Läste jag ut Joyce Carol Oates "Blonde" i år? Eller var det förra året. Och när påbörjade jag den? 2007? 2008? 2009? Ingen aning. Vissa böcker är evighetsprojekt. Det har sällan enbart med tjockleken att göra. Det handlar lika mycket om tuggmotståndet. Lars Noréns dagböcker började läsa redan i somras. Det sträcker sig över fem år. Jag blev precis klar med första året. Här handlar det inte så mycket om tuggmotståndet. "En Dramatikers Dagbok" är relativt lättuggad. Ja, det är ångest, magproblem och ältande. Men det är på inga sätt ointressant att läsa om. Dagboksformatet ger den dessutom naturliga avbrott, det är enkelt att läsa några sidor, lägga den ifrån sig och sedan fortsätta lite senare. Dessutom tycker jag om det vardagsliv som alltid tas upp i dagböcker. Oftast tycker jag bättre om att läsa om hur någon dricker sitt morgonkaffe vid ett regnspräckligt köksfönster än skildringar av fantastiska intriger i exotiska miljöer.
Nej, i Noréns fall är det bokens fysiska omfång som gör den svårforcerad. Jag har inte särskilt mycket tid över för läsning längre. Mest sidor plöjer jag i kollektivtrafiken. "En Dramatikers Dagbok", med tjocklek på dryga decimetern, är inte något jag gärna släpar med mig utanför lägenhetens gränser. Hur mycket jag än gillar den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar