fredag 10 december 2010

#164. Årets snuttefilt.



Galago.

Varje gång jag slagit upp ett nytt nummer av Galago har det känts lite som att komma upp till ytan efter en lång tid på botten av en djup tjärn.

Samtiden är en vedervärdig tid att leva i. Jag sa en gång, för några år sedan, till en skolkamrat, i ett anfall av naiv optimism: "Det känns ju ändå som om vi går åt rätt håll, som om samhället blir lite bättre för varje år som går". Någonstans vände kurvan (eller så fanns aldrig några positiva tendenser, det var bara i min lilla krets det kändes så)

Rasism, antifeminism, islamofobi, Alliansen, utförsäljningar av välfärden, utförsäkringar, svaghetsförakt, Pär Ström, SD, MUF, Timbro. Där har vi hamnat. Där har vi samtiden. Och jag hatar den. Folk är helt galna.

Galago känns som motvikten till allt det här. I Galago har den goda sidan samlats. För varje debil MUF:are som svamlar indignerat om kommunister och manshatare finns en bitsk serieruta. För varje politiskt beslut som ytterligare utvidgar klyftorna finns en berättelse. Ungefär så känns det. Galago ger mig en känsla av att inte vara ensam. En klapp på axeln. Upprättelse. Lite vind i seglen. En styrketår.

"Sveriges enda radikala serietidning" stod det på senaste omslaget. Galago är mer än så. Sveriges enda tidning där intelligens, passion, ilska, patos och humor blandas på ett sätt som gör summan så mycket större än delarna.

Inga kommentarer: