röst har ända sedan The Beta Bands dagar legat som ett filter mellan mig och musiken i övrigt. Det är något med den som inte tilltalar mig. Hesheten tror jag. Har alltid haft svårt för hesa röster. Och så sjunger han så långsamt, så långsamt, som om han vore lite pitchad. I och med "Boys Outside" börjar min motvilja släppa. Till musik som ibland låter som tidiga Saint Etienne på stark psykofarmaka passar ju rösten utmärkt.
Lustigt förresten att det är Beta Bands quirkiness (med facit i hand mer musikalisk än textmässig) som, vid sidan av rösten, varit mitt största problem med dem. "Boys Outside" är allt annat än quirky, tvärtom väldigt tung. Skivan har helt enkelt några av de mest hjärtskärande textrader jag någonsin hört.
"And to the children that I never had
Here is the love
I was your dad
There is a reason that I never got to hold you tight
But what it is
I'll never know"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar