#129. Joe Hill.

En scen som dröjt sig kvar, som dyker upp i tankarna vid de mest udda tillfällen, är scenen från "Joe Hill", där Joe Hill själv (spelad av Thommy Berggren) berättar för en sympatisk fängelsevakt om sin bror "Pålle". På bruten engelska (där Berggrens göteborska då och då skiner igenom, trots att den verklige Hill var från Gävle) berättar han om hur han sökt land och rike runt efter sin bror. Ropat hans namn från bergstopparna. Det är en sällsynt gripande scen. Joe Hill sitter i fängelse i väntan på avrättning. Han är dömd för dubbelmord, men är med största sannolikhet oskyldig, Hans engagemang i fackföreningsrörelsen har gjort honom obekväm, och nu ska han tystas.

Det fina i Bo Widerbergs filmatisering är att legenden om Joe Hill aldrig kommer i vägen för människan Joe Hill. Till skilnad från den knastertorra och fotnotspepprade biografi jag just nu läser, som fokuserar mer på IWW, pamfletter och strejker (vilket förvisso inte heller är ointressant) är detta en berättele om en svensk som emigrerade till USA, som arbetade i USA, som kämpade och dog i USA. Bo Widerberg förklarar inte så mycket. Hans film är inte faktaspäckad. Personer virvlar förbi, men de är sällan mer än förnamn. Vi ser världen som Joe Hill själv såg den, där och då, inte genom ett dammigt historieboksfilter. Det är det där som skiljer Bo Widerberg från andra regissörer. Samma film regisserad av, säg, Ken Loach, hade nog sett rejält annorlunda ut.