Såg klart min första Cassavetes imorse. Klockan var fyra, och jag kunde inte somna om efter att ha flaskmatat min son. Hade börjat kolla under liknande omständigheter några nätter tidigare, men det var först nu jag kom till slutet. Att se filmer uppstyckat på det sättet kan givetvis grumla ens omdöme något. Att se ena halvan i en sinnesstämning, andra halvan i en annan... Klart det får konsekvenser. Och jag vet inte alls vad jag egentligen tycker om John Cassavetes "Faces". Å ena sidan - en briljant film. Å andra sidan - en rätt jobbig film. Och egentligen - pudelns kärna, ett bättre filmiskt hantverk än en bra film.
Richard och Maria är ett par i kris. Han, grånande, i sextioårsåldern, hon på väg mot fyrtio, men med ungdomen i behåll. Under en blöt utekväll träffar Richard en prostituerad som han förälskar sig i. Dagen efter meddelar han Maria att han vill skiljas. På en nästan lika blöt utekväll med väninnorna träffar Maria en yngre kille, kanske en gigolo, kanske en sol-och-vårare.
Filmen består egentligen av ett fåtal, men långa scener, små kammarspel med dialog som pendlar mellan att vara briljant och ganska infantil. Det pratas mycket, men det mesta måste läsas mellan raderna, som i en Hemingway-novell. Det är underhållande ibland, men väldigt sällan engagerande på riktigt. Ingen känns riktigt sympatisk, ingen känns riktigt intressant. Bara ett människoöde griper tag - den berusade gamla damen som faller handlöst för Seymor Cassels slemmige toyboy.
Men tekniskt finns inget att klaga på. Snyggt (nervigt och närgånget) foto, bra skådespeleri, överlag bra energi och driv, som gör att filmen inte tappar tempo, trots att inget särskilt händer. Samma berättartekniska skärpa och ett mer tilltalande manus, och vi snackar storverk. Jag är säker på att John Cassavetes uträttade ett par sådana. Det blir mer av honom framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar