Två snubbar som sitter och snackar i en stuga i skogen - låter mer som en gammal Åsa Nisse-film än som något värt att låna ut en och en halv timme åt sitt liv åt, eller hur? Men "My Effortless Brilliance" är en kolossalt underhållande film.
Eric och Dylan är vänner från skoltiden. Eric är hyllad och hyfsat framgångsrik författare. Han är också extremt självupptagen. Så full av sig själv att Dylan en dag ber honom dra åt helvete. Två år senare är Eric på promotionturné i Washington. Han bestämmer sig för att ta en omväg och hälsa på sin gamle vän, som bosatt sig i en stuga i skogen. Dylan är inte överlycklig över att se honom, men inte helt fientlig heller. De tillbringar ett dygn i sällskap med varandra och ett gäng groggar. Så mycket mer händer egentligen inte. De pratar strunt, pinsam tystnad uppstår, små ögonblick av sentimentalitet och sorg, oftast är det riktigt riktigt roligt, ibland försiktigt gripande. När eftertexterna börjat rulla har regissören Lynn Shelton återigen visat vilken expert hon är på en alldeles särskild sorts manlig vänskap (fina "Humpday" var en enda orgie i manliga vänskapsmekanismer). Jag längtar efter att få se mer av henne. I väntan på att Noah Baumbach ska göra en ny "Highball" är hon ett ypperligt substitut. Och mer än så, naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar