Jag såg Neil Halstead på en av de två Hultsfredsfestivaler jag besökt. Jag minns inte vilket år. Men jag vet att det inte var den mest spännande spelning jag någonsin lånat mina öron till. Men jag minns också att det vände framåt slutet. Att sista låten han spelade var så vacker att jag kände tårar tränga fram.
Jag har lyssnat mycket på Neil Halsteads olika band, både före och efter den spelningen. Slowdive och Mojave 3, där han var, respektive är, sångare, är båda hörnstenar i min skivsamling. En regngrå lördagsmorgon som denna, med småfåglarna kretsande kring fågelbordet på balkongen, och en son på lugnt solskenshumör, är det dock hans första soloskiva som passar bäst. Egentligen är det ingen större skillnad på Halstead solo och Halstead med Mojave 3. Det är exakt samma sorts bomullsmjuka slowmotionmelodier, melankoliska och melodiska, som något ur en gammal speldosa. En Nick Drakesk stämning vilar över musiken. Det är inte utan svärta, men för dåsigt för att någonsin göra ont. Halsteads väna (på gränsen till menlösa, skulle man kunna säga om man vill vara elak) röst, är nästan som ett instrument i mängden. Det blir varken trött eller sorgligt som på Hultsfred. Bara väldigt rogivande, rakt igenom. Hade jag möjlighet att vakna till musik skulle jag vilja vakna till den här skivan, varje morgon. Jag tror mina käkmuskler skulle må bra av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar